Tack...för ingenting

Trollfar var hos sina föräldrar idag och informerade dem då om läget med Mellantrollet. Direkt efter att de åkt ringer svärmor mig, för första gången på säkert en månad.

Hon är ytterst medkännande, förstår hur tufft vi har det och avslutar med det sedvanliga "men vi tänker på er"! Precis som om det skulle vara någon tröst. Vad man behöver i en situation som vår är ren praktisk hjälp, någon slag fristad dit barnen kan ta sig ibland. Som vila för både dem och oss. Men det går inte. För de orkar inte. Vilket de aldrig gjort och aldrig kommer att göra. Sanningen är att de vill inte.

Vilket jag ganska direkt påpekade när svärmor sa den sedvanliga klyscha "säg till om vi kan vara till hjälp". Jag kanske är tuff och för direkt, men jag orkar inte med skitsnacket. Vi får massor med förståelse och tankar, men när det kommer till kritan är det ett fåtal människor som finns där och ger de hjälp och avlastning vi behöver. Och de är inte släkten!

Det jag dock inte kan förstå är hur man frivilligt kan välja bort sina barn och barnbarn. Och för vad? För att sitta hemma, framför tv:n och dricka alltför mycket vin, tycka synd om sig själva. Samt beklaga sig över att de har de tråkigt!

Very very strange.....