Kontrast...

Inser att allt är inte nattsvart, även om jag har en tendens att låta så. Har just haft ett långt samtal med Lilltrollet och vi har beslutat oss för att fokusera på det som är positivt. För visst finns det sådant.

Dock kan jag väl säga att fredagen inte var en sådan dag.... Fåfäng som jag är tänkte jag ge min hy en uppfriskande behandling. Ansiktslyft törs jag inte ge mig på, men däremot hörde jag om en behandling där man stimulerar huden i ansiktet med hjälp av laser. Ringde och fick en lång föreläsning om en hel massa saker som jag fattade nada av.

Hur som, hon som rekommenderade mig hade fått klart piggare och slätare hud, friskare framförallt. Så why not tänkte jag och bokade tid. På inrådan av min rekomendator (finns det inget sånt ord så finns det nu!) smörde jag in mig med bedövningssalva. Inte bara ett lager Emla utan två riktigt tjocka lager.

Efter en halvtimme började det domna bort och efter 45 minuter började jag dregla, för just runt munnen hade jag tagit i extra mycket. Kändes kanon att kliva ned i t-banan, med dregglet rinnandes i mungipan i ett annars totalt livlöst, osminkat men glänsande ansikte. Fasiken, jag såg ut som en aladåb i ansiktet. Allt för att slippa eventuellt smärta.

En tag senare konstaterade jag att utan Emlan hade jag förmodligen spräckt smärtgränsen redan efter 1 minut. Nu lyckades jag klara större delen av den 2o minuter långa behandlingen innan tårarna började spruta och svordomarna hagla (jag inbillar mig alltid att det gör mindre ont när jag svär).

Varm vass laser i ansiktet är ingen lek. Definitivt inte kring munnen. Insåg raskt att om jag börjar få mustach i framtiden så lär jag få falla till föga och bli skäggiga damen, för inte busan kommer jag att klara av att rycka hårstråna.

Om jag blev snyggare? Inte fasiken vet jag, men huden känns iaf klart piggare. Varmare och fräschare. Och om 3-4 veckor är det dags för steg 2, ytterligare 20 minuter "in the chair of pain". Men då kommer jag ta Emla intravenöst!

På västfronten intet nytt...

Mina stackars vänner måste snart tröttna på mig.... och ni med antar jag, fast ni har möjligheten att låta bli att läsa. Det är inte lika lätt för vännerna, fast å andra sidan tror jag de står ut med det.

Jag har bedrivit rena detektivarbetet för att få så mycket input som möjligt. Inte över de händelser som varit utan snarare på hur Lilltrollet är som person, när inte jag är med. Hur hon agerar och reagerar, mot andra vuxna, mot andra barn, i konflikter med andra kompisar utanför skolan. Och alla säger samma sak - en empatisk person som ställer upp på de som behöver hjälp, oftast diplomaten i konflikterna men om hon blir pressad för långt, blir orättvist behandlad eller angripen så höjer hon rösten. Låter som ett helt normalt barn och det är skönt att få det bekräftat utanför modershjärtat. För visst tvivlar jag ibland, börjar fundera om det är något "fel", något jag missat men det är när jag blir för trött, för ledsen som dessa tankar dyker upp.

När jag hittar tillbaka till tilliten och låter intutionen tala, med inrådan av förnuftet, så får jag samma bild.

Nu är det bara frågan om hur vi skall hantera de sista dagarna fram till sommarlovet och de 2 veckor som Lilltrollet skall gå på fritids...... Lilltrollet gråter på kvällarna och vill inte gå, orkar inte hålla masken inför de tillmälen som drabbar henne. Vissa saker kan vi som vuxna inte riktigt ta till oss, vi kanske ler lite överseende men för en växande liten 8 åring så är det otroligt känsligt att bli anklagad för att mjukisshortsen är trosor, för att byxorna hon har är fula, för att alla fina kläder hon har så har hon härmat kompisarna, för att hon kissar på toalettringen osv osv.

När jag var liten blev jag också mobbad. Jag trodde i min enfald att det var för att det var något fel på mig, att jag var annorlunda, ful, inte dög till. Och jag tror att många vuxna tror att det är bara är barn som är lite annorlunda som blir mobbade. Så är det inte enligt min erfarenhet. I Lilltrollets fall började allt när hon ställde upp för de mer utsatta tjejerna. Hon vände sig mot kollektivet och sa att hon inte tyckte det var okej. Slutligen var hon den enda som fanns kvar att ge sig på. Och gissa om det gjorde ont i hennes ömtåliga hjärta när de tjejer hon tidigare försvarat vände sig mot henne! En av de tjejerna var med hem häromdagen, de hade urkul och lekte hur bra som helst. Vid middagen säger tjejen spontant att hon inte vill vara med de andra, men hon törs inte låta bli för då kommer de att ge sig på henne.

Enligt mig så är det en tjej som är den som triggar igång det hela och får de andra med sig. Och jag tror att det är av räddsla de hänger på - är Du inte med så är Du emot. Visst, vid några tillfällen hakade även Lilltrollet på. Och hon mådde apa efteråt och hon fick ringa upp den drabbade tjejen för att be om ursäkt.

Jag har miljoners teorier och tankar om varför det är som det är. De kanske är rätt, de kanske är fel men jag kan inte ändra andra människors sätt att fostra sina barn. Vill man inte se så vill man inte. Men just nu skiter jag egentligen i det, jag vill bara hitta något som gör att Lilltrollet kan gå i skolan utan klumpen i magen.

Vi har tubbat henne till att ignorera, strunta i det, försök inte bli vän eftersom det inte fungerar just nu, bara låt det vara och sök Dig till andra. Det lyckas ganska bra, men det spelar egentligen ingen roll för om Lilltrollet lyckas så söker de upp henne istället.

Och ingen vuxen i skolan orkar se, utom en stackars ny ung vikarie. Som i fredags sa till Trollfar "att vad stark hon är den lilla tjejen som pallar med". Och vad skall den stackars vikarien lyckas med när de övriga vuxna i omgivningen inte orkar ge sig på situationen?

Nej, just nu är det bara tankarna på sommarlovet som hägrar. Visst borde vi kräva ett möte med alla inblandade föräldrar och ledningen - dock har vi gjort det en gång tidigare och det slutade i ett totalt fiasko... Så jag vet inte om jag tror, kan, vill, orkar eller what ever. Jag vill bara göra det som är bäst för Lilltrollet och just nu vet jag inte....

Ledsen... trött... uppgiven.... och arg

Nu kommer det är sånt där "svart" inlägg igen.... för inte fasiken tar det slut, det bara fortsätter. Och jag vet inte riktigt snart hur jag ska tackla det. Hela Lilltrollets situation är så infekterad, inte bara för henne utan ett stort flertal av barnen. Framförallt tjejerna. Och alla letar en syndabock. Eller rättare sagt, en orsak.

Men jag tror inte att det är fullt så enkelt som att det finns ETT skäl, EN orsak, EN person. Inte nu längre. För om man lägger en rutten frukt i en skål med bara färsk frukt så ruttnar alltihop. En del fortare och de längst ut på kanten långsammast. Och bara för att man sedan plockar bort den första ruttna frukten så blir inte de andra fräscha, utan man måste skala av dem, skära bort och fräscha till dem. Och lite så är det med människor med, framförallt små påverkbara barn.

Den här veckan har varit otroligt jobbig för Lilltrollet. Hon försöker hålla masken, hon försöker inta ta åt sig och hon försöker att sträcka på ryggen. Hon är absolut inte felfri, hon är absolut ingen ängel utan säger och gör dumma saker hon också. Precis som alla andra barn. Däremot är hon inte ett konfliktsökande barn, hon hatar bråk men hon är samtidigt envis & påstridig. Står för det hon tror på och ju fler som är emot henne, desto högre tar hon i. Inte smart, absolut inte men i mitt tycke otroligt integritetsfrämjande. Sedan är hon yvig, höjer lätt rösten och är inte alldeles hundraprocentig i sina kroppsrörelser. Det sker olyckor och det är inte avsiktligen, men det bemöts som så.

Det är så jäkla svårt att förklara vad som sker, men det slutar så gott som alltid med Lilltrollet i ena ringhörnen och en 3-4-5-6 stycken i den andra. Och jag har nu börjat skönja samma mönster som med Mellantrollet, hört några säga öppet och andra vid sidan om "men det måste ju vara något hos Lilltrollet som triggar igång det här hos barnen, för annars skulle de inte göra så". Skulle de inte? Hur i helsicke tror ni då att mobbing börjar?

Jo tack, det börjar med att någon eller några utser någon, medvetet eller omedvetet, till att bli utsatt. Och så startar det. Och börjar 2-3 stycken så hakar resten på, för de ser vad som händer med den som blir utsatt. Vill själva inte utsetta sig och därför joinar man de "starka". Och när vuxenvärlden träder in så enas man unisont, som en tyst överenskommelse, och skulden läggs på offret. Alla som någon gång har varit mobbade vet att just så är det. Det finns inga sanningsvittnen i det läget, vare sig från den utsatte eller de som utsätter.

Och det är totalt jävla ointressant vad konflikten startade med, det är totalt jävla ointressant om den utsatte har fel färg på byxorna, har en bokstavskombination, pratar baklänges, suger på tummen, har tröjan bak & fram eller vad fan ni en vill.

När flera barn går ihop och agiterar mot ett barn så är det fel! Vilka jäkla förklaringar de än har. Det är totalt jävla fel! Om nu det enskilda barnet, i detta fall Lilltrollet, skulle vara elak, dum, slåss osv så skulle barn normalt inte reagera med att gå på det här barnet i någon form av "uppfostringssyfte" utan de skulle helt sonika strunta i det. Och det gör man inte, man låter henne inte vara ifred och skulden är alltid hennes - oavsett vad som händer så har de alltid en orsak till sitt beteende.

Och tro nu inte att jag inte har funderat fram och tillbaka, rannsakat både mig själv och mina barn för att se vad vi har för skuld i detta. Men jag kan inte se någon annan är att vi förmodligen är jävligt obekväma. Vi smilar inte in oss utan försöker vara dem vi är och stå för de värderingar vi har. Är det månne det? Eller är det mer jordsliga värderingar som styr? Avundsjuka på något eller är vi i min familj helt dumma i huvudet och jag har bara missat det?

Hur som, jag känner att jag snart skiter i det här. Låter Lilltrollet byta klass eller skola, för det börjar bli en alldeles för infekterad situation. Senast för bara någon timme sedan kastade jag luren i örat på en person jag gillar, som sitter delvis i samma sits fast "på andra sidan". Vi kunde inte nå varandra, vi strider båda för våra barn men när jag märker tendenserna att lägga över ansvaret på Lilltrollet "för det är något hos henne som triggar" så får jag nog. När jag sedan inte får öppna munnen utan att bli avbruten så räckte det, då rann det över och jag sa bara att tack, men nu räcker det. Jag lägger på. Och det gjorde jag.

Och jag sitter här med gråten i halsen, jag vill skydda mina barn men jag vägrar inse att de måste spolformas och anpassas efter gruppens normer för att få passa in. Utan att bli mobbade. Men jag kanske har fel eller?

Scary...

Sumabrottare

Studsmatta

Inkontinens

Söker man på det hamnar man här.

Jag törs inte tänka den tanken till slut

Mrs Besserwisser in action....

Hörde lite radioreklam häromdagen vilket nästan alltid ger mig hysterisk klåda i öronen. Eftersom jag själv aldrig varit i den branchen (bara i utkanten) så skall jag inte utge mig för att vara en förståsigpåare. Däremot är jag målgrupp och anser mig därmed ha rätt till en åsikt.

Och min åsikt om radioreklam är att den generellt är urusel. Ibland är den av den mer informativa karaktären och då kan jag ta det till mig, eller om den är rolig (vilket i mitt tycke händer alltför sällan).

Häromdagen hörde jag en av den mer informativa karaktären, om än reklam. Det var den söte lille Idol Johan som pushade för sin nya platta, så långt allt väl.

Men när han kläcker ur sig "min första debutplatta" så fick skolfröken i mig totalspel! Debut betyder väl i princip första gången. Så hur kan han göra en första debutplatta? Kommer nästa platta vara hans andra debutplatta? Och när kommer han sluta debutera?

Hur tänkte de där, eller kanske det var problemet, de tänkte inte alls....

Mörkast före gryningen...

eller hur man nu säger. Det är attans tungt just nu, att lämna Lilltrollet i skolan med vetskap om vilka negativa tankar pedagogerna har om oss. Trollfar är stark som tar det varje dag, som orkar kliva in och se personalen vända sig om, vägra att hälsa. Moget eller? Att inte se längre än näsan räcker, att inte ta ställning till sakfrågan utan lojalt ställa sig på arbetskamratens sida.

Visst är lojalitet bra, men vad är de de lär ut till barnen? Att man får göra hur som helst bara man är tillräckligt många? Inte den moral jag vill att mina barn skall växa upp med. Men jag orkar inte agitera längre, nu ska vi bara ta oss igenom fram till sommarlovet. Och min förhoppning är att de människor vars åsikt jag bryr mig om förstår och stöder vårt agerande, även om flatheten gör att de inte öppet tar ställning.

Jag kommer inte låta en prepubertal alfahanne med mindervärdskomplex knäcka vare sig mig eller mitt barn. Det är synd människan ifråga inte kan låta sina kloka sidor ta över (för de finns, jag har mött dem och även stöttat dem) utan låter sin bitterhet/besvikelse/ilska/frustration eller vad det nu är - förstöra inte bara för sig själv utan för små, otroligt påverkbara människor.

Men vet ni vad, jag har lovat mig själv att försöka fokusera på det som är bra. Inser att mina senaste inlägg är nattsvarta och det piggar inte upp vare sig mig eller läsarna. Så vad är det som är bra för närvarande (och det här är nu hemmagjord peppningsterapi, verksam eller inte visar sig). Jo, en hel del faktiskt:

1. Mina barn är kloka och reflekterande personer (även om det ger stora utmaningar på hemmafronten ibland *s*)
2. Trollfar tar ställning och strider för sina barn (det finns faktiskt föräldrar som inte gör det)
3. Vi har bra vänner som stöttar oss
4. Det är några få ynka dagar kvar till sommarlovet
5. Vi ska snart på stor baluns och få äta gott & klä oss för gala
6. Vi har Trollskogen att njuta av, hela långa sommaren
7. Mitt företag går bra
8. Trollfars företag börjar gå allt bättre
9. Vi kan unna oss en del av livets goda
10. Min dröm verkar närma sig realitet, då lokalen kommer bli så fin.... En spännande höst!

Sist men inte minst, idag får jag njuta av att försvinna in i tv världen en stund och sukta över Dr Ross återkomst till ER. Bara en sån sak!

And the beat goes on....

Varför blir jag förvånad? Att jag aldrig lär mig! Men samtidigt, hade jag gjort det annorlunda? Tror faktiskt inte det. Är det fel så är det och då har jag svårt att hålla käften. Även om jag hamnar i blåsväder och räknas som en paria.

Fast ändå, visst är det en tagg i hjärtat som skär. Visst vill jag att människor skall öppna ögonen och se, visst längtar jag efter att få höra "men Du, bra gjort och sorry att jag dömde Dig ohörd".

En människa! En endaste, har hört av sig och sagt detta. Visserligen kom det sig först efter det att hon stått på en offentlig plats och snackat skit om mig. Och först när hon insåg att min bästa väninna stod bredvid och hörde allt. Men ändå, hon hade iaf modet att säga det till mig.

Jag är tacksam för att jag och Trollfar inte är helt ensamma i detta. Det är ett föräldrapar till som är med på resan. Dock är deras barn av en annan natur, hon väljer att "play it smart" och inte sticka ut hakan för mycket. Inte för att hennes föräldrar lärt henne, utan det är hennes överlevnadsstrategi och den är absolut inte fel. Jag önskar att Lilltrollet skulle ha något av densamma.

Men så är icke fallet. Lilltrollet gör som jag, står på barrikaden och står upp för sin åsikt. Uttrycker den högt och ljudligt, och inte alltid så diplomatisk. När hon blir trängd så höjs rösten och hon blir lätt arg. Inte alls så underligt, vilket vi vuxna kan förstå. Men i hennes tillvaro på dagen, där vi inte kan närvara, så är hon ensam. Ingen vuxen som stöttar utan hon hamnar återigen i läget ensam mot en stor klunga.

Fy fan vad hon lider mitt lilla trollbarn! Och jag känner mig hjälplös. Funderar, lät jag h?enne ta stryk i min strid? Gjorde jag rätt eller fel? Vad är bäst i längden, att stå upp för det som är sant eller att mörka&smälta in? Jag hoppas och tror att hon på sikt kommer att växa i detta. Att veta att hon faktiskt stod upp för det hon trodde på. Att hon inte vek ned sig för att det var lättast.

Tyvärr har det som jag befarade hänt, andra föräldrar låter mitt barn lida för mina vägval. Och genom att de visar sin ståndpunkt tydligt sanktionerar de sina barns beteende mot mitt lilla troll.

Varför är människor så jävla flata? Varför väljer man att blunda för att slippa engagera sig? När det handlar om våra barn som blir kränkta? Eller tycker de att det är sunt när en vuxen låser upp toalettdörrar för att besöket tagit för långt tid? Att en vuxen kastar ut barnens kläder och skor i snön för att de skall lära sig att hänga upp dem ordentligt? Att en vuxen sjuner nidvisor för att påvisa för barnen hur fåniga de är? När en vuxen ger bort deras leksaker för att de inte plockat upp i tid? När en vuxen skriker åt föräldrarna att den är trött på deras jävla ungar? När en vuxen "på skoj" kickar ett litet barn i rumpan för att de ska skynda på?

Det finns fler exempel men jag tycker det räcker med ovanstående eller vad tycker ni?

Ja, vad gör man?

Efter några pressande dagar har det kommit till en lösning, som är inte helt optimal men ändock ett steg åt rätt håll. Samtidigt som jag upplever en viss lättnad känner jag också en stor sorg. Och en oro. En hel massa konstiga känslor. Däremot ingen ånger eller skuld, trots att det finns en del föräldrar som anser att vi bedrivit en häxjakt och förföljelse av pedagogen ifråga.

Sorgen kan jag placera, för jag har litat på den här personen. Vi fick stor hjälp och stöd när Mellantrollet gick i 6 års. Däremot var personen ganska så anonym men inte delaktig, när Mellantrollet fick problem. Vi har haft olika synpunkter många gånger men ändå kunnat föra en dialog, vi har uttalat vårt stöd när andra har varit negativa. Men det blev en lögn för mycket, och en händelse för mycket. Kulmen på en rad små detaljer som gjorde att saken sattes på sin spets.

Oron kommer sig av att människan inte förstår varför det blev som det blev. Är följsam och smidig när ledningen ser, men det kokar under ytan och skulden kastas på oss som ifrågasatt agerandet. Ingen som helst förståelse för sin egen roll i det hela.

Om man enkom ser till fakta, tror någon verkligen att några få föräldrar skulle kunna "tvinga" ledningen till att agera, enkom baserat på att det bedrivits en häxjakt? På att vi var "neurotiska och överkänsliga, blinda för våra barns fel och brister"?Skulle det inte behövts mer fakta, mer kött på benen, andra människors synpunkter? Skulle det ha räckt med en "liten olycklig incident som missuppfattas" för att detta skulle ske?

Som någon klokt uttryckte det; om man väljer till att enkom se länkarna så är det till synes bagateller men lägg ihop dem så blir det en stark och lång kedja. Och det är den vi reagerat och agerat på. Så även de som stod bakom oss, även om de av olika anledningar inte kan eller vill redogöra för sitt agerande för de som ifrågasätter vårt motiv.

Jag får lära mig att leva med det. Att veta i mitt hjärta att jag inte handlat av felaktiga skäl, utan av omsorg för barnen - inte bara mitt. Och veta att jag ställt upp för något jag visste var fel, även om det inte är tydligt för alla vilket gör att jag är en av bovarna i dramat. Jag kan leva med det, däremot hoppas jag att människor är så kloka att de inte tar ut det på mina barn.

Slutligen, om jag arbetade med barn och fick kännedom att något/några barn kände sig obekväma/ rädda/ otrygga o dyl med mig så skulle jag anstränga mig för att förstå varför de gjorde det. Jag skulle lägga fokus på att få dem att känna tillit till mig. Att vinna deras respekt. Jag skulle inte lägga den energin på att förtala och baktala deras föräldrar, idiotförklara dem och häckla barnen för deras känslor. Tänker jag fel eller?

På krigsstigen...

Jag blir så jävla trött! Och frustrerad. Och arg. Men framförallt så ledsen.

Lilltrollet går i en ganska spretig klass, som behöver mycket styrning vilket de inte fått. Det har varit kontroverser med andra barn och även med pedagogerna, som vägrat att se problematiken. Och visst, jag kan förstå dem. Barn bråkar gärna med varandra, tjejer kan vara grönjävliga och manipulativa så in i Norden. Så är det bara, och Lilltrollet är definitivt inte oskyldig. Men för att vi ska kunna jobba med det måste vi veta sanningen om de saker som händer. Och vi måste även veta att de vuxna som finns där på dagarna fokuserar på att skapa en sådan miljö att de här konflikterna inte blossar upp och blir alltför stora.

Det har man valt att inte göra. Istället väljer man att dölja så mycket det går, att utmåla några få som bråkstakar och framhäva ögontjänarna. Vilket barnen märker och känner sig orättvist behandlade. Och så går det runt.... Lilltrollet har varit outsidern, den som inte smälter in i någon av grupperna utan svävar fritt emellan. Det har slitit på henne, men hon har varit så stark. Vi har fokuserat på att det är kort tid kvar på terminen, nästa år kommer en kanonlärare tillbaka och nuvarande pedagoger är ett ont minne blott. Det har gått hyffsat. Till igår. Då hon, med 2 kamrater, råkade i konflikt med resterande damer i klassen. Eller som en av pedagogerna uttryckte det; Lilltrollet hade varit elak mot de skötsamma flickorna i klassen..... Att det sedan framkom att det var de "skötsamma" som satt igång hela konflikten spelade tydligen ingen roll. Lilltrollet anklagades av pedagogen att ha sagt vissa saker och gjort vissa gester mot en tjej, vilket sedan visa sig vara en ren och skär lögn. Tjejen det hela ska ha riktat sig mot såg ut som ett frågetecken, Lilltrollet hade inte gjort ett endaste dugg av detta och tjejen ifråga hade bekänt för sin mor att egentligen var det hon som var den som gjort fel. Skit detsamma, sånt händer och missuppfattningar blir det.

Men det som INTE är okej är när pedagogen startar en kränkande talramsa mot Lilltrollet och hennes kamrater, i vilken de får med sig större delen av klassen. Bara en av de otal incidenter som människan ifråga lyckats kreera.

Idag fick vi nog. Valet vi gav skolan var enkelt; antingen försvinner personen ifråga resterande del av terminen eller så håller vi Lilltrollet hemma! Och blir det det senare så följer per automatik en anmälan till skolverket. Med hela historien från början till slut, inkluderande den skit som Mellantrollet råkade ut för. Visst är det utpressning, visst kommer vi förmodligen stå jävligt ensamma i detta och visst fasiken är det jobbigt. Jag vill helst bara släta över allt och låta allt vara som vanligt, men då sviker jag Lilltrollet å det grövsta.

Det räcker med att skolan gör det.

Aj då...

Jag har så infernaliskt ont i rumpan idag. Det kan antingen bero på:

1. Fläsket ryms inte riktigt i förpackningen
2. Celluliterna har startat gängkrig
3. Jag gör som hundarna och springer i sömnen, träningsvärk m a o

Fast förmodligen är den mest logiska förklaringen spikmattan..... igen....

En erfarenhet rikare...

Spikmatta är skönt.

Sova på spikmatta är också skönt.

Iaf i början.

Sedan gör det ont.

Framförallt när man vaknar.

Vem är jag?

Ibland känner jag mig lite kluven i min yrkesroll. Jag trodde jag var ekonomisk konsult men fan vet.....

Idag har jag;

1. Dammsugit marknaden i jakt på den optimala blomkylen
2. Fungerat som bostadsmäklare
3. Inrett ett konferensrum
4. Varit en trygg axel för en orolig mamma
5. Kollat sjuttioelva privatdeklarationer (som jag INTE jobbar med)

och lite annat smått & gott.

Fast dagens bästa måste ändå vara när jag kom med goda råd om hur man blir av med irriterande klåda i underlivet.....

Ibland undrar jag vad folk ser i mig som gör att de kommer med de här frågeställningarna. Iofs smickrande, men ändå....

Hur gick det till?

Om bara några få veckor skall jag på stort kalas. Syster fyller 50 och det skall firas rejält. Det skall bli hur roligt som helst, bo på herrgård, äta god mat och dansa fötterna ömma.

Det är bara en sak jag inte förstår, hur gick det till? Vart tog alla åren vägen? Det var igår som vi två små lintottar grävde stora spännande världar i vår alldeles egen sandlåda ute i barndomens Trollskog. När vi hade avancerade gymnastikuppvisningar, iklädda våra fina badräkter när vi svingade oss i trapetsen.

När vi på lördagen skramlade ihop vår veckopeng och gick ned till blomsteraffären i hörnan för att uppvakta mamma med gula rosor som hon älskade.

Det var inte alls länge sedan jag fick äran att följa med storasyster på party, där jag stum av beundran satt i ett hörn och såg de "stora" tjejerna dansa dicso. När jag fick låna systers fräcka jeansjacka och ha på klassfesten.

Eller när vi blev osams och slogs handgripligen så att blåtirorna dekorerade våra ansikten i flera veckor. När vi skrek åt varandra och hatade varandra djupt och innerligt i flera timmar. För att sedan försonas över en skål glass och fnitter över pojkarna i kvarteret.

Det var alldeles nyss hon fick sin son, som var rund som en kerbu och hade en stämma som klingade högt. Dygnet runt. Och som jag var en mycket närvarande moster till, hittade på bus och lekte vilda lekar.

Nu är han myndig och syster fyller 50. Vad hände med alla åren däremellan? Rann de bara förbi eller finns de lagrade i hjärtats dunkla vrår. Att tas fram och ömsint vårda, njuta av när behovet finnes. För inte har de väl bara försvunnit? Visst är de där någonstans. Inne i mitt hjärta. Och i hennes.