onsdag, oktober 29, 2008

Men är det så jävla svårt?

I artiklar och krönikor förvånas och förfäras människor av alla de olika slag över våldet bland unga killar. Och visst är det förfärligt. Men är det så förvånande? Hur såg det ut när de här kidsen var små? Sent 80 tal och in under 90 talet. Jag har en systerson som tillhör den generationen och naturliga skäl följde jag hans liv väldigt nära. Och även hans vänner. Jag kan väl säga att det var få av dessa barn som hade föräldrar som satte tid med barnen högt på listan. Visst var det häftiga resor och utflykter, upplevelser och tekniska prylar men mycket lite av skogspromenader och bygga kojor.

Under den här tiden var det mycket snack om "kvalitetstid" med barnen. Bullshit är min åsikt, barn behöver mycket tid, även om den ibland innebär att mamma/pappa ligger i soffan och läser tidningen. Jag tror barn behöver se och känna att det finns en vuxen i deras närhet. Som om det behövs kan höja rösten och peka med hela handen. Som ser vad de gör och kan markera när de går för långt.


Att som idag börja agera & reagera när det redan gått extremt långt, och när kidsen är i tonåren, är way too late! Barn fostras när de är just det, barn! Jag tillbringar ganska mycket tid i trollens skola, och ser hur barn i 1:an, 2:an och 3:an uppför sig. Och tyvärr kan man redan idag misstänka vilka som kommer totalt att spåra ut inom en snar framtid. Så ta tag i dem nu! När de är 7,8 och 9 år. När det förhoppningsvis fortfarande finns en chans att vända skutan åt rätt håll!

När man (=jag) påpekar i skolan att barnen gör si eller så, så blir svaret allför oftast ",men flickor kan vara så elaka mot varandra, det hör till" eller "men det är väl inte så farligt, han är ju kille och pojkar slåss". Jaha, så då skall vi alltså stillatigande åse detta och acceptera att det är okej? Jag tycker inte det. Jag tycker att vi måste tordas vara obekväma och markera. Att vi måste ställa krav på våra egna barn och andras, på oss själva men även andra vuxna. För jag säger som jag alltid har sagt - barn är allas ansvar, inte bara föräldrarnas. Likväl som jag hoppas på att vuxna säger till mina barn om de inte uppför sig okej så säger jag till andras barn. Inte för att vara elak, inte för att jag har stora krav utan för att jag bryr mig! Och för att jag vill att barnen ska få en chans att växa upp till bra personer.

Att börja fostra dem när de är i tonåren, när slagsmålen är vardag och anorexian en del av vardagen är på tok för sent. Så vakna upp innan, se mönstren tidigare och öppna käften. Please!!!!

1 kommentar:

Lilith sa...

Bra sagt