Vaffo e de på dette viset?

Hela dagen har jag gått med en mysko känsla i magen. Ni vet, ungefär som när man var yngre och förälskad. Och när man på något sätt visste att föremålet för ens ömma låga skulle göra slut. Inte för att det fanns något konkret, utan det var bara den där känslan i magen som sa att något var fel. Det är den känslan jag har nu. Men jag är inte orolig för att Trollfar skall dumpa mig. Nej, oron kommer sig av något annat och jag tror jag har kläm på det.

Den senaste tiden har det varit en del småincidenter bl a i Lilltrollets klass. Och jag har sagt vad jag tycker. Det har även hänt saker och ting på andra områden. Och jag har sagt vad jag tycker. Det är ett drag hos mig som jag på ett sätt gillar, att jag törst stå upp för vad jag tycker. Och att jag oftast har förmågan att uttrycka det på ett sånt sätt som inte sårar, om än det kan vara jobbigt att höra.

Samtidigt finns det en baksida av detta. Jag är inte helt lätt att umgås med förmodligen. Det finns en stor mängd människor som inte vill höra sanningar, även om de ber om dem. Som inte vill se det som inte fungerar, utan som vill leva livet som en struts. Bara se till det som berör en själv och då självklart med de rosafärgade glasögonen på. Och det funkar inte med mig. Sjävklart finns det ett gäng människor som tycker jag är apjobbig, vilket jag förmodligen är. Det är kravfyllt att vara med mig, för jag vill ha det sanna. Det äkta.

Ibland önskar jag att jag kunde vara mer laid back, inte bry mig så mycket. Att jag kunde le stort och dunka människor i ryggen, strunta i att se de som mår dåligt och istället fokusera på det glättiga i livet. Hänge mig åt vilda shoppingorgier och tycka att livet är toppen för att just jag kan hänga på Stureplan. Vara en sån där som alla andra tycker är "charmig om än ytlig". Lite mer Blondinbut liksom, if you get what I mean.

Men nu är jag inte sån. Jag är som lutfisk liksom, antingen gillar man det eller så hatar man det. Men man är inte likgiltig. Kanske det är bra, I do not know.

Att detta kom just idag är inte så konstigt. Det finns en människa i min bekantskapskrets som jag har haft stort utbyte av, vi har pratat mycket och länge om det svåra i att fostra våra barn till tänkande personer. Att se bortom det ytliga osv. Och så visar det sig att den här människan frenetiskt jobbar för att få in sin dotter i det "ytliga" gänget där lycka räknas i antal pojkvänner & glittermängd. Och att hon själv satsar i 180 på att komma in i det, med alla medel. Och jag blev besviken. Och ledsen. Kände mig sviken av någon underlig anledning. Och blev förbannad å min dotters vägnar.

Och tänkte återigen, måste jag vara så jävla jobbig?

Seriöst.. HJÄLP!!!

Efter att ha pimpat bloggen så har något mycket mysko hänt. Förmodligen protesterar den mot den nya outfitten, för det är segt. Det hänger sig. Nya inlägg tar sjuttioelva år att fixa till.

Finns det någon ömsint själ som känner sig manad att kurera min embarmeliga blogg? Innehållet får jag själv försöka lyfta upp till nya höjder, men det däringa tekniska bakom det hela - det befattar jag mig inte med.

Så antingen skrotar jag eländet, dvs bloggen, eller så kommer ngn riddare /riddarinna (heter det så?) och räddar mig ur denna misär!

Kejsarens Nya kläder

Huvudpersonen i ovan nämnda saga kände sig fin i sin nakenhet, totalt manipulerad som han blev av två förslagna lurifaxar. För mig är det precis tvärs om, jag känner mig naken trots allt piffande och fixande som bloggers erbjuder sina kunder. Jag känner mig seriöst obekväm och hittar inte riktigt "mig själv" i layouten.

Eller så är det bara åldern som tar ut sin rätt; jag är stock konservativ och har svårt för nymodigheter.... Kanske ligger något i det när jag tänker efter. Jag vägrar fortfarande att ha mobilen till något annat än att ringa och möjligen messa med. MP3 överlåter jag åt mina barn och alla andra tekniska nymodigheter som blåtand (som förmodligen är en antikvitet vid det här laget) får gå samma väg.

Hur som, jag har iaf fallit till föga och uppdaterat bloggen. Och då bidde det så här. Håll tillgodo. Eller tyck till. Kanske jag får ett nytt ryck av energi och pimpar den lite till. Drömmen är fortfarande att ha en egen "header" (tror jag det heter) men det verkar vara seriös överkurs när det gäller undertecknad. Om nu inte någon trogen läsare rusar till min hjälp........

Men är det så jävla svårt?

I artiklar och krönikor förvånas och förfäras människor av alla de olika slag över våldet bland unga killar. Och visst är det förfärligt. Men är det så förvånande? Hur såg det ut när de här kidsen var små? Sent 80 tal och in under 90 talet. Jag har en systerson som tillhör den generationen och naturliga skäl följde jag hans liv väldigt nära. Och även hans vänner. Jag kan väl säga att det var få av dessa barn som hade föräldrar som satte tid med barnen högt på listan. Visst var det häftiga resor och utflykter, upplevelser och tekniska prylar men mycket lite av skogspromenader och bygga kojor.

Under den här tiden var det mycket snack om "kvalitetstid" med barnen. Bullshit är min åsikt, barn behöver mycket tid, även om den ibland innebär att mamma/pappa ligger i soffan och läser tidningen. Jag tror barn behöver se och känna att det finns en vuxen i deras närhet. Som om det behövs kan höja rösten och peka med hela handen. Som ser vad de gör och kan markera när de går för långt.

Att som idag börja agera & reagera när det redan gått extremt långt, och när kidsen är i tonåren, är way too late! Barn fostras när de är just det, barn! Jag tillbringar ganska mycket tid i trollens skola, och ser hur barn i 1:an, 2:an och 3:an uppför sig. Och tyvärr kan man redan idag misstänka vilka som kommer totalt att spåra ut inom en snar framtid. Så ta tag i dem nu! När de är 7,8 och 9 år. När det förhoppningsvis fortfarande finns en chans att vända skutan åt rätt håll!

När man (=jag) påpekar i skolan att barnen gör si eller så, så blir svaret allför oftast ",men flickor kan vara så elaka mot varandra, det hör till" eller "men det är väl inte så farligt, han är ju kille och pojkar slåss". Jaha, så då skall vi alltså stillatigande åse detta och acceptera att det är okej? Jag tycker inte det. Jag tycker att vi måste tordas vara obekväma och markera. Att vi måste ställa krav på våra egna barn och andras, på oss själva men även andra vuxna. För jag säger som jag alltid har sagt - barn är allas ansvar, inte bara föräldrarnas. Likväl som jag hoppas på att vuxna säger till mina barn om de inte uppför sig okej så säger jag till andras barn. Inte för att vara elak, inte för att jag har stora krav utan för att jag bryr mig! Och för att jag vill att barnen ska få en chans att växa upp till bra personer.

Att börja fostra dem när de är i tonåren, när slagsmålen är vardag och anorexian en del av vardagen är på tok för sent. Så vakna upp innan, se mönstren tidigare och öppna käften. Please!!!!

Me like!

Jag har börjat ta mig ur den där svackan som jag valsat runt i. Så skönt att landa igen. Och jag vet så förbaskat väl vad det beror på. Så fort jag gör avkall på den jag egentligen är, när jag inte står upp för vad jag tycker och tänker så kommer dippet som ett brev på posten.

I helgen hade jag ett ganska häftigt samtal med en förälder till ett barn i Lilltrollets klass. En man med gedigen utbildning i konflikthantering, stor erfarenhet av vad som kan hända med vilsna barn när de sedan blir tonåringar. En klok person som jag tar stort intryck av. Blev stärkt i mitt agerande och fick även hans gillande i vad jag gjort. Det kändes skönt, jag gillar bekräftelse - både andras och min egen.

Avslutade en bra helg med en mysig söndagsmiddag med två hjärtegoda personer som har tagit en stor plats i mitt hjärta, trots att vi känt varandra en mycket kort tid. De är genuint intresserade av människor och att vara i deras närhet känns alltid varmt och äkta. Lilltrollet körde sitt charmrace som vanligt, men även Mellantrollet fick ett ryck. Tror att hon blev sådär sött barnförälskad som man kan bli.

M a o så har det varit en kanonbra helg! Jag ser fram emot fler sådana

Att göra skillnad

I Lilltrollets klass finns det en pojke som inte riktigt smälter in. Han är tyst och håller sig för sig själv, går undan på skolgården och följer aldrig med till matsalen. Han är en liten udda prick, som det är svårt att få grepp om. Så även hans föräldrar.

Jag har lagt mig vinn om att alltid se honom, alltid hälsa med namn och få ögonkontakt. När jag var i skolan häromsistens märkte jag att det gett resultat. Klassen skulle iväg till biblioteket, vilket är en roligt stund men han vägrade. Han stannade kvar mol allena på skolgården. Då gick jag dit, satte mig på huk och började prata med honom. Om allt och ingenting. Frågade sedan om varför han inte ville följa med till biblioteket på vilket han svarade:

"Det är ingen som ser mig, det är ingen som vill att jag ska vara med. Det är som jag inte finns"

Tänk er att vara åtta år gammal och bära på denna känsla? Det är horribelt! Jag framförde det till lärare och fritidspersonal, men jag tror inte de kunde ta det till sig.

Hur som, på rasten slog jag och Lilltrollet följe med honom. Vi gick och pratade om lastbilar, om vilka han visste det mesta. Jag frågade om han läst böckerna om Kråke, men de hade han aldrig hört talas om. Lilltrollet förklarade att de handlade om en pojke och hans fascination för bilar, och att hon hade allihop. Och att han gärna skulle få dem för hon läste dem inte längre.

Han sken upp som en sol och sa "då kommer jag att ha två böcker!".

Väl hemma gick jag ned i källaren för att plocka fram dem, men de var borta. Ingenstans fanns de att finna. Så idag gick vi till affären och köpte en av böckerna. På måndag kommer det att ligga ett paket i hans låda. Med hälsningar från Lilltrollet. Jag hoppas att han då känner att iaf någon bryr sig. Och att fler börja bry sig.

Lycka...

Hämtade ett gäng damer samt en modig kille på skolan idag. Lilltrollets surprise party skulle äga rum! Ingen visste vad som skulle hända och det var lite nervöst & fnittrigt på bussen.

Väl framme var det lite oroligt, nyfiken men framförallt spännande! Laserdome... wow liksom! Ingen hade provat på, men alla hade hört talas om det.

Och det blev en hejdundrande succé! Kidsen var genomsvettiga och helt saliga! Inget tjafs om grupperingar, utan alla var ett stort glatt gäng. Så befriande att se dem, helt utan "roller" utan totalt avslappnade, fnittriga barn. Precis som det ska vara. Och Lilltrollet var lika salig hon.

När vi kom hem igen och möttes av föräldrarna vid bussen, kastade sig ungarna ut och skrek alla unisont att "det var det bästa kalas jag någonsin varit på"! Det var värt varenda krona!

Förmodligen får vi säkert pisk i veckan som kommer av någon moralisk förälder som inte tycker man ska låta barn leka med gevär men det skiter jag högaktningsfullt i just nu. För de hade roligt! Och det var första gången jag sett dessa barn agera som en homogen grupp! Otroligt befriande.

Pinsam...

Lilltrollet fick biljetter till High School Musical, på premiärdagen.

Trollmor fick äran att eskortera.

Filmen är typisk amerikansk, om än ganska charmig. Iaf om man är 8 år.

Jag är något äldre än 8 år. Och jag blev lite betuttad i huvudpersonerna.

Och jag fick en tår i ögat!

Det är som de säger; när fan blir gammal blir han religiös.

Inget ont....

som har något gott med sig sägs det. Och idag lyckades jag bevisa den tesen för alla berörda! Jag känner mig så stolt och ysse pysse småelak. En ganska häftig kombination.

Detta är alltså del II av Lilltrollets kalas. Tanken var att det skulle vara disco, men hur kul är det med en kraftigt reducerad skara i ett stort ekande rum? Inte roligt alls! Då gäller det att vända det hela till något positivit. Inte full skara = mer pengar per barn (vid bibehållen budget).

Helt plötsligt uppenbarade sig en ocean av möjligheter. Jag googlade vilt och fredagens evenemang kommer att äga rum på ett äventyrshak! Inomhus, med korv och glass samt Laserdome. Något ingen i denna skara tidigare provat på. Mellantrollet var på ett sådant kalas i helgen och var helt salig!

Lilltrollet blev jublande glad och sorgen vändes till glädje! Och självklart gör det även Trollmor typ ett ton lättare till sinnet. Och den lilla, elaka människan inom mig skrattar i mjugg när jag tänker på hur de som ratat kalaset kommer att reagera...

Ta en minut...

Blunda en stund och tänkt Dig tillbaka. Till när Du var liten. När födelsedagen stod inför dörren. Kommer Du ihåg känslorna av nyfikenhet, när varje garderob kunde gömma ett efterkängtat paket? Otåligheten över att dagarna gick så långsamt. När viskningarna mellan föräldrarna var spännande hemligheter som Du snart skulle få se. Och kanske skulle Din önskelista uppfyllas.

Kvällen innan den stora dagen, när det inte gick att sova för alla känslor som bubblade i magen. Och morgonen. När Du vaknar först av alla och bara väntar. Väntar på att höra fötter tassa i lägenheten, prasslet av papper och sen äntligen öppnas dörren. Och stunden är inne. Lycklig för att det äntligen är dags.

Kommer Du ihåg hur stort det var att fylla år? Att höra kompisarna sjunga i skolan. Att stolt få dela ut inbjudningar till Ditt kalas. Ett kalas fyllt av skratt och ballonger, glass och glada lekar. Hela klassen är vänner och ingen står utanför. Och det är första gången Du skall få ha kalas för hela klassen. Det är stort, hur stort som helst och Du är så stolt.

Tänk Dig att det är så Du känner. Och så tänker Du en stund till. På att en tredjedel inte ens besvärar sig med att svara på inbjudan. Och en tredjedel tackar nej. Hur skulle Du, som liten förväntansfull 8 åring känna Dig?


fotnot: Lilltrollet är en snäll själ, hon har bjudit in en vän att dela kalaset med henne. Denna vän är lite kantig och inte helt mainstream vilket gör att klassen i övrigt har lite svårt att ta vännen till sig. Och därför väljer många av föräldrarna att agera enligt ovan. Lilltrollet förstår att det inte har med henne att göra och jag är stolt över att hennes hjärta är så stort att hon kan bjuda på detta. Även om jag förstår att det självklart svider i hennes själ. Men den andra lilla personen? Hur känner hon det? Förstår hon att det har med henne att göra? Jag hoppas verkligen att hon inte gör det. Barn kan vara grymma mot barn sägs det. Det kan vuxna också och det är värre. Mycket värre!

Kvartett blir kvintett....

Trollfamiljen har fått tillökning! Det ni, bara sådär liksom. Och inte av en söt, lurvig liten fyrfoting med viftande svans och gläfsande tunga. Nej då, så kul ska vi inte ha. Inte blev det heller någon minitiger, som smyger sig på de övriga familjemedlemmarna och skrämmer livet ur dem.

Nej då, det blev något helt annat. En vattensköldpadda med något kryptiskt namn. Ett i mitt tycke ganska osexigt djur, men det kräver en hel del omsorg tydligen. Och som lever typ forever.... Den här familjen kommer inte lämna efter sig något storstilat arv à la Herrgård eller slott. Nej då, här efterlämnar vi husdjuren till kommande generationer.

Tack snälla söta Stora Trollflickan för det. Nu vet jag precis vad jag ska göra de närmsta 100 åren. Jag ska mata det lilla livet var 3:e dag, borsta skalet med tandborste varannan dag, tvätta stenar och piffa rent allmänt typ hur ofta som helst. Och för vad? För en skalförsedd liten krälis som tittar på mig med stirrande, svarta små ögon och knockar skallen i glaset med jämna mellanrum.

Fast Lilltrollet är glad. Och plikttrogen. Än så länge.

Vet hut!

Häromdagen ringer Mellantrollet mig mitt på dagen.

"Mamma, idag kallade X mig för hora på skolgården"

Men vad i helvete är det som försigår? Ska ett barn som inte ens fyllt 10 kunna ett sånt ord? Än mindre kalla sina kamrater för det?

Till skolans försvar måste jag säga att de handlade exemplariskt. Killen ifråga fick ringa sin pappa, som kom till skolan ögonaböj. Pojken fick be om ursäkt och fredspipa röktes.

Några dagar senare var jag i Lilltrollets klass. Och blev än mer mörkrädd! Det var rena, rama lekstugan. Ungar som kröp omkring på golvet, hojtade rakt ut, struntade totalt i vad läraren sa och betedde sig rent allmänt stökigt. Och de är små barn på 8 år! Vad månne det bliva med en sådan början?

Oj då!

I fredags tillbringade jag hela dagen i Lilltrollets klass.
Det var en upplevelse på många sätt.
Öronen ömmade efter det intensiva ljudet.
Så även ändalykten.
Det blir lätt så när man råkar ta Mellantrollets underbyxor.

Hej vad det går!

Denna vecka har försvunnit i en jehu och jag har fasiken inte hunnit med ett endaste något känns det som. Fast det har jag iofs. Men de senaste veckorna har varit fyllda av anspänning och eftersom Trollfar läser min blogg så kunde jag inte ens här lätta på trycker!

Men nu är det avklarat och inga hemligheter finns att dölja. Så här är det:

Trollfar har en dotter sedan tidigare, som av olika randiga och rutiga skäl beslöt sig för att ta en paus ifrån oss. Riktigt varför har jag aldrig förstått, däremot har följderna varit tunga för alla. De små trollen avgudar sin storasyster och var ledsna över hennes tystnad. Trollfar led han med och självklart har jag också varit ledsen, både för min egen och Trollfars del men framförallt för de små trollen.

Både Trollfar och Stora Trollflickan är envisa som åsnor. Och stolta. Inte direkt de bästa egenskaperna när det gäller att röka fredspipa! Dock så yppade sig ett gyllene ögonblick i samband med Trollfars halvsekelsdag som firades igår.

Jag har agerat i det tysta och byggt broar med Stora Trollflickan, samt andra delar av släkten där det knakat en del. Har även ordnat fotosession med de små trollen och Stora Trollflickan, bakom ryggen på Trollfar. Kan väl säga att jag har varit på vippen att försäga mig fler än en gång....

Men så igår var det äntligen dags att presentera resultatet av det hela. Trollfar följde snällt med hem till min syster & hennes man för att där äta en födelsedagsmiddag i lugn och ro.

Men tji fick han! För väl där väntade dryga 30 talet av den närmsta släkten och bästa vännerna. Och i täten av dem alla kom Stora Trollflickan! Jag har sällan sett Trollfar så paff. Och de flesta av gästerna fällde både en och annan tår. Det var nästan lite sentimentalitet à la Extreme Home Makeover på det hela *s*.

Det blev en intensiv kväll, mycket känslor och sent i säng. Följd av en dag i Lilltrollets skola, vilket förtjänar ett eget inlägg av en helt annan karaktär. Hur som, just nu är jag trött men det är bara att ladda om för imorgon fyller Lilltrollet åtta år och det är dags för ännu en dejt med släkten. Så hör ni inget imorgon så vet ni varför...

Vad är det frågan om?

Det känns som om den värsta peaken börjar lägga sig nu. Nästa vecka funderar jag på att börja andas och ta mig till ateljén igen. Att vara egenföretagare och däcka en hel vecka är totalt oförenligt. Om det sedan händer i samma veva som mina kundar har högtryck med absoluta deadlines och i kombo med familjens högtidsdagar så blir det stökigt. Bror min har fyllt, gudsonen har fyllt, Trollfar fyller ett halvt sekel i veckan och Lilltrollet fyller avsevärt mindre till helgen. Men jag börjar se ljuset i tunneln. Så pass mycket att jag igår tog mig en liten rundtur i Bloggosfären, vilket var evigheters evigheter sedan. Inga kommentarer blev det dock, jag kände mig som en partycrasher så det blev försynta små tittar istället.

Tog mig även ut på okända marker, besökte en del av de bloggar som ligger i topp på diverse eminenta listor. Och blev lite beklämd. Visst är det som så att den yngre generationen skall revoltera mot den äldre. Det är på något sätt en del i att bli vuxen, att frigöra sig och även att bryta nya marker. Jag kommer fortfarande ihåg när min mamma berättade om det rabalder som blev följden av Beatles intåg på den musikaliska scenen. Min mamma var nog aldrig så nära att bli utslängd hemifrån som när hon kom hem med en affisch på de långhåriga pojkarna. Mormor och morfar såg hur domedagen närmade sig med stormsteg.

Men mamma och hennes vänner stod på sig, de bröt mot gängse normer och gick sin egen väg. Men med bibehållen respekt för sina föräldrar och för de med en avvikande åsikt. Det tycker jag är skillnaden idag.

Läser bl a en blogg där innehavaren uttryckt sig provokativt vilket självklart vållar en hel del kommentarer. Jag gillar debatt, jag gillar avvikande åsikter som framförs med viss finess. Men jag blir beklämd när jag läser bloggar med ett embarligt språkbruk och kommentarer som mest verkar gå ut på svordomar, nedsättande tillmälen och överlag kränkande uttryck.

Hur fasiken kommer det här samhället se ut om några år om de här individerna fortsätter på den inslagna vägen? Redan idag får de stort massmedialt utrymme, en stor massa ser upp till dem och beundrar deras provokationer reservationslöst. Vad fostrar det för individer för framtiden när det verkar ha blivit "inne" att behandla omgivningen respektlöst? Den som kan flest kränkande tillmälen vinner racet. Och själva verkar de drabbas av någon slags hybris à la "jag är GUD och jag kan säga vad jag vill, de som inte håller med är avundsjuka". Tragiskt! Skulle mina barn visa minsta tendens till samma fasoner så flyttar jag nog långt ut i skogen tills de skärp ihop sig!

Visst ska man fostra sina barn till att tro på sig själva, men om man glömmer att lägga in en stor dos av medmänsklighet och respekt för sina medmänniskor så blir resultatet mindre bra. Enligt min åsikt blir det katastrofalt!

Jag är inte mer än människa...

Mellantrollet är inne i en tung period just nu. Och jag har ingen aning om vad det är för maror som rider henne. Ena sekunden är hon mitt glada, fnittrande troll som blandar högt och lågt i en skön egenkomponerad filosofi.

Och så smäller det till! Hon blir tvärilsk över absolut ingenting. Vägrar att kommunicera på ett begripligt sätt utan istället möter jag en tonåring i puberteten, trots att det är många år kvar. Det är yviga gester och dramatiska utspel, för minsta lilla bagatell.

När jag är lugn och orkar möta det så lugnar det ofta ned sig, men ibland så räcker inte kraften. När utstpel på utspel kommer så tar det till slut stopp. Och då blir jag så arg, ledsen och frustrerad. Pedagogiken och förståelsen är långt borta, vilket garanterat inte gjuter olja på vågorna direkt.

Oftast så lugnar det ned sig självmant. Jag blir arg och går därifrån. Efter en stund kommer hon efter, med stora famnen och vi blir sams. I en stund. Till nästa sak. Som att läsa läxan. Eller bädda sängen. Eller stänga av TV:n. Eller gå och lägga sig osv.

Jag hoppas att det är lilla förpuberteten jag får ett smakprov av, för det var så här det började förra vändan. När det sedan visade sig vara en mycket raffinerad mobbing som låg bakom. Jag tror absolut inte att det är det denna gång, men för kort tid har förflutit för att jag ska känna mig helt trygg.

Vi rider ut denna stormen med. Som vi alltid gör. Men det tar enormt på krafterna, både hennes och våra. Vi skulle behöva en semester från varandra tror jag. Att hon fick vara med någon en stund, som inte var så vaksamma som vi är. För självklart framkallar det oro hos henne. Och vi skulle behöva få koppla av. Sluta upp med att leta bakomliggande motiv utan ta var sak för vad det är. Men nu finns inte de möjligheterna och då får vi göra det bästa. Som alltid. Det löser sig, det här också. As always

Back to basic

I den Batbutikanska Bloggens Begynnelsen (aka BBB) så avhandlades mestadels olika skrönor om Trollmors tillkortakommanden. Det finns några sådana. Sedan följde en period av kontemplativ karaktär, förmodligen någon form av reningsprocess. Därefter togs det ett skutt upp på barrikaderna med små meningslösa försök att vålla debatt.

Så blev det dags för lite mer laidback reflektioner. Och nu på sista tiden har det mest varit ilska. Eller kanske frustration är ett bättre ord. Över vad? Förmodligen en hel massa saker, men framförallt de missbedömningar jag gjort om människor. Att reagera över saker jag tycker är fel, uttrycka det och inte få medhåll är en sak. Även om det är lite lätt jobbigt så kan jag leva med det. Men när människor väljer att inte lyssna om saker som berör dem i allra högsta grad, för att slippa konfronteras med verkligheten - då blir jag frustrerad. Så nu har jag varit frustrerad i en hel vecka och nu tyar jag icke längre. Det är så jobbigt att vara arg, jag funkar bättre med att vara en ironiserande bitch.

Hur som, veckan som passerat har erbjudit lite "good old Trollmor" fadäser.....

1. Kolla aldrig häftapparatens funktionalitet mot fingertoppen. Det gör ont och är in i helvete jobbigt att få loss häftklammern
2. Klassfest = popcorn, däremot ska man aldrig poppa popcorn direkt under brandvarnare. Framförallt inte i skolmiljö (här var jag enkom åskådare, jag lovar!)
3. Höga klackar är fint. Höga klackar på marmorgolv är halt. Höga klackar med smörklick under foten på marmorgolv är ännu halare.

Kom just på något helt annat.... om min gamla antagonist inom mobiltelefonvärlden... som jag kanske ska hänga ut i ett alldeles eget blogginlägg... om jag orkar.. och törs... och hinner.. och vill.... och ni vill.... osv osv
(många punkter blev det, jag fick mängdrabatt)

Still standing...

Väntar på att veckan lågtryck skall vända om till ett högtrycksläge. Och egentligen borde jag förmodligen bara hålla käften tills det händer, för vem har lust att läsa mina sura, nattsvarta inlägg? Shit the same, det här är mitt andhål och jag skriver vad jag vill. Och jag har redan skrämt bort de flesta läsarna :-)

Just nu är jag i det läget att jag upplever så många människor som inskränkta, intoleranta och ganska enkelspåriga. Det tar en otrolig mängd energi att hålla tillbaka min spontana instikt att skrika "men för i helvete människa, använd huvudet!" Av erfarenhet vet jag att det inte är något bra sätt att nå människor på så jag kniper ihop.

Jag vet också att jag ska fasiken inte stå på barrikaderna och gorma, för jag är inte så smidig/pedagogisk/medryckande/engagerande osv att det fungerar. Det mesta jag brukar uppnå är att människor rycker på axlarna och tycker "fy fan vad jobbig hon är" och så försvinner hela syftet med mitt gormande ut i rymdens berömda svarta hål.

Så vad göra då? Hålla käften och bli mer bekväm för omgivningen? Ingå i mainstream ledet och knipa tyst om det jag tycker är fel? Visst, livet skulle bli så mycket enklare då. I know!

Har insett att jag börjar bli en paria i Lilltrollets klass, iaf bland de föräldrar och pedagoger som praktiserar metoden "det jag inte ser det finns inte", även kallad strutsmentaliteten. Blunda för problemen så länge som möjligt, och så släcker man branden när den tagit fart. Vilket i mitt tycke är förbannat slöseri med energi, när man istället med små enkla medel kan se till att elden aldrig får fäste! Barn behöver inte speciellt mycket för att "räta sig i ledet", de behöver bli sedda och få respekt, en tydlighet så de vet vad de har att förhålla sig till och som även ger dem trygghet. Men det verkar vara för mkt begärt i många fall.... Och så blir man istället extremt förvånad när tonårigen "som aaaaaldrig hade några problem som liten" helt plötsligt är utåtagerande och självdestruktiv! Surprise suprise! Så går det när man stoppar upp huvudet i rumpan.

Ännu ett argt och svart inlägg från undertecknad. Får nog snart döpa om mig från Batbut till Blackbut.....

Mera Grynet åt folket!

Vet inte om ni kommer ihåg den skönt galna, gapande rosa tjejen som härjade i rutan för några år sedan, Grynet? Själv är jag alldeles för gammal för att tillhöra hennes egentliga målgrupp och trollen var alldeles för små, så jag är ingen expert på vad hon egentligen preseterade. Däremot kommer jag ihåg hennes mantra "ta ingen skit". Kanske inte så välformulerat, men ack så befriande i sitt raka direkta uttryck.

Och just så känner jag idag. Och just så har jag känt ganska länge. En stigande, växande känsla som jag har lust att vråla i olika sammanhang. Samtidigt som jag håller min tunga i styr och biter ihop om mycket det jag egentligen vill säga i olika sammanhang. Jag har en brinnande lust att be många människor fara åt helvete, vilket kanske inte är det bästa.

I många olika situationer känner jag att jag urholkas, att min kraft sugs ur mig och jag får noll i energi. Nu vet jag åtminstone en mycket kär vän och läsare av denna blogg som oroligt kommer tro att det är henne jag menar. Men nej, älskade vän. Det är inte Du! Jag gillar att ge råd, jag gillar när människor värderar min åsikt såpass att de vill höra den. Det är inte i de sammanhangen jag dräneras på energi.

Ett otroligt negativt och tråkigt inlägg, I know. Men jag känner så. Iaf idag. Iaf just nu. Och det här är mitt forum där jag säger det jag känner för. Just nu känner jag så här, trist men sant. Och här skrev jag en otroligt lång harang som jag, tvärs emot min egen regel, har deletat. Sorry! Jag tror att jag sjunger på sista refrängen. Här på bloggen, i vissa andra sociala sammanhang. Det är dags att rensa bland energitjuvarna, men först ska jag hitta dem.

Nu drar jag mig undan i min svarta håla igen, slickar mina sår och ömkar mig själv så får vi se om morgondagen ser ljusare ut.

Ännu tröttare....

Det börjar närma sig födelsedagskalas för Lilltrollet. Något som normalt sett brukar gå hur geschwint (felstavat förmodligen) som helst. Det är några damer till som fyller i samma veva så vi brukar slå oss ihop och köra hela klassen på ett bräde. Inga konflikter, ingen som blir utanför och ekonomiskt lättare för oss alla då en av föräldraparet bor där det finns en stor samlingslokal att låna.

Så vad händer då detta år? Fan vet! Jag har nu frågat telefon- och mailledes men får ingen som helst respons. Varken bu eller bä. Och det är 2-3 veckor kvar. Så kommer Lilltrollet hem, berättar att en tjej inte får ha delat kalas för sina föräldrar, den andra får inte ha något kalas alls. Men det är alltså barnen själva som sagt detta.

Hur som, då kör vi vidare med Lilltrollet och den kvarstående tjejen. Tyvärr har ingen av oss tillgång till samlingslokal, varför vi kontaktar en förälder i klassen som har. Undrar försynt om de har lust att hyra sin lokal å våra vägnar, vi betalar förstås. Det går ju att lägga upp det som en klassfest iom att hela klassen kommer.

Svaret vi får är "tyvärr, det känns inte riktigt rätt att bryta mot reglerna för en sån sak". Tack för den!

En sån enkel och rolig sak som att ordna ett barnkalas blir helt plötsligt ett mindre roligt arrangemang.... Och jag blir så trött på vuxna som inte kan se till barnens bästa och sätta sina egna idéer och åsikter åt sidan.

Så trött jag blir....

Den senaste veckan har jag ägnat åt en seriös maginfluensa. Min kropp har självmant bestämt sig för att redan nu påbörja förberedelserna för beach 09. Tror fasiken att jag blivit av med en 2-3 kilo de senaste dagarna. Och tajmingen är som vanligt urusel. Fullt med möten jag fått boka av, viktiga deadlines som fått flyttats fram vilket självklart medför att de kommande veckorna kommer bli chokade.

Men det är nog inte det som är värst. Utan det är den däringa oron som kommer krypande så fort jag blir sjuk. Ångest är ett alldeles för starkt ord, och av respekt för de som verkligen lider av seriös ångest låter jag bli att använda det. För det är en oro, en hanterbar sådan, men ändock en som är där och pockar hela tiden. Huvudräkning mellan turerna till det kaklade rummet, för att se att intäkterna räcker den här månaden också. Kalenderplanering medan jag försöker somna för att skaffa mig den välbehövliga vilan. Samtidigt som jag VET att jag fixar det. Som jag alltid fixat det. Och som jag alltid kommer att fixa det.

När jag blir inproduktiv, däckad och ägnar dagarna åt TV eller böcker så är en del av min hjärna i konstant aktivitet. Ligger och rabblar "måsten" hela tiden; vinterskorna som ska upp, Trollens garderober som ska rensas, jobb som ska göras, kläder som ska läggas undan osv osv osv

Och jag blir så attans trött på mig själv! För det är så gott som enbart när jag blir sjuk som det dyker upp. Samtidigt som jag hela tiden har en liten elak djävul som sitter bredvid mig och tvivlar på att jag verkligen är sjuk. För jag kan ju gå. Och prata. Och sitta vid datorn (iaf en stund). Och så vidare....

Jag har kommit långt i min utveckling, jag vet det. Men den här biten får jag fasiken jobba hårt med! Det finns seriöst sjuka människor som troligen skulle spy åt min ömkan, människor med riktigt taskig ekonomi som skulle avundas min sits, föräldrar med barn som har riktigt stora svårigheter som skulle vilja byta med mig på stört. Jag vet det, jag vet att jag måste lära mig att koppla av. Fånga dagen, leva i nuet. Även när jag är sjuk. Eller kanske framförallt då. För vem vet hur länge nuet finns?

Skärpning kära Trollmor! Världen stannar inte för att jag blir sängliggande några dagar. Den går inte ens under!