Vaffo e de på dette viset?

Hela dagen har jag gått med en mysko känsla i magen. Ni vet, ungefär som när man var yngre och förälskad. Och när man på något sätt visste att föremålet för ens ömma låga skulle göra slut. Inte för att det fanns något konkret, utan det var bara den där känslan i magen som sa att något var fel. Det är den känslan jag har nu. Men jag är inte orolig för att Trollfar skall dumpa mig. Nej, oron kommer sig av något annat och jag tror jag har kläm på det.

Den senaste tiden har det varit en del småincidenter bl a i Lilltrollets klass. Och jag har sagt vad jag tycker. Det har även hänt saker och ting på andra områden. Och jag har sagt vad jag tycker. Det är ett drag hos mig som jag på ett sätt gillar, att jag törst stå upp för vad jag tycker. Och att jag oftast har förmågan att uttrycka det på ett sånt sätt som inte sårar, om än det kan vara jobbigt att höra.

Samtidigt finns det en baksida av detta. Jag är inte helt lätt att umgås med förmodligen. Det finns en stor mängd människor som inte vill höra sanningar, även om de ber om dem. Som inte vill se det som inte fungerar, utan som vill leva livet som en struts. Bara se till det som berör en själv och då självklart med de rosafärgade glasögonen på. Och det funkar inte med mig. Sjävklart finns det ett gäng människor som tycker jag är apjobbig, vilket jag förmodligen är. Det är kravfyllt att vara med mig, för jag vill ha det sanna. Det äkta.

Ibland önskar jag att jag kunde vara mer laid back, inte bry mig så mycket. Att jag kunde le stort och dunka människor i ryggen, strunta i att se de som mår dåligt och istället fokusera på det glättiga i livet. Hänge mig åt vilda shoppingorgier och tycka att livet är toppen för att just jag kan hänga på Stureplan. Vara en sån där som alla andra tycker är "charmig om än ytlig". Lite mer Blondinbut liksom, if you get what I mean.

Men nu är jag inte sån. Jag är som lutfisk liksom, antingen gillar man det eller så hatar man det. Men man är inte likgiltig. Kanske det är bra, I do not know.

Att detta kom just idag är inte så konstigt. Det finns en människa i min bekantskapskrets som jag har haft stort utbyte av, vi har pratat mycket och länge om det svåra i att fostra våra barn till tänkande personer. Att se bortom det ytliga osv. Och så visar det sig att den här människan frenetiskt jobbar för att få in sin dotter i det "ytliga" gänget där lycka räknas i antal pojkvänner & glittermängd. Och att hon själv satsar i 180 på att komma in i det, med alla medel. Och jag blev besviken. Och ledsen. Kände mig sviken av någon underlig anledning. Och blev förbannad å min dotters vägnar.

Och tänkte återigen, måste jag vara så jävla jobbig?