Ett steg fram...

och två steg bak. Just så känns det för ögonblicket. Jag är klen så in i bäng. Lyckades arbeta 3 halvdagar den här veckan och det blev klart pay back time imorse när jag vaknade. Yrsel och migrän, så den här dagen har jag tillbringat i horisontalläge iförd mysdress. Har iaf äntligen lyckats få ned mitt PK värde från skyhöga 8 till det optimala riktvärdet på 2,3 så det känns skönt. Det finns ju en viss risk med så högt värde, då det mäter blodets förtunning. Är det för högt så är man otroligt lättblödande och det är inte så roligt. Gäller att inte slå sig vid de tillfällena :-).

Idag var det tänkt att trollfar och jag skulle på 50 års surprise fest, men jag insåg att min kondition är lite för klen så jag håller mig hemma med de små trollen. Istället för piffat hår och glittrande make så klamrar jag mig fast i soffan, iförd oven nämnda mysdress. Känns som det är vad jag orkar med just nu.

Sicken trist mamma / fru / kompis / bloggare / människa jag är för närvarande. Men what the heck, jag har tänkt att komma på benen och då får det ta den tid det tar.

Jag hoppas ni står ut med mig ett tag till, jag lovar att jag återkommer. Stronger than ever....

Inte riktigt...

men nästan fräsch. Fy attans sicken resa det här blev, pencillinet slog ut Waranet, cortisonet körde orken totalt i botten och infektionen hänger envist kvar om än bara med fingertopparna (om nu infektioner har sånt).

Idag var första dagen på 2 veckor som jag stod på benen en hel dag, men attans så mör jag är nu. Helt såsig så nu tar jag och stoppar min urlakade lekamen i säng. Räknar med att må bättre imorgon, kunna jobba utan att känna mig som i en glasbubbla och att kunna andas utan att få vansinniga hostattacker.

Håll tummarna please!

Som ett brev på posten...

Efter att ha försatt alla troll i karantän trodde jag nog att vi skulle rida ut den här influensan/förkylningen (är inte riktigt säker på vad det var mer än att det var för mycket!). Tror ni det hjälpte?

Nej då! Trots att jag tagit det lugnt, vilat mycket och haft varmt på fötterna så har självklart den här jäkla förbenade förkylningen satt sig rejält. Var hos doktorn idag. Kraftig bronkit och begynnande lunginflammation. Pencillin och cortison, var så god och svälj. Tack för det!

Och som ett brev på posten kommer då mitt PK värde gå åt helvete, vilket det alltid gör. Och så måste jag mecka runt med det igen.

Jag har inte tid! Jag "unnade" mig att vara sjuk en hel vecka, just för att jag skulle vara på benen. Januari är en hel radda med deadlines som Skatteverket värnar ömt om. För att inte nämna den "lilla" bagatellen att jag tjänar fasiken inte en spänn om jag inte jobbar. Den sjukpenning man får som egenföretagare är ett hån och räcker lagom till blodpudding för en 2 barns familj.

Så där ja, nu har jag gnällt klart. Om alla är överens om att det är megasynd om mig så blir det säkert bättre.

Handen på hjärtat, det fixar sig. Det gör det alltid och med tanke på hur det ser ut i världen så är det inte så synd om mig. Det är bara att jag är totalt värdelös på att vara sjuk, men bara jag får gnälla lite så känns det något bättre.

Av förståeliga skäl blir det ingen dagens outfit (som om jag brukar visa det!) för vem av er skulle vilja se mig med rödsprängda ögon, likblekt ansikte med insjunkna kinder och stripigt hår? Kombinerat ihop med ett par uttvättade ljusrosa pyjamasbyxor som hänger på halvstång och med gediget gällivarehäng, krönt av en urtvättad grå t-shirt där diverse kulinariska anrättningar satt sina permanenta spår. Om ni har något som helst vett och god smak så är ni tacksamma för att jag besparar er denna uppenbarelse.

Sov gott, själv skall jag öva inför VM i hosta

I karantän

Mellantrollet däckade först, en vecka med 40 graders feber som nu är nere i normal nivå. Hostar dock så att hon kräks. Inte så kul!

Sedan däckade undertecknad i tisdags. Visserligen med den modesta febern om 38 grader, men jag blir otroligt däckad för minsta lilla feber då min normala temperatur ligger närmare 36.

Inatt var det Lilltrollet som slängde in handduken, kom in mitt i natten och klockade veckans rekord på 39,8.

Trollfar är än så länge på benen, men det är nog bara en tidsfråga.

I de här lägena är det inte bra att vara egenföretagare. Jobbet blir inte gjort, deadline som finns missar jag stort och det lär förmodligen bli en del förseningsavgifter. Men what the heck, det är "bara" pengar. Nu gäller det att få familjen på fötter.

I väntan på det så blir det tv tittande. Så mycket att jag kräks. För fy attans vad skit de visar på dumburken... och jag tittar. På bl a Paradise Hotel (amerikansk version), Top Model, Miami Inc, Rock my world och allt vad de heter. Jag har nog tittat på varenda dokusåpa som existerar. Känner hur min fördumning ökar radikalt, IQ är nere på minusnivå snart så om ni inte känner igen min blogg framledes har ni förklaringen i detta överkonsumerande.

Nu kryper jag tillbaka till sängen igen. TV:n väntar....

Mer ego...

Äh, vad fasiken! När jag ändå är på gång och skryter så fortsätter jag med lite till. Det var ju några veckor sedan.... Den guldiga har jag gjort till en släkting som fyller ett halvt sekel jämt. Och den andra bara för skojs skull. Nu är det slutskrutit för idag!

Nu har jag skapat igen...

och jag blev själv ganska nöjd (vilket jag sällan blir med mina egna saker, iaf den första månaden). I brist på kloka/okloka ord & tankar kommer en bild istället.

Skärp er brudar!

Jag brukar hålla mig undan från de s k "stora" bloggarna, dels för att jag inte hör hemma i deras flashiga liv och dels för att jag har svårt att ta till mig den ytlighet de förespråkar genom sina inlägg&sin livsstil. Visst händer det ibland att jag tar mig en titt av ren nyfikenhet. Det är som med skvallertidningar, man bläddrar i dem hos frissan men glömmer dem i samma stund man lagt dem åt sidan.

Men på en otroligt lång och krånglig väg så fick jag upp ögonen för den "bloggkrig" som nu pågår mellan Blondinbella, Katrina Z och Carolina Gynning. Om jag förstod det hela rätt handlar det om kroppsideal, size 0 och hela den löjliga skiten. Jag orkade inte ens läsa igenom allt men några ord stack ut som "förebild för unga kvinnor" och liknande. Vem som gjort vad, vem som var "offer" och vem som var "hjälte"har jag ingen aning om.

Rent ut sagt så skiter jag i vilket. För i mina ögon är ingen av dessa tjejer någon förebild för någon då de förespråkar en självupptagen, självcentrerad livsstil. Jag har aldrig hört eller sett någon av dem använda sin starka lyskraft, sina talanger eller sin "gå på" anda till att hjälpa de som behöver! Tvärs om verkar de fått total hybris.

Jag tycker det är skithäftigt med människor som når framgång, med tjejer som tar för sig och törs sticka ut, när de kan tjäna pengar på det. Absolut. Men efter ett tag så krävs det något mer. Respekt och ödmjukhet som jag skrev om i ett tidigare inlägg.

Kanske en dos empati? Engagemang för sådant som är viktigt? Just nu i denna sekund SVÄLTER barn världen över. Just nu i denna sekund blir barn MÖRDADE i kriget Israel/Palestina. Just nu blir barn SEXUELLT UTNYTTJADE. Just nu blir barn MISSHANDLADE i sina hem. Listan av hemskheter går att göra hur lång som helst.

Nu menar inte jag att ni ska klä er i säck och aska, sluta med ert flärdfulla liv och donera alla era pengar till välgörenhet (det kanske ni redan gör, vad vet jag). Det är absolut inte så. Däremot skulle det vara otroligt befriande och hoppfullt att se er skriva om något annat än ert liv, ert utseende osv. Jo, jag vet - det är därför ni har så många läsare. Fine, fortsätt men ta gärna ett liten bit av ert ansvar som förebilder och använd det till något annat än att uppmuntra era läsare till att bara bry sig om sig själva och sitt utseende. Är det för mycket begärt?

Jag vet att det är naivt av mig att tro att min önskan skulle göra någon skillnad. Tror inte ens att nämnda damer kommer att läsa det. Men för min egen skull var jag tvungen att skriva det. Inte för att jag når så många unga tjejer med den här bloggen. Men genom mina döttrar gör jag det, och jag gör vad jag kan för att stärka dem att "ta ingen skit" för att använda Grynets ord. Men jag lägger fokus på vad de kan och hur de är som människor.

På insidan. På det som räknas. Eller borde räknas iaf.

Värme

Den här fina utmärkelsen fick jag av en gullig person som har den goda smaken att både läsa och gilla min blogg. Tack! Jag tar varmt emot den och blir glad, jag skriver ju inte direkt muntra och lättsmälta inlägg (okej, ibland så). Och det är en attans blandning i det jag skriver, fanns det en kategori "Bloggarnas pytt i panna" skulle jag förmodligen sopa hem det utan en blinkning.

Skulle jag vara politisk korrekt skulle jag här nämna en massa bloggar jag faktiskt läser. Men nu gör jag inte det av den enkla anledningen att jag är en otroligt otrogen bloggläsare. Mitt liv är så rörigt just nu, så mycket som skall hinnas med IRL att mitt bloggande blir rent egoistiskt. Jag skriver, men hinner sällan besöka andra och än mindre kommentera hos dem. Jag ber om ursäkt för denna totala självupptagenhet i bloggosfären, men nu är det så det ser ut och jag tänker inte få dåligt samvete för det. Jag hoppas ni tycker om mig iaf.

Sentimental och sorgsen

Jag trodde inte jag skulle reagera så starkt på begravningen idag. Morbror och jag hade någonstans tappat bort varandra bland alla släktkonflikter. Vår relation de senaste 20 åren har varit ganska kylig och strikt, vilket har fått till följd att jag knappt har haft någon relation med mina kusiner.

När min mor begravdes för 10 år sedan var de självklart där, men det var som en mur emellan oss. Kanske var det jag, kanske var det han. Jag vet inte, men det var så det var.

Mina kusiner har jag sedan några år tillbaka byggt upp en relation med, mycket tack vare min syster som varit dragkraften i det här. Hon är en mer öppen och mindre långsint människa än vad jag är. Och jag gillar mina kusiner. Mycket. Kanske jag hade gillat deras pappa igen om jag hunnit lära känna honom?

Det var en mycket vacker cermoni, pampig utan att vara pompös. Min morbror var en mycket aktiv person och kyrkan var knökfull. Mycket vacker musik och däribland en otroligt underbar version av Ave Maria som jag får tårar av bara jag tänker på den.

Den obligatoriska mottagningen där människor "tävlade" hyllningsorden och där det även fanns utrymme för skratt när roliga minnen återberättades. Min morbror var onekligen en populär person, vilket talar för att det fanns mer i honom än det jag såg. Eller så fick de möta en annan sida än vad jag fick.

Det får vara hur det vill med den saken, jag tycker att det var skönt att se den värme och omtanke som mötte min moster och hennes barn. Den styrka som mina kusiner visade, den gemenskap som fanns i släkten. Med både sysslingar, bryllingar och andra som kom från både när och fjärran.

Jag grät. Mycket. För min morbror. För den han en gång var. Och för den lilla flicka som avgudade honom en gång i tiden.

Jag grät även för min mor. Och för min far, trots att hans tid ännu inte är kommen. Den gråten var kluven. För jag inser att han sista färd kommer ske i betydligt större ensamhet. Det är det sätt han valt att leva sitt liv och det kommer bli det sätt han kommer att lämna det på. Hans val, men ändå sorgligt.

Jag grät för alla som förlorat någon. För Mette som lämnat oss. För Cornelia som förlorat sin kärlek. För alla kända och okända som inte längre är med oss.

Det var sorgligt och tungt, men samtidigt vackert och befriande.
För i sorgen fanns det värme, kärlek och gemenskap.

Och bredvid mig,med sin lilla hand i min fanns en av mitt livs stora kärlekar, Lilltrollet.

Vi delade en ömtålig stund tillsammans.

Enough pls....

Inatt klockan 05.10 kom Mellantrollet in. Hon mådde lite mysko som hon sa. Inte så konstigt, hon hade 39,8 i temp. Två timmar senare kom kräkandet.

Inte helt kul!

Lågt ph...

har jag nu för jag är sur. Så in i bäng! Vilken jävla otursspiral hamnade jag i den här veckan då?

1. Bilen självdog. Tack och godnatt. Precis utanför skolan vid hämtning. Och stoppförbud. Alla återupplivningsförsök har hitintills varit fruktlösa.

2. Migrän idag. Sängläge. Liten stund framför datorn, för att undvika värsta abstinensen.

3. Begravning imorgon. Inte alls roligt.

4. Perfekta lokalen hade vi på lut! Förhandling igång, trodde jag. Fick idag mail att kontrakt skrivits med annan, utan att vi blivit inbjudna. Tack för den jäkla mäklarhelvete! (det var det jag hintade om före jul, en kombinerad ateljé/butik/kontor)

Nu kryper jag till kojs igen och ömkar mig.

Imorgon är en annan dag och den blir bättre, they always will!

Batbut analyserar

Nu återkommer jag till mitt tidigare löfte att delge er min högst ovetenskapliga analys om skillnaden mellan manliga och kvinnliga gynekologer. Det här blir långt, omständigt och lite sätt ekivokt så det är bara att ta något lugnande och slå sig till ro. Alternativet är att sluta här, så skyll er själva om ni fortsätter:

Eftersom jag har haft lite fabrikationsfel på underredet så har jag redan sedan mycket unga år och då pratar vi way b4 den myndighetsålder som finns för att bevara vår jungfrulighet så länge som möjligt. Problemen har följt mig genom åren som en trogen hund, trots otal försök att bli av med det genom bl a operationer. Det har fått till följd att jag har träffat en hel drös med gynekologer, av respektive kön. Herre min je, det är så många att jag skulle kunna bilda Svenska Gynekologakademin med dem och ändå ha några kvar på kölista!

Så vad föredrar jag då, en manlig eller en kvinnlig sådan? Vilken dag i veckan, vilket tid på dygnet och under vilka omständigheter som helst - en manlig!

Varför det då? För om jag inte skrev om det skulle det inte bli en analys eller hur? Då skulle det bara bli en redogörelse för en ogrundad åsikt och så kan vi inte ha det.

Manliga gynekologer har av förståeliga skäl inte samma insikt i vårt underrede som de kvinnliga, om man nu inte tar det hela bokstavligt. För se lika bra gör de nog, nu menar jag mer den känslomässiga insikten. Fast det kanske ni förstod?

Varför är det bra då att de saknar denna insikt?

Jo helt enkelt för att de kan inte utgå ifrån sina egna erfarenheter och har således inga förutfattade meningar om vad problemet är. Sedan är just det faktum att de är av motsatt kön oftast en fördel, för många av dessa herrar behandlar denna del av kvinnokroppen som en helig relik - dvs varsamt och ömsint. Jag tror att det är en instinktiv drift från deras reptilhjärna som går igång. Och det vet vi väl alla var denna reptilhjärna är placerad någonstans? Exakt. Och vi vet väl alla hur högt männen värderar denna kroppsdel? Precis. Och därmed får vi den respektfulla behandling som vi behöver och har rätt till!

Finns det inga kvinnliga läkare då som är sådana? Jo säkert, men de har jag aldrig haft förmånen att stöta på. De jag mött, och de överskrider klart båda handens fingrar och så några tår på det, har varit burdusa och haft en skrämmande brist på empati.

Varför är de sådana då? Min teori är att eftersom de själva har en dylik kroppdel så vet de vad vi talar om när vi beskriver problem och symptom. Och utgår ifrån att vi överdriver! Att vi är pjoskiga och överkänsliga, för de har minsann aldrig haft så ont/jobbigt/mått dåligt osv.

Sedan kanske det finns ett visst mått av frustration och avundsjuka med i bilden, men det är överkurs och enkom spekulationer vilket en seriös analytiker som undertecknad inte befattar sig med.

Några frågor på detta? Nej tack, då återgår vi till det vi höll på med innan. Vad det nu var.

Brevet som borde skickas

Kära svärföräldrar,
När jag kom in i er familj så kändes det som att komma hem, framförallt med tanke på min disfunktionella familj. Äntligen en lugn och rofylld miljö, ni fanns där med stora famnen och jag kände mig som er extra dotter. Vi kunde prata om allt, fnittra tillsammans och även prata om livet.

När mamma dog och Mellantrollet var på väg så var Du svärmor ett stort stöd, och jag längtade efter att få Dig till farmor åt mitt barn. Och det var Du, en underbar sådan. Så var Lilltrollet på väg, och då blev jag lite orolig. Det var så tätt emellan, men Du lovade Du skulle finnas där. Det kändes tryggt och jag var inte lika rädd för hur det skulle bli.

Men så kom Lilltrollet och Du & svärfar försvann. Ni orkade inte med, vilket jag självklart blev ledsen för och kände mig sviken samtidigt som jag förstod. Vi ville inte heller utnyttja er som barnvakter, varför vi nästan aldrig har frågat er. På de snart tio år som barnen funnits har ni i snitt hjälpt oss max 2 gånger per år. Och inget alls de senaste 2-3 åren. Men okej, vi kan inte göra annat än att be er. Vill ni inte så vill ni inte, däremot vore det roligt om vi kunde umgås tillsammans.

Både för vår skull och barnens, men det vill ni inte heller. Ju längre tiden har gått desto mer har ni dragit er undan. Ni vill inte komma hit och äta middag, ni vill inte komma ut på landet (där har ni varit en gång trots att ni får ett alldeles eget hus) och vi blir aldrig hembjudna till er längre. Barnen träffar ni två gånger per år och det är på deras födelsedag. Ni har aldrig firat en jul med dem, för det vill ni inte. Ni ringer dem aldrig för att höra hur de har det, däremot kommer de obligatoriska namnsdagskorten som ett slags plåster på såren.

Vi har som sagt mer eller mindre slutat be om hjälp, men när det varit akut (Trollfar på sjukhus ex.vis) så har vi frågat. Men då har ni varit trötta eller haft ett parti kort att avsluta. Däremot så ringde ni varje dag med de "tröstande" orden "vi tänker på er". När vi är mitte uppe i kaoset, fyllda av oro och sliter för att få det gå ihop så känns det bara som ett hån. Om ni verkligen brydde er skulle ni finnas här. Iaf någon gång, när det är som jobbigast.

När Mellantrollet hade det som tyngst frågade vi om hon kunde få vara hos er en kväll i månaden. Bara få vara i lugn och ro, utan syskon och krav. Få bli lite bortskämd med att vara enda barnet, få vila både hjärnan och själen. Vi erbjöd er ersättning och skulle självklart hämta & lämna, men det blev nej. Ni ville inte binda upp er. Våra barn har sovit över hos er en enda gång på 10 år. Hos sina älskade farföräldrar. Och då bor ni nästgårds.

Med tanke på hur lätt förgängligt livet är så kan jag för mitt liv inte förstå hur ni kan välja att inte vilja umgås med ert barn eller era barnbarn. Vi har slutat att täcka för er nu, när barnen frågar varför ni inte vill vara med dem. Däremot kan vi inte förklara, för vi förstår själva inte. Vi kan bara konstatera att uppenbarligen räcker er kärlek inte till för era barnbarn.

Det tycker jag är tragiskt. Och sorgligt. Framförallt för er.

Det är mörkare nu...

Fick höra att Mette, otroligt mysig bloggare som jag haft förmånen att träffa IRL har lämnat oss. Hon råkade ut för en onödig tragisk olycka. En speciell tjej med ett skratt som värmde och en humor som var alldeles egen & helt underbar.

Och en annan otroligt varm och fin bloggare, som jag också träffat IRL, har förlorat sin livspartner.

Livet är förgängligt, så ta hand om varandra och livet .

Så synd...

att jag håller på att bli förkyld för annars hade jag delgett er min högst ovetenskapliga analys över skillnaden mellan manliga och kvinnliga gynekologer.

Ja ja, så kan det gå. Lite trist att ni missade det. Eller?

Vad saknas?

I ett tidigare inlägg förvånades jag över den hybris som verkar drabbat delar av den yngre generationen i bloggsfären. Inte helt förvånande så är det vanligt förekommande hos de med hög besöksfrekvens. Det går liksom hand i handske kan man säga.

En av dessa bloggare skrev ett inlägg om ytlighet. Ett i mitt tycke relativt sansat inlägg, där hon framhöll sin rätt att vara ytlig, gilla make up, kläder osv. Och självklart är det upp till var och en vad man har för intressen, och vad man väljer att lägga sina pengar på. Sedan tillhör det väl även en del av uppväxten, att man under en period är totalt utseendefixerad och helt insnöad sitt yttre.

Tro mig, det går oftast över. Man växer upp och de flesta, med lite vett i behåll, skaffar sig andra intressen utöver sig själv. Förhoppningsvis lite mer djuplodande sådana, även om en skara kommer att leva kvar i den prepubertala självfixeringen. Alla sorter behövs i vårt samhälle för att det ska bli en bra blandning, det gäller bara att inte rubba balansen alltför mycket.

Och nu kommer det jag egentligen ville säga. Det jag vänder mig emot hos den här typen av bloggare är inte deras ego eller självupptagenhet, den finns även hos den äldre generationen bloggare i olika utsträckning. Nej, det jag reagerar mot är bristen på ödmjukhet. Inför livet, inför omgivningen, inför de möjligheter de fått och de chanser de tagit.

I mitt tycke är respekt och ödmjukhet två karaktärsdrag som är otroligt viktiga. Och människor, oavsett ålder, som saknar dessa blir i mitt tycke alltid ointressanta. No matter what.

Strange...

Jag blir appigg av kaffe.
Mitt USB minne däremot slocknar totalt.
Mysko.
Kanske bättre med koffeinfritt?

Värmen efter frosten

Jag tror jag skall byta namn. Jag funderar skarpt på Old Lizzard eller Snödrottningen, vilket tycker ni passar bäst?

Som mitt förstnämnda nya namn antyder är jag totalt okompatibel med kyla, varför jag finner det högst opassande att just våra element skall uppsöka de sälla jaktmarkerna när termometern envist strävar ned i det blå gyttret.

Hur som, efter att alla troll fått ett totalt frispel (alla utom jag som var lugnet själv) fick jag nog. Tog en liten time out och rymde till ateljén i några timmar. Lite kreativitet brukar lätta på trycket, och så även denna gång.

Lite lättad tog jag mig hemåt igen, i from förhoppning om att både humör och värme skulle återvänt.

Och vad skådar mitt norra öga? Jo tack, lite halvljumma element och troll som både kroppsligen samt andligen var något upptinade.

Hoppet om en trevlig kväll finns fortfarande, nu när middagen är imundigad och ett fat med nybakade cocoskakor har länsats.

Kanske en liten familjefight med Wii kontrollen i högsta hugg kan återställa kaoset?

Ny istid?

Vår lägenhet är utrustad med stora fönster. Vilket är vackert, men när kylan slår till så blir det lite svalare. De senaste dagarna känns det som om det har blivit kallare och kallare mest hela tiden. Vilket det iofs har, då utomhustemperaturen varit nere och spelat på minus 10 grader.

Vi har dragit på elementen på fullt, men de har bara pyst ut ett litet uns av värme. Vilket föranledde ett telefonsamtal till fastighetsskötaren, som informerade om att det varit läckage i en källarlokal från vilket de vattenburna elementen hämtade sitt vatten. Och således hade de fungerat hjälpligt, men nu var problemet löst och värmen skulle komma.

Fan trot! Imorse när vi vaknade var elementen totalt stendöda, helt iskalla och lägenheten har en snittemperatur på 11 grader! Hur kul är det? Vid fönstren ligger vi på 6 grader.

Behöver jag säga att jag fryser? Så in i helvete!

För att få upp kroppstemperaturen ställer jag mig i duschen. Kokhett vatten. Skönt! En stund.
För sedan försvann varmvattnet. När jag stod intvålad från topp till tå.

Behöver jag säga att det var kallt? Så in i helvete!

Plastic fantastic?

Efter att Mellantrollet igår utnämnde mig till årets ödlemamma så kan jag väl säga att jag började nagelfara mitt ansikte.

Iofs kan det faktum att vi köpt nytt badrumsskåp påverka. Om man införskaffar ett s p e g e l skåp i storlek 1 meter högt och en halv meter brett så blir det mycket Trollmor att reflektera över. Speciellt som även insidan är täckt av spegelglas.

Hur tänkte jag där egentligen? Förmodligen var jag full. Om inte av sprit så av självförtroende, för annars borde jag insett att börja dagen med en dylik studie kan knäcka vilket självförtroende som helst.

Som pricken över i:et fick mitt knäckta självförtroende hjälp av en ung tjej idag, när hon mycket artigt tittar på mina barn och säger högt "skall er mormor följa med också"?

Hade jag varit en våldsam människa hade jag förmodligen knäckt hennes näsben. Minst. Nu fick jag nöja mig med att syrligt säga "nej, däremot deras mamma men det är förmodligen sista gången på det här stället".

Inte mycket till hämnd inte. Tjejen såg inte ens ut att skämmas. Ganska mesigt faktiskt, både av henne och mig. Å andra sidan känner jag mig sådan idag; gammal och mesig. En gammal, mesig ödla m a o.

Kanske dags för lite plastic fantastic? Finns det någon plastikkirugisk klinik som har jouröppet månne? Och tar de kort? Viktigast av allt, gör det ont?

Trollmor goes lizzard...

Mellantrollet: Mamma, har Du läst om den där tjejen som opererade sig så att hon inte kan stänga ögonen?
Trollmor: Jo, jag såg det. Måste vara jättejobbigt.
Mellantrollet: Men varför gjorde hon det?
Trollmor: Hon tyckte hon såg gammal ut och så ville hon fixa till ögonen så att hon såg yngre ut.
Mellantrollet: Ta bort rynkor och så?
Trollmor: Just det
Mellantrollet: Har Du gjort det?
Trollmor: Nej gumman, tycker Du att jag behöver det?
Mellantrollet: Njae, Du är inte så rynkig när man tittar på Dig
Trollmor: Det var ju skönt att höra
Mellantrollet: Men Du känns som en ödla när man tar på Dig!

Drömmar på is

Så var det dags för Småtrollens första stora event för året, något som (tyvärr) börjar bli en tradition - Disney On Ice. Fullknökat med prinsessor och prinsar i horribla utstyrslar, men åka grillor kan de. Något som jag definitivt inte kan, möjligen om jag fick ha 2 "medar" på varje skridsko.

En del av mig är totalt anti den här typen av evenemang, dollartecken lyser i neon över hela föreställningen. En sockervadd för 100 kronor är inget annat än rent ocker. Kan slå vad om att fotfolket (med skridskor förstås) ligger precis på minimilön, så förtjänsten lär vara hyffsat bra för föreställningen.

Och ändå går jag dit. År efter år, för jag blir lycklig av att se de små trollens ögon lysa av glädje.

Däremot tycker jag lite synd om grabbarna i föreställningen. Tänk er själva, som unga pojkar drömde de förmodligen om en framtid som näste Wayne Gretsky och så slutar de på Disney On Ice.
Iklädd en neonrosa kroppstrumpa med fjädrar i häcken. Föreställandes en fisk. En lågavlönad sådan.

Förmodligen får de inte många groupies heller. Däremot evig kärlek från unga damer i åldersgruppen 5-10 år.
Alltid något.