fredag, januari 16, 2009

Sentimental och sorgsen

Jag trodde inte jag skulle reagera så starkt på begravningen idag. Morbror och jag hade någonstans tappat bort varandra bland alla släktkonflikter. Vår relation de senaste 20 åren har varit ganska kylig och strikt, vilket har fått till följd att jag knappt har haft någon relation med mina kusiner.

När min mor begravdes för 10 år sedan var de självklart där, men det var som en mur emellan oss. Kanske var det jag, kanske var det han. Jag vet inte, men det var så det var.

Mina kusiner har jag sedan några år tillbaka byggt upp en relation med, mycket tack vare min syster som varit dragkraften i det här. Hon är en mer öppen och mindre långsint människa än vad jag är. Och jag gillar mina kusiner. Mycket. Kanske jag hade gillat deras pappa igen om jag hunnit lära känna honom?

Det var en mycket vacker cermoni, pampig utan att vara pompös. Min morbror var en mycket aktiv person och kyrkan var knökfull. Mycket vacker musik och däribland en otroligt underbar version av Ave Maria som jag får tårar av bara jag tänker på den.

Den obligatoriska mottagningen där människor "tävlade" hyllningsorden och där det även fanns utrymme för skratt när roliga minnen återberättades. Min morbror var onekligen en populär person, vilket talar för att det fanns mer i honom än det jag såg. Eller så fick de möta en annan sida än vad jag fick.

Det får vara hur det vill med den saken, jag tycker att det var skönt att se den värme och omtanke som mötte min moster och hennes barn. Den styrka som mina kusiner visade, den gemenskap som fanns i släkten. Med både sysslingar, bryllingar och andra som kom från både när och fjärran.

Jag grät. Mycket. För min morbror. För den han en gång var. Och för den lilla flicka som avgudade honom en gång i tiden.

Jag grät även för min mor. Och för min far, trots att hans tid ännu inte är kommen. Den gråten var kluven. För jag inser att han sista färd kommer ske i betydligt större ensamhet. Det är det sätt han valt att leva sitt liv och det kommer bli det sätt han kommer att lämna det på. Hans val, men ändå sorgligt.

Jag grät för alla som förlorat någon. För Mette som lämnat oss. För Cornelia som förlorat sin kärlek. För alla kända och okända som inte längre är med oss.

Det var sorgligt och tungt, men samtidigt vackert och befriande.
För i sorgen fanns det värme, kärlek och gemenskap.

Och bredvid mig,med sin lilla hand i min fanns en av mitt livs stora kärlekar, Lilltrollet.

Vi delade en ömtålig stund tillsammans.



8 kommentarer:

Klimakteriehäxan sa...

Väldigt fin text.

Kimmi sa...

Fick tårar i ögonen när jag läste detta. Du skriver vackert och känslosamt. Och lilltrollets hand i din. Å nu gråter jag. Många kramar på dig älskade vän.

Bloggullet sa...

Fin och sorgelig text.
Du har något att hämta hos mig.
Kramar

Mildamakter sa...

...och här sitter jag med tårar i ögonen när jag läser din text *kram*

Batbut sa...

Tack Klimakterihäxan, Ditt beröm värmer. Framförallt för att Du själv skriver så klokt hos Dig, men även för att Du är ett proffs. Skryter jag om jag säger att det tog 10 minuter och är helt oredigerat? Jo, jag skryter...:-)
Milda, kram "mormor", när kommer Du?
Kimmi, tack min darling. Kram på Dig med.
Bloggullet, tack. Det var så det kändes och det jag ville förmedla. Skönt att jag nådde fram. Och Du, tack!

atiR sa...

Trista saker det där.
Med några månaders mellanrum förlorde jag tre nära o kära. Yngsta barnens pappa, 10 månader senare min yngste son, 9 månader senare min mamma. Å jag gråter fortfarande.

Batbut sa...

Rita, fy fasiken rent ut sagt. Det är för mycket, så mycket sorg på en gång. Jag tänker Dig, även om det är en ringa tröst

Cornelia sa...

Tack för dina tankar,