lördag, februari 14, 2009

Alive & kicking

Sjuttsingen vad tiden går fort. Jag skrev ett inlägg alldeles nyss och huvudet bubblade av andra tankar jag tänkte delge er, men först "ska bara" innan jag sätter mig vid datorn.

Och vips så har hela veckan gått, det är lördag kväll och alla tankarna har uppgått i Nirvana. Där befinner dock inte jag mig. Nej då, jag är kvar härnere med båda fötterna på jorden.


Ingen dramatik att rapportera, inga idiotiska misstag eller tabbar, livet lunkar på sin gilla gång och det är någon form av ordning i tillvaron. Om man nu bortser från min fars kontinuerliga förvirrade samtal.

Den här veckan har det pendlat mellan att åka till Brasilien och leta efter försvunna miljoner till att övergå till nervös väntan inför hans nya jobb som skollärare. Vilket ämne han skall undervisa i har vi ännu inte lyckats lista ut. Själv har jag figurerat som hans fru, hans barn, hans lärarkollega eller hans barnbarn. Det är inte lätt för honom, jag vet. Och jag borde inte bli irriterad, men när jag får det tionde samtalet samma dag med samma tema så blir jag lite lätt stressad. Och har inte helt lätt att vara lugn, pedagogisk och tålmodig.

I veckan var vi iaf och besökte ett dagcenter för dementa. Och det var helt otroligt underbart! Mjuk och fin personal, helt underbar miljö och de andra besökarna där verkade mysiga. Kommer lätta en klar börda att veta att pappa iaf 2 dgr i veckan kommer ut från sin lägenhet och får sällskap. Visserligen finns det sällskapsrum och en hel massa aktiviteter på hans boende, men de vägrar han delta i. Skall bli spännande att se om det även blir en viss positiv påverkan på hans minne. En del säger att det kan bli så, så det är bara att hoppas.

Det har varit mycket skriverier i tidningarna om hur våra äldre har det, och jag vet att det är bedrövligt på sina ställen. För lite personal, för lite resurser och de äldre blir lidande. Jag inser också vilken tur pappa har haft (och vi) med personal som är otroligt engagerad, där pappas biståndshandläggare ser vilka behov han har och tillstyrker dem utan vidare diskussioner och där det finns en ekonomi som gör att han får möjlighet att få det han behöver. Han är en av de lycklig lottade och det är jag tacksam för!

Nej, nu dritter jag i det här. Nu tänker jag gosa lite med Lilltrollet innan hon sveps iväg med John Blund. Därefter blir de ten kramsejour med Mellantrollet, innan jag själv tänker uppgå i mitt nattliga Nirvana.

See you!

5 kommentarer:

Kimmi sa...

Batbut! Jag tror jag hittat din syster Bitbat!

http://blogg.aftonbladet.se/19588/perma/1119371

Hoppas jag får komma på släktträffen

Ingela sa...

Eftersom jag varit i ädrebranchen och har många väninnor som jobbar där så vet jag att iaf inom kommun och landsting där jag bor finns MASSOR av engagerad personal med enorma hjärtan fyllda med omtanke för de gamla. Skönt att du träffat på några av dem! Själv tyckte jag det var så otroligt givande att jobba med gamla. Skulle inte vilja vara utan den livskunskapen för allt i världen!

Johan sa...

Det finns nog ganska många bra boenden för äldre., men dom dåliga lyfts fram av media.

Bör 13-årige pappan få veckopeng? Vad anser du.

Fru Bangkok sa...

tittar förbi och säger hej!

Batbut sa...

Kimmi, får kolla vad far min hittad på tidigare :-)
Ingela, det är sådana som Du som gör skillnaden. Och det är skönt att ni finns.
Johan, exakt. Det är väl inte så roligt att skriva om det som är bra, tyvärr... Jag tycker inte att en 13 åring skall vara far överhuvudtaget utan barn. Och som barn skall han ha veckopeng.
Fru Bangkok, hej på Dig med. Nu måste jag se vem Du är... blev nyfiken!