Slutsats

Några dagar in på min lite lätt tråkiga morots- och risdiet vet jag iaf 2 saker:

1. Jag kommer aldrig bli kanin
2. Jag kommer aldrig flytta till Kina

Skönt att jag fått det klart för mig!

Vanish?

Nej, jag har inte raderat bort mig ur bloggosfären med en jättedos ur den rosa flaskan. Däremot känns det som om jag varit på väg att göra det IRL. Okej, en viss överdrift men över 6 kilo på 6 dagar känns som om det var nära på.

OBS att nu blir det gnäll, så ni som inte orkar - sluta läs! För jag tycker megasynd om mig själv!

Efter lunginflammationen så jobbade jag på strukturerat och fint, med sportlovet i sikte. En liten inhemsk resa med de små trollen, till äventyrsbad och stort lekparadis med hoppborgar o liknande var inbokat, med avresa i söndags. Så vad händer?

Jo tack, i onsdags natt däckade jag i Montesumas hämnd (lite roligt, jag skrev först Satsumas innan jag kom på att det var fel). Okej, matt som en partyballong en vecka efter kalaset men inte speciellt orolig. Maginfluensan brukar ju passera på en 24-48 timmar och sedan är det vätske- och näringstillförsel som gäller.

Fungerade det för mig? Nej då, inte alls. I måndags var fortfarande magen inte med på noterna och en fullvuxen dam som jag klarar sig inte med 2-3 dl vätska per dag och en skorpa i en vecka, utan att man blir lite lätt matt. Eller rättare sagt, otroligt matt. Har legat som en död sill i sängen (och ungefär lika ful & illaluktande) sedan i onsdags. Inte ett endaste något har jag fått behålla och det började föra mig nära size 0 gränsen, helt ofrivilligt.

Dumt nog (ja, jag är inte smart alla gånger) så tänkte jag inte på att sänka min Waran dosering så den gjorde en nytt all-time-high notering. Fick jag skäll av doktorn? Ja, typ väldigt mycket.

Idag när jag var helt i avsaknad av hungerkänslor och törsten totalt försvunnit samt att jag började känna mig väldigt läskigt pigg så insåg jag att det var dags att uppsöka läkaren. Vilket jag gjorde. Träffade en helt underbar tysk Frau Doktor som ordinerade 3-4 matskedar kokt ris, morotsavkok och brocolliavkok varje halvtimme. Att nedsköljas med Kamomill te (which I hate!). Medicin för att råda bot på det höga förtunningsvärdet och ordination att ligga stilla, ta det lugnt och avvakta morgondagen. Då ringer den tyska Frau Doktor för att höra hur undertecknad mår.

Och so far so good, magen lever rövare men innehållet är kvar. Nu avvaktar jag natten med spänning. Vore skönt att sova en hel sådan utan vilda tjurrusningar mitt i natten.

Har vi tur så har det värsta lagt sig och jag kan ta den försenade trippen med de små trollen nu till helgen i stället. De har tålmodigt tagit hand om sin klena mamma, med god hjälp av Trollfar.

Så, nu har jag gnällt klart. Nu kan det bara bli bättre eller hur?

Eller hur?

Om man nu har en lunchdejt som sedan bokar av så att jag blir tvungen att tillbringa lunchtimmen alldeles solokvist i ett köpcentrum vilket i sin tur innebär att jag blir ett lätt offer för shoppingtarmens ihärdiga pockande sug som jag måste tysta genom att införskaffa diverse kosmetiska produkter för att kamoufflera mitt vinterbleka smårynkiga yttre så borde väl lunchdejten som avbokade vara skyldig till någon form av skadestånd genom att ersätta mig för mitt totalt onödiga shoppande?

Lunchdejten kan få låna läppstiftet om hon knorrar!

Gasljus?

Kommer ni ihåg den där klassiska filmen med Charles Bovier (eller hur busan han nu stavade sitt namn) och Ingrid Bergman? För er som inte sett den så handlar den helt enkelt om en man som försöker driva sin fru galen, genom att spela henne diverse fula spratt.

Och vart vill jag komma med detta? Helt enkelt att jag misstänker Trollfar för att göra något liknande. Lyckas han och jag blir spritt språngande nuts så har jag er till mina vittnen. Då får ni ta i med hårdhandskarna, hala fram förstoringsglaset och leka Sherlock. Jag litar på er helt och fullt.

Då undrar förstås vän av ordning vad som hänt, eftersom detta dyker upp i mitt annars så kloka och strukturerade huvud.

Jo det ska jag säga er med ett endaste ord - DRÖMMAR! Om vita isbjörnar som är snälla och smutsgula som är elaka, lejon som bor i hus och är hur tama som helst så länge ingen visslar. Då blir de som förbytta och sväljer alla i sin omgivning. Eller vilda hästar som jag har till uppgift att samla in, märka och tämja. Listan kan göras hur lång som helst, men det finns 2 faktorer som är ständigt återkommande - det är totalt kaos och det är alltid vilda djur med i bilden. Freud, I challenge you!

Visst, jag har alltid drömt lite mysko men den senaste veckans drömmar slår alla rekord. De är så helt psycho att jag måste lida av någon form av LSD rus under nätterna. Och hur skall en sådan renlevnadsmänniska som jag få i mig något sådant om inte någon har lurat i mig det? Förmodligen genom att preppa tandkrämen full! Den har smakat lite annorlunda och Trollfar påstår att det är en ny sort. Ha, glöm det! Han är avslöjad!

Inatt kommer jag borsta tänderna med såpa och se om drömmarna uteblir. Fortsättning följer.....

Vilodagen

Den har jag helgat hela långa dagen. Iförd pyjamas. Legandes i sängen. Precis hela dagen. Hur skönt som helst och det dåliga samvetet var inte ens i närheten.

Efter en hektisk vecka behövde jag vila, både kroppsligen och andligen. Och det gjorde jag.

En riktigt skön softardag. Som jag avslutar nu, med en lång natts skönhetssömn (som om det skulle hjälpa ha ha ha ha).

Godnatt!

Alive & kicking

Sjuttsingen vad tiden går fort. Jag skrev ett inlägg alldeles nyss och huvudet bubblade av andra tankar jag tänkte delge er, men först "ska bara" innan jag sätter mig vid datorn.

Och vips så har hela veckan gått, det är lördag kväll och alla tankarna har uppgått i Nirvana. Där befinner dock inte jag mig. Nej då, jag är kvar härnere med båda fötterna på jorden.

Ingen dramatik att rapportera, inga idiotiska misstag eller tabbar, livet lunkar på sin gilla gång och det är någon form av ordning i tillvaron. Om man nu bortser från min fars kontinuerliga förvirrade samtal.

Den här veckan har det pendlat mellan att åka till Brasilien och leta efter försvunna miljoner till att övergå till nervös väntan inför hans nya jobb som skollärare. Vilket ämne han skall undervisa i har vi ännu inte lyckats lista ut. Själv har jag figurerat som hans fru, hans barn, hans lärarkollega eller hans barnbarn. Det är inte lätt för honom, jag vet. Och jag borde inte bli irriterad, men när jag får det tionde samtalet samma dag med samma tema så blir jag lite lätt stressad. Och har inte helt lätt att vara lugn, pedagogisk och tålmodig.

I veckan var vi iaf och besökte ett dagcenter för dementa. Och det var helt otroligt underbart! Mjuk och fin personal, helt underbar miljö och de andra besökarna där verkade mysiga. Kommer lätta en klar börda att veta att pappa iaf 2 dgr i veckan kommer ut från sin lägenhet och får sällskap. Visserligen finns det sällskapsrum och en hel massa aktiviteter på hans boende, men de vägrar han delta i. Skall bli spännande att se om det även blir en viss positiv påverkan på hans minne. En del säger att det kan bli så, så det är bara att hoppas.

Det har varit mycket skriverier i tidningarna om hur våra äldre har det, och jag vet att det är bedrövligt på sina ställen. För lite personal, för lite resurser och de äldre blir lidande. Jag inser också vilken tur pappa har haft (och vi) med personal som är otroligt engagerad, där pappas biståndshandläggare ser vilka behov han har och tillstyrker dem utan vidare diskussioner och där det finns en ekonomi som gör att han får möjlighet att få det han behöver. Han är en av de lycklig lottade och det är jag tacksam för!

Nej, nu dritter jag i det här. Nu tänker jag gosa lite med Lilltrollet innan hon sveps iväg med John Blund. Därefter blir de ten kramsejour med Mellantrollet, innan jag själv tänker uppgå i mitt nattliga Nirvana.

See you!

Rätta blicken?

Mellantrollet: Mamma, jag tycker Du ska bli lärare!
Trollmor: Jag? Lärare? Njae, jag tror nog inte jag skulle passa som det.
Mellantrollet: Det skulle Du visst.
Trollmor: Jaså, varför skulle jag det tror Du?
Mellantrollet: Du är lagom sträng, Du blir sällan arg och så är Du snäll utan att vara för snäll
Trollmor: Ja, det är ju iofs bra men det räcker nog inte för att bli lärare.
Mellantrollet. Jo, men sen har Du den där blicken
Trollmor: Vilken blick?
Mellantrollet: Den där som bra lärare har
Trollmor: Jaså, och hur är den blicken då?
Mellantrollet: Den visar att Du gillar barn. Och att Du tycker om att vara med barn. En sån blick menar jag.

Och en sån blick är en ganska bra blick att ha tycker jag. Jag tar det som en komplimang :-)

En ny människa?

Inte för att jag helt reformerats, för så lätt går det inte, men jag inser att jag kommit en bra bit på väg.

Jag har slutat röka och snusa, alkohol förtär jag ytterst sällan och godis ligger inte speciellt högt upp på min tio i topp lista. Fet mat klarar jag inte av och jag har dragit ned sockerhalten i mitt kaffe från 8 bitar (ja, jag vet - helt tokigt, men ack så gott) till modesta 1-2 bitar. Den last jag besitter och som jag unnar mig är 2 burkar av den klassiska CC drycken. Och det lider jag inte av, även om det förmodligen är nyttigare utan.

Jag kryper till sängs kring 22-snåret och både jag & lampan slocknar kring 23.30 tiden, så jag får mina 6-7 timmars sömn per natt.

Det som nu återstår är väl ett visst mått av träning och fy attans vad långt inne det sitter! Fast idag slet jag med mig hela familjen på en söndagspromenad. Det kändes ovant, mysigt och klart uppfriskande. Funderar skarpt på att göra detta till en vana.

Men jag vet, det räcker inte som träning. Lite mer ska nog till. Funderar på att införskaffa mig en pilatesboll alternativt en roddmaskin. Vad tycker ni? Vad skall jag satsa på? Eller skall jag fortsätta vara en soffpotatis och låta min oformbara kroppshydda njuta av sina kurvor (som sitter på fel ställen vill jag bara påpeka. Jag är konvex där man skall vara konkav och vice versa, å andra sidan är jag ju alltid motvalls så varför skulle detta vara annorlunda?

Och med detta totalt intetsägande inlägg i samhällsdebatten ber jag att få dra mig tillbaka, så jag hinner med att läsa lite innan min tjompis JB raggar upp mig.

Sov gott!

Liten blir stor

Nu har jag lugnat ned mig efter onsdagens inlägg, men jag har fasiken inte tordats visa mig i skolan. Min reptilhjärna har försökt locka mig till att storma in i klassrummet och peka med hela handen, rya i utan pedagogiska förtoner och rent allmänt "styra upp". Både bland lärare och barn. Turligen nog har jag lugnat mig, för jag hade garanterat inte hjälpt upp situationen utan snarare förvärrat. För det är få människor som vill att någon annan ska "hjälpa" dem fostra sina barn (eller som i det här fallet, inte fostra sina barn).

Och självklart har Lilltrollet varit i blåsväder igen. Inte genom att hon har gjort något, utan snarare det att hon INTE har gjort något. Det är precis som en klok människa sa, att ha integritet i en kaotisk situation är något som triggar mobbinggruppen något otroligt. Och så är det nog, men å andra sidan - vad är alternativet?

Att ge upp, låta Lilltrollet hamna i samma spel som de övriga på bekostnad av henne självkänsla? Att låta henne köpa sig en plats i gruppen? Definitivt inte! Självklart kommer det bli tufft, men om hon inte tar den här smällen nu så kommer hon som tonåring ha ett stort hål inombords. Ett hål där hennes självkänsla borde suttit.

Ett håll som hon kommer försöka fylla genom att göra idiotiska saker som att svälta sig, skära sig, alltför lättvindigt dela med sig av sin kärlek o dyl. Trust me, been there - done that!

Om hon rider ut den här stormen nu kommer hon bli stärkt längre fram i livet. Och i dagsläget är jag fortfarande hennes stora förebild och hon låter mig hjälpa henne. Så kommer det kanske inte att vara om några år och hur kan jag då hjälpa henne?

Jag vet inte om jag gör rätt, men jag litar på min magkänsla och intuition. Och skulle det bli så att jag märker att det blir för tufft, att hon inte pallar så självklart fixar vi en lösning då. One way or another.

Det är som mitt lilla troll så klokt uttryckte det "Mamma, det är inte lätt att växa upp. Det är så mycket som jag inte förstår, så mycket som gör ont och så mycket jag måste lära mig. Tror Du verkligen att jag kommer lyckas?"

Och vet Du Lilltrollet, det kommer Du. Jag lovar.

Men för fan....

Ibland blir jag så matt. Så otroligt jävla trött på hur människor funkar, både vad gäller stora och små. Efter att ha ridit ut den totala jäkla maran som Mellantrollet fick genomlida så har vi haft en bra period. Mellantrollet har blivit så stark, så klok och hon är i sin rätta miljö med vettiga kamrater & lärare.

Lilltrollet har haft det lite stökigare, för den klassen är en total disaster men en nyutexad lärare som är totalt ointresserad av den sociala dynamiken som finns utan envist hänger kvar vid teorin. Fungerar sådär med tanke på att det är små, omogna, sökande och osäkra 8-9 åringar hon har att göra med. Turligen nog har mitt lilla troll ett helt annat självförtroende och tar inte skiten personligt, även om hon blir ledsen och inte alltid förstår vad det handlar om.

Eftersom den här klassen inte har en stark ledare så är det lite Flugornas Herre över det hela, framförallt bland tjejerna. Vilket vi är ett fåtal föräldrar som reagerat över, medan majoriteten leker struts. Stoppar man huvudet i sanden så varken ser eller hör man problemen och då finns dem ju inte! Enkelt, men snacka om kortsiktigt. Hur som, det här har fått till följd att kidsen manipulerar, intrigerar och de har fullt sjå med att "duga till". Det byts bästisar och kompisar i parti och minut, lojalitet existerar inte utan man bryter vänskapsband så fort man får ett bättre erbjudande. De är kaxiga, stöddiga och har ett tonfall som inte är lämpat för barn, i kombination med ett ytterst grovt vokabulär. Eller är det bara jag som är pryd som inte tycker att små barn ska använda uttryck som "fuck you", "bitch" osv? De är för i helvete barn! Under 10 år!

På föräldramöte efter föräldramöte har jag stuckit ut hakan, tyckt och sagt en hel massa saker så nu är jag en ytterst obekväm person för både de andra föräldrarna och skolan. Men jag vägrar låta Lilltrollet bli en osäker liten tjej som aldrig är bättre än vad hon kan erbjuda klassens "drottningar" i form av prylar. No way, hon ska bli trygg i att hon duger själv som person. Att hon inte behöver köpa sina vänner med att:

- ha med sig smink till skolan
- ha BH på sig i plugget
- ha med sig godis, kakor osv på rasterna
- göra läxorna åt kamrater
- bjuda med på spännande upplevelser
- frysa ut de som "drottningarna" inte accepterar
- straffa ut de som inte följer "lagarna" eller opponerar sig

och en hel massa andra idiotiska prylar! Fattar inte föräldrarna vad de håller på med när de låter sina barn uppföra sig så här? Kan de inte lägga lite tid på att stärka sina barn, att vara med dem och se dem? Undrar de inte vad deras barn gör på dagarna? Funderar de inte på varför de byter kamrater så ofta? Eller varför de låter som de gör?

Jag misstänker att föräldrarna är så rädda att deras barn skall bli utanför att de låter dem hållas. Att de sanktionerar deras beteende och hjälper sina barn att "köpa" kamraterna, istället för att stärka deras barn i sitt egenvärde. Så jäkla tragiskt!

Visst vore det klart lättare för Lilltrollet om vi körde samma race. Men det vore lättare nu, inte om några år. Och det skulle ge henne en otroligt skev självbild. För mig är det viktigt att hon förstår att hon duger i sig själv, hon behöver inte göra sig till för att bli accepterad.

Som idag t ex så är en klasskompis sur på henne för att Lilltgrollet har sjungit samma sång som den här tjejen, på klassens timme. Detta trots att det varit flera tjejer som sjungit samma låt, men det är bara Lilltrollet som hon blir förbannad på. Så då straffar hon Lilltrollet med att inte prata med henne och hon får med sig de övriga. Jag kommer till skolan i den vevan, Lilltrollet berättar hur läget är och ber att jag ska prata med tjejen. Jag frågar mycket försynt om det hänt något eftersom Lilltrollet upplever att de är osams, om det är något jag kan vara med och lyssna på, hjälpa till med. Tjejen vägrar prata med mig eller Lilltrollet, hon svarar inte ens på tilltal. Lilltrollet frågar mig om hon ska säga förlåt, varpå jag frågar henne om vad hon ska be om förlåtelse för. Tycker hon att hon gjort något fel? Och det tycker hon inte.

Jag försöker en sista gång med tjejen, fortfarande mjukt och på intet sätt anklagande, men då vänder hon ryggen till. Då flyger fan i mig och jag säger något typ "Vet Du Lilltrollet, hon har bestämt sig för att vara förbannad av någon anledning och det är hennes problem. Hon vill vara sur, Du har inte gjort något fel så strunta i henne. Låt henne vara arg men ta inte åt Dig utan strunta i det. Hitta någon roligare att vara med".
Kanske inte det mest pedagogiska men jag orkade fasiken inte. Mest av allt var jag sugen på att fråga de små damerna om de var helt dumma i huvudet eller bara allmänt korkade, fast jag var tyst. Och gick därifrån.

Nu kan man visst säga att varför går Lilltrollet kvar, varför byter vi inte skola. Och jag vet inte vad som är rätt eller fel. Men som vi resonerar är att Lilltrollet trivs, det finns andra bra klasser på skolan som hon umgås med. Nästa termin flyttar de upp till stora skolan och då blir det 2 parallellklasser till där hon har kompisar och där stämningen är helt annorlunda. Och då kommer även deras ordinarie lärare tillbaka och hon har koll på läget. Hon ser det spel som sker och hon köper det inte, samt att hon är inte rädd för att prata klarspråk med föräldrarna. Så det handlar om några få månader. Skulle det däremot inte bli bättre efter det, då kommer vi garanterat göra annorlunda.

Jag och trollfar har iaf bestämt oss att vi ska fokusera på att boosta Lilltrollet med att hon duger, inte spela med i de andra föräldrarnas/barnens idiotiska spel. Att hitta sina vänner på annat håll, strunta i att bli imponerade av drottningarna utan istället göra sin grej. Vi är övertygade om att vi har rätt och att det här i längden är det bästa för Lilltrollet!

Ljuset närmar sig...

Äntligen! Jag känner mig fysikt fräsch om än lite trött, å andra sidan är jag ju faktiskt ingen ungdom längre så det får man ta.

Annars då? Jo, jag börjar få koll på vad jag håller på med. Eller rättare sagt vad jag inte har gjort av allt det jag borde ha gjort men som jag snart kommer ha gjort. Attans sicken fin mening det där blev!

Har haft en underbart rolig konversation med Skatteverket, och detta är ingen ironi. Jag gillar Skatteverket. Och nej, det är ingen Sahlinare att jag älskar att betala skatt, utan det är att det är så proffsig och serviceminded personal som jobbar där. Hjälpsamma, förstående och oftast mycket trevliga! En myndighet som av många får mycket pisk, trots att människorna som arbetar där faktiskt inte är de som gör lagstiftningen.

Hur som, det är den här tiden på året då en massa filer skall in till ovan nämnda myndighet. Lite stressad var jag eftersom jag låg lite efter, så fort gick det. Informationen blev rätt. Det som blev knas var att jag (eller som det var programmet, vi säger att det var det) av någon outgrundlig anledning lyckades få iväg samma fil inte bara en gång, inte bara två gånger eller tre. Nej, jag lyckades få iväg samma fil SEX gånger! Och samma habrovinkel gjordes för en hel drös med kunder på en gång, så det var inte bara en fil som gick iväg 6 gånger utan hela 12 filer.....

En sjuhelvetes massa filer blev det.... och det var lite meck med att rätta till det. Men med förenade krafter lyckades jag och Skatteverket få ordning på torpet.

Tackar och bugar för det. Åtekommer kanske imorgon med rapport om Lilltrollet, som börjar bli en mini tonåring. Någon som har bra tips på hur man hanterar en liten 9 årings svallande hormoner som orsakar emotionella utbrott utan dess like? You know where to find me.

Nu ska jag sova mig snygg! Sa ja föresten att jag äntligen ansat pälsmössan jag har på huvudet? Kort blev det. Och bra mycket tunnare. Snyggt? Njae, ni vet vad man säger - allt klär en skönhet och inget missklär en ful, så får ni själva välja vilket som passar bäst.

Skräckblandad förtjusning....

Mellantrollet: Mamma, kan Du hämta mig tidigt idag. Vi måste handla kläder!
Trollmor: Handla kläder? Du har ju fullt med kläder gumman.
Mellantrollet: Jo, men inte sådana som jag behöver.
Trollmor: Jaha, och vad är det för kläder Du behöver?
Mellantrollet: Färgstarka kläder!
Trollmor: Jaså, färgstarka.
Mellantrollet: Ja, så jag kan uttrycka min personlighet

Ibland undrar jag var hon får allt ifrån, för inte sjuttsingen är det från mig inte. Och förmodligen inte från det hon läser heller för rnte fasiken skriver dom om sånt här i Kalle Anka och KP? Kanske dags att börja analysera Cartoon Network..

Lite kul tycker jag att det är, men samtidigt blir jag lite orolig. Hon har för busan inte ens fyllt 10.... Undrar vad detta ska sluta? Jag ser en ny Grynet/Caroline af Ugglas/Pippi Långstrump/Nina Hagen framför mig. Och det är iofs inte det sämsta....*s*