And the beat goes on....

Varför blir jag förvånad? Att jag aldrig lär mig! Men samtidigt, hade jag gjort det annorlunda? Tror faktiskt inte det. Är det fel så är det och då har jag svårt att hålla käften. Även om jag hamnar i blåsväder och räknas som en paria.

Fast ändå, visst är det en tagg i hjärtat som skär. Visst vill jag att människor skall öppna ögonen och se, visst längtar jag efter att få höra "men Du, bra gjort och sorry att jag dömde Dig ohörd".

En människa! En endaste, har hört av sig och sagt detta. Visserligen kom det sig först efter det att hon stått på en offentlig plats och snackat skit om mig. Och först när hon insåg att min bästa väninna stod bredvid och hörde allt. Men ändå, hon hade iaf modet att säga det till mig.

Jag är tacksam för att jag och Trollfar inte är helt ensamma i detta. Det är ett föräldrapar till som är med på resan. Dock är deras barn av en annan natur, hon väljer att "play it smart" och inte sticka ut hakan för mycket. Inte för att hennes föräldrar lärt henne, utan det är hennes överlevnadsstrategi och den är absolut inte fel. Jag önskar att Lilltrollet skulle ha något av densamma.

Men så är icke fallet. Lilltrollet gör som jag, står på barrikaden och står upp för sin åsikt. Uttrycker den högt och ljudligt, och inte alltid så diplomatisk. När hon blir trängd så höjs rösten och hon blir lätt arg. Inte alls så underligt, vilket vi vuxna kan förstå. Men i hennes tillvaro på dagen, där vi inte kan närvara, så är hon ensam. Ingen vuxen som stöttar utan hon hamnar återigen i läget ensam mot en stor klunga.

Fy fan vad hon lider mitt lilla trollbarn! Och jag känner mig hjälplös. Funderar, lät jag h?enne ta stryk i min strid? Gjorde jag rätt eller fel? Vad är bäst i längden, att stå upp för det som är sant eller att mörka&smälta in? Jag hoppas och tror att hon på sikt kommer att växa i detta. Att veta att hon faktiskt stod upp för det hon trodde på. Att hon inte vek ned sig för att det var lättast.

Tyvärr har det som jag befarade hänt, andra föräldrar låter mitt barn lida för mina vägval. Och genom att de visar sin ståndpunkt tydligt sanktionerar de sina barns beteende mot mitt lilla troll.

Varför är människor så jävla flata? Varför väljer man att blunda för att slippa engagera sig? När det handlar om våra barn som blir kränkta? Eller tycker de att det är sunt när en vuxen låser upp toalettdörrar för att besöket tagit för långt tid? Att en vuxen kastar ut barnens kläder och skor i snön för att de skall lära sig att hänga upp dem ordentligt? Att en vuxen sjuner nidvisor för att påvisa för barnen hur fåniga de är? När en vuxen ger bort deras leksaker för att de inte plockat upp i tid? När en vuxen skriker åt föräldrarna att den är trött på deras jävla ungar? När en vuxen "på skoj" kickar ett litet barn i rumpan för att de ska skynda på?

Det finns fler exempel men jag tycker det räcker med ovanstående eller vad tycker ni?