Hur gick det till?

Om bara några få veckor skall jag på stort kalas. Syster fyller 50 och det skall firas rejält. Det skall bli hur roligt som helst, bo på herrgård, äta god mat och dansa fötterna ömma.

Det är bara en sak jag inte förstår, hur gick det till? Vart tog alla åren vägen? Det var igår som vi två små lintottar grävde stora spännande världar i vår alldeles egen sandlåda ute i barndomens Trollskog. När vi hade avancerade gymnastikuppvisningar, iklädda våra fina badräkter när vi svingade oss i trapetsen.

När vi på lördagen skramlade ihop vår veckopeng och gick ned till blomsteraffären i hörnan för att uppvakta mamma med gula rosor som hon älskade.

Det var inte alls länge sedan jag fick äran att följa med storasyster på party, där jag stum av beundran satt i ett hörn och såg de "stora" tjejerna dansa dicso. När jag fick låna systers fräcka jeansjacka och ha på klassfesten.

Eller när vi blev osams och slogs handgripligen så att blåtirorna dekorerade våra ansikten i flera veckor. När vi skrek åt varandra och hatade varandra djupt och innerligt i flera timmar. För att sedan försonas över en skål glass och fnitter över pojkarna i kvarteret.

Det var alldeles nyss hon fick sin son, som var rund som en kerbu och hade en stämma som klingade högt. Dygnet runt. Och som jag var en mycket närvarande moster till, hittade på bus och lekte vilda lekar.

Nu är han myndig och syster fyller 50. Vad hände med alla åren däremellan? Rann de bara förbi eller finns de lagrade i hjärtats dunkla vrår. Att tas fram och ömsint vårda, njuta av när behovet finnes. För inte har de väl bara försvunnit? Visst är de där någonstans. Inne i mitt hjärta. Och i hennes.