Over and Done

Så var det slut för den här gången. Sommaren. Landet. Långa dagar med spretande tår i grönskan. Ingen väckarklocka. No make up. Naturbarn och allmänt låg aktivitetsnivå (jo, jag lovar - jag har målat mindre än vanligt!).

Imorse ringer klockan och det kändes brutalt! Visst är det skönt att kunna göra som vi, flytta ut på landet kring midsommar och sedan hem igen när skolan börjar. Nackdelen är att det är otroligt tufft att komma in i vanliga banor igen. Även om jag har arbetat under sommaren så har det varit mindre strukturerat, när andan fallit på och regnet fallit ned. Nu helt plötsligt kan jag inte bestämma själv. Skolan börjar samma tid varje morgon vare sig jag vill eller inte, och än tycker jag trollen är för små att ta sig dit.

Senast idag fick jag fog för min ovilja att släppa dem ensamma i Stockholmstrafiken. En av deras skolkompisar blev överkörd, lyckligtvis med mindre skador till följd men ändock. En liten sketen bilist som missar/skiter i att det var rött för bilar och därmed grönt för små oskyldiga skolbarn. Som än så länge lever i tron att människor lyder regler och därför knatar ut i trygg förvisning om att allt är lugnt. Det var det inte! Och bilisten bekymrade sig inte ens att stanna och se hur det gick. Snacka om mardrömsstart första skoldagen!

En annan sak vi varit förskonade för över sommaren är de däringa förbenade tjejintrigerna, vem som ska vara kompis med vem och gå hem med vem och vara bästis med vem osv. Idag fick jag en liiiten föraning om detta igen. Lilltrollet och en kompis hade bestämt att leka zumorgen. Helt okej, vi ringer nu på kvällen för att göra upp. Då säger mamman att dottern har gått och lagt sig, men att hon hade bestämt med en annan tjej imorgon. Vilket hade gjorts på eftermiddagen, efter det att Lilltrollet och hon hade bokat. Snopet? Lite. Så jag säger till mamman att då kanske vi ska hoppa över morgondagen alltså varpå hon svarar "njae, jag vet inte. Jag törs inte riktigt lägga mig i det där utan det får min dotter avgöra hur hon vill ha det". Jag blev så paff att jag inte sa något vilket jag ångrar. Jag skulle satt ned foten och markerat. Det är som jag säger - jag är en mes ibland!

För i mitt tycke så är det som så att har man bestämt med en kamrat så håller man sig till det. Och om man börjar vela så är det förälderns ansvar att klargöra vad som gäller. När Lilltrollet försöker sig på dylika saker blir jag riktigt förgrymmad på henne, har hon bestämt med kamrat A så får hon hålla sig till det. Hon kan inte boka av A bara för att B dyker upp och Lilltrollet tycker att det är ett bättre catch. No way José, den gubben går inte.

Eller är jag för tuff då? Nej, jag tycker inte det. Det är ju som om jag bestämmer med X att vi skall äta middag, men så träffar jag Y och bestämmer med henne istället, vilket jag i förbigående låter X veta när hon ringer för att boka tid & plats. Hos en vuxen skulle vi inte acceptera ett sådant beteende, så varför hos barn? Det är väl bättre att de får lära sig sådant från scratch.

Äsch, jag vet inte just nu. Jag har "nu är sommaren slut och jag måste jobba häcken av mig som straff för det långa sommarlovet och helst av allt vill jag inte jobba alls utan byta jobb och bli konstnär istället" ångesten. Den yttrar sig att jag:

1. Är mesig
2. Velar
3. Kan ingenting
4. Känner mig som en stor bluff

Alla som känner likadant räcker upp en hand! Nu går jag och lägger mig. Go'natt