Brevet som borde skickas

Kära svärföräldrar,
När jag kom in i er familj så kändes det som att komma hem, framförallt med tanke på min disfunktionella familj. Äntligen en lugn och rofylld miljö, ni fanns där med stora famnen och jag kände mig som er extra dotter. Vi kunde prata om allt, fnittra tillsammans och även prata om livet.

När mamma dog och Mellantrollet var på väg så var Du svärmor ett stort stöd, och jag längtade efter att få Dig till farmor åt mitt barn. Och det var Du, en underbar sådan. Så var Lilltrollet på väg, och då blev jag lite orolig. Det var så tätt emellan, men Du lovade Du skulle finnas där. Det kändes tryggt och jag var inte lika rädd för hur det skulle bli.

Men så kom Lilltrollet och Du & svärfar försvann. Ni orkade inte med, vilket jag självklart blev ledsen för och kände mig sviken samtidigt som jag förstod. Vi ville inte heller utnyttja er som barnvakter, varför vi nästan aldrig har frågat er. På de snart tio år som barnen funnits har ni i snitt hjälpt oss max 2 gånger per år. Och inget alls de senaste 2-3 åren. Men okej, vi kan inte göra annat än att be er. Vill ni inte så vill ni inte, däremot vore det roligt om vi kunde umgås tillsammans.

Både för vår skull och barnens, men det vill ni inte heller. Ju längre tiden har gått desto mer har ni dragit er undan. Ni vill inte komma hit och äta middag, ni vill inte komma ut på landet (där har ni varit en gång trots att ni får ett alldeles eget hus) och vi blir aldrig hembjudna till er längre. Barnen träffar ni två gånger per år och det är på deras födelsedag. Ni har aldrig firat en jul med dem, för det vill ni inte. Ni ringer dem aldrig för att höra hur de har det, däremot kommer de obligatoriska namnsdagskorten som ett slags plåster på såren.

Vi har som sagt mer eller mindre slutat be om hjälp, men när det varit akut (Trollfar på sjukhus ex.vis) så har vi frågat. Men då har ni varit trötta eller haft ett parti kort att avsluta. Däremot så ringde ni varje dag med de "tröstande" orden "vi tänker på er". När vi är mitte uppe i kaoset, fyllda av oro och sliter för att få det gå ihop så känns det bara som ett hån. Om ni verkligen brydde er skulle ni finnas här. Iaf någon gång, när det är som jobbigast.

När Mellantrollet hade det som tyngst frågade vi om hon kunde få vara hos er en kväll i månaden. Bara få vara i lugn och ro, utan syskon och krav. Få bli lite bortskämd med att vara enda barnet, få vila både hjärnan och själen. Vi erbjöd er ersättning och skulle självklart hämta & lämna, men det blev nej. Ni ville inte binda upp er. Våra barn har sovit över hos er en enda gång på 10 år. Hos sina älskade farföräldrar. Och då bor ni nästgårds.

Med tanke på hur lätt förgängligt livet är så kan jag för mitt liv inte förstå hur ni kan välja att inte vilja umgås med ert barn eller era barnbarn. Vi har slutat att täcka för er nu, när barnen frågar varför ni inte vill vara med dem. Däremot kan vi inte förklara, för vi förstår själva inte. Vi kan bara konstatera att uppenbarligen räcker er kärlek inte till för era barnbarn.

Det tycker jag är tragiskt. Och sorgligt. Framförallt för er.