Ja, vad gör man?

Efter några pressande dagar har det kommit till en lösning, som är inte helt optimal men ändock ett steg åt rätt håll. Samtidigt som jag upplever en viss lättnad känner jag också en stor sorg. Och en oro. En hel massa konstiga känslor. Däremot ingen ånger eller skuld, trots att det finns en del föräldrar som anser att vi bedrivit en häxjakt och förföljelse av pedagogen ifråga.

Sorgen kan jag placera, för jag har litat på den här personen. Vi fick stor hjälp och stöd när Mellantrollet gick i 6 års. Däremot var personen ganska så anonym men inte delaktig, när Mellantrollet fick problem. Vi har haft olika synpunkter många gånger men ändå kunnat föra en dialog, vi har uttalat vårt stöd när andra har varit negativa. Men det blev en lögn för mycket, och en händelse för mycket. Kulmen på en rad små detaljer som gjorde att saken sattes på sin spets.

Oron kommer sig av att människan inte förstår varför det blev som det blev. Är följsam och smidig när ledningen ser, men det kokar under ytan och skulden kastas på oss som ifrågasatt agerandet. Ingen som helst förståelse för sin egen roll i det hela.

Om man enkom ser till fakta, tror någon verkligen att några få föräldrar skulle kunna "tvinga" ledningen till att agera, enkom baserat på att det bedrivits en häxjakt? På att vi var "neurotiska och överkänsliga, blinda för våra barns fel och brister"?Skulle det inte behövts mer fakta, mer kött på benen, andra människors synpunkter? Skulle det ha räckt med en "liten olycklig incident som missuppfattas" för att detta skulle ske?

Som någon klokt uttryckte det; om man väljer till att enkom se länkarna så är det till synes bagateller men lägg ihop dem så blir det en stark och lång kedja. Och det är den vi reagerat och agerat på. Så även de som stod bakom oss, även om de av olika anledningar inte kan eller vill redogöra för sitt agerande för de som ifrågasätter vårt motiv.

Jag får lära mig att leva med det. Att veta i mitt hjärta att jag inte handlat av felaktiga skäl, utan av omsorg för barnen - inte bara mitt. Och veta att jag ställt upp för något jag visste var fel, även om det inte är tydligt för alla vilket gör att jag är en av bovarna i dramat. Jag kan leva med det, däremot hoppas jag att människor är så kloka att de inte tar ut det på mina barn.

Slutligen, om jag arbetade med barn och fick kännedom att något/några barn kände sig obekväma/ rädda/ otrygga o dyl med mig så skulle jag anstränga mig för att förstå varför de gjorde det. Jag skulle lägga fokus på att få dem att känna tillit till mig. Att vinna deras respekt. Jag skulle inte lägga den energin på att förtala och baktala deras föräldrar, idiotförklara dem och häckla barnen för deras känslor. Tänker jag fel eller?