Lilltrollets dröm de senaste åren har varit att få se Idolfinalen live påmGloben. Och eftersom det har varit tufft för henne med den turbulens det är här hemma så tyckte vi att det var en bra "plåster på såret". De senaste veckorna har hon planerat, köpt Idol t-shirt, vattenfasta textilpennor och planerat strategin för att införskaffa autograferna.
Eftersom jag var sent ute så införskaffades vip biljetter, vilket innebar egen entré, buffé men framförallt besök av idolerna i vip loungen! Stor förväntan och mycket nervös tjej.
Så vad händer? Jo tack, två av de första att åkamut sveper förbi i ca 8 minuter, skriver så mycket de hinner men de lämnar hög is av ledsna barn efter sig.
Vi hämtat mod och satsar på efterköret då vi kan närma oss scenen. Där blev det en autograf.... Det stora problemet var alla vuxna som trängde sig brutalt fram för att få sitt kort, sin autgraf. Då har en tanig elvaåring inte mycket att komma med. Några få av idolerna var klart serviceinställda och gjorde sitt yttersta men en stor bunt av dem var ganska så nonchalant inställda till sina största fans - barnen!
Jag fattar att det är kaotiskt, mycket och trångt. Att alla inte kan hinna med alla och att några blir ledsna. Men idol är framförallt en grej för barnen, varför då inte lägga lite fokus på att de blir nöjda? Hur lätt hade det inte varit att i vip rummet ställa upp barnen i en kö, hålla undan de vuxna och sedan låta barnen få sina autografer? Att sälja vip paket med luddiga löften är inte okej. Barnen är framtidens konsumenter och jag tror många av dem kommer växa upp, luttrade och cyniska. Tack för det TV4!
Inlägg
10 minuter sedan
1 kommentar:
Jaså ni stötte på gamarna. Dom finns överallt och ser bara till sitt eget bästa. jag tror inte ens att dom ser att det finns fler i närheten. När det gäller barn som skuffas undan skulle jag kunna gå över eld för att flytta på de som tar för sig. Det finns inte i min fantasi. Tyvärr så det så att vi vuxna accepterar det här och då menar jag även mig själv. Man ser och blir förbannad men kliver undan klappar sitt barn på huvudet och säger några tröstande ord. Tänk om vi som djurmammorna bara klev fram och sa stopp.
Lite jantelagen som styr här. Man ska vara men inte synas. Får en känsla att dessa olika sätt att vara går i arv
Ha en fin dag
kram
Skicka en kommentar