För i helsicke...

Häromdagen var det en artikel om en JO anmälan föranledd av att två barn blev uteslutna från ett barnkalas. Klockan är alltför sen och jag för upprörd för att orka länka, sorry. Jag har inte hela bakgrunden klar för mig, men i det här fallet tycker jag inte det spelar ngn större roll. Fakta talar i mitt tycke för sig själv:

1. Det är barn, under 10 år
2. Alla i klassen utom TVÅ blir bjudna

I mitt tycke är det mobbing, oavsett skälen till varför dessa två inte har blivit bjudna. Plain and simple, om man utesluter några få så är det just det - uteslutning.

Någonstans har jag läst att en av pojkarna som inte blev bjudna tydligen skulle ha mobbat den som hade kalaset. Och det är inte okej, aldrig. Ni som hängt med här ett tag vet att jag är mycket emot mobbing då mina egna barn har blivit utsatta men jag har ALDRIG NÅGONSIN uppmanat dem att mobba tillbaka. Att vara mobbare är minst lika vidrigt och själsligt destruktivt som att bli mobbad. Och att mobba som hämnd för att ha blivit mobbad, vad är det för signaler att ge sitt barn? "Ja mitt barn, klart Du får mobba den där ungen för han/hon har ju mobbat Dig". Och sen då? Where does it end?

Nu är jag inte direkt den bibliska typen som uppmanar att man ska "vända den andra sidan till" in absurdum. Å andra sidan anser jag inte heller att "ett öga för ett öga" heller ska gälla. Det är omständigheter, individer, motiv osv som påverkar vilket val av de två ovanstående som jag gör.

Men att bemöta mobbing med mobbing kan definitivt inte vara en vettig lösning! Så vad skulle jag gjort i samma situation? Guess what, jag har varit i samma situation. Och lösningen var olika vid olika tillfällen. Ena gången så bjöds hela klassen, med punktbevakning av mobbarna. Andra gången blev det ett mindre kalas med den närmsta kretsen. En minoritet av klasskamraterna bjöds och därmed var det inte ett fåtal som blev utanför.

Okej om de här föräldrarna ville göra ett statement. Jag vet, trust me, att känslan för hämnd är stor i en sådan situation. När det käraste man har blir utsatt, helt utan anledning. Jag ville ta de här ungarna och klämma upp dem mot en vägg, läsa lusen av dem och skrämma skiten ur dem. Men jag gjorde inte det, jag tyglade mig. Dels för att jag tror inte att de här kidsen riktigt hade insikt i vad de höll på med, de var 7-8 åringar som hade urusla föräldrar som inte kunde sätta gränser för sina barn och där barnen upplevde att deras beteende vara okej för INGEN i vuxenvärlden sa nej. Ingen utom jag och Trollfar. Och dels för att jag ville inte sjunka lika lågt som de här barnens föräldrar. Jag inbillar mig att jag står över det beteendet. ´

Jag vill att mina barn ska växa upp och bli människor som andra kan respektera för deras integritet, empati och medkänsla. Att de ska ha ett rättvisepatos som är baserat på mänsklighet och sunt förnuft, inte något svart / vitt regelverk. Men att de samtidigt inte ska låta sig bli trampade på, att de ska ha ryggrad och en lagom dos bitchighet. Att stå upp för inte bara sig själva utan även för de svaga i samhället. Att de ska bli lite som Gandhi goes Rambo, med en dos av Mandela i sig.

Och med dessa ord har dagen övergått till morgondagen. Själv kommer jag överlämna mig i en annan trygg och pålitlig herres famn, Mr Harry Hole. Shit, sista kapitlet.... Jag kommer få abstinens!

Buena notte signori!