Ledsen... trött... uppgiven.... och arg

Nu kommer det är sånt där "svart" inlägg igen.... för inte fasiken tar det slut, det bara fortsätter. Och jag vet inte riktigt snart hur jag ska tackla det. Hela Lilltrollets situation är så infekterad, inte bara för henne utan ett stort flertal av barnen. Framförallt tjejerna. Och alla letar en syndabock. Eller rättare sagt, en orsak.

Men jag tror inte att det är fullt så enkelt som att det finns ETT skäl, EN orsak, EN person. Inte nu längre. För om man lägger en rutten frukt i en skål med bara färsk frukt så ruttnar alltihop. En del fortare och de längst ut på kanten långsammast. Och bara för att man sedan plockar bort den första ruttna frukten så blir inte de andra fräscha, utan man måste skala av dem, skära bort och fräscha till dem. Och lite så är det med människor med, framförallt små påverkbara barn.

Den här veckan har varit otroligt jobbig för Lilltrollet. Hon försöker hålla masken, hon försöker inta ta åt sig och hon försöker att sträcka på ryggen. Hon är absolut inte felfri, hon är absolut ingen ängel utan säger och gör dumma saker hon också. Precis som alla andra barn. Däremot är hon inte ett konfliktsökande barn, hon hatar bråk men hon är samtidigt envis & påstridig. Står för det hon tror på och ju fler som är emot henne, desto högre tar hon i. Inte smart, absolut inte men i mitt tycke otroligt integritetsfrämjande. Sedan är hon yvig, höjer lätt rösten och är inte alldeles hundraprocentig i sina kroppsrörelser. Det sker olyckor och det är inte avsiktligen, men det bemöts som så.

Det är så jäkla svårt att förklara vad som sker, men det slutar så gott som alltid med Lilltrollet i ena ringhörnen och en 3-4-5-6 stycken i den andra. Och jag har nu börjat skönja samma mönster som med Mellantrollet, hört några säga öppet och andra vid sidan om "men det måste ju vara något hos Lilltrollet som triggar igång det här hos barnen, för annars skulle de inte göra så". Skulle de inte? Hur i helsicke tror ni då att mobbing börjar?

Jo tack, det börjar med att någon eller några utser någon, medvetet eller omedvetet, till att bli utsatt. Och så startar det. Och börjar 2-3 stycken så hakar resten på, för de ser vad som händer med den som blir utsatt. Vill själva inte utsetta sig och därför joinar man de "starka". Och när vuxenvärlden träder in så enas man unisont, som en tyst överenskommelse, och skulden läggs på offret. Alla som någon gång har varit mobbade vet att just så är det. Det finns inga sanningsvittnen i det läget, vare sig från den utsatte eller de som utsätter.

Och det är totalt jävla ointressant vad konflikten startade med, det är totalt jävla ointressant om den utsatte har fel färg på byxorna, har en bokstavskombination, pratar baklänges, suger på tummen, har tröjan bak & fram eller vad fan ni en vill.

När flera barn går ihop och agiterar mot ett barn så är det fel! Vilka jäkla förklaringar de än har. Det är totalt jävla fel! Om nu det enskilda barnet, i detta fall Lilltrollet, skulle vara elak, dum, slåss osv så skulle barn normalt inte reagera med att gå på det här barnet i någon form av "uppfostringssyfte" utan de skulle helt sonika strunta i det. Och det gör man inte, man låter henne inte vara ifred och skulden är alltid hennes - oavsett vad som händer så har de alltid en orsak till sitt beteende.

Och tro nu inte att jag inte har funderat fram och tillbaka, rannsakat både mig själv och mina barn för att se vad vi har för skuld i detta. Men jag kan inte se någon annan är att vi förmodligen är jävligt obekväma. Vi smilar inte in oss utan försöker vara dem vi är och stå för de värderingar vi har. Är det månne det? Eller är det mer jordsliga värderingar som styr? Avundsjuka på något eller är vi i min familj helt dumma i huvudet och jag har bara missat det?

Hur som, jag känner att jag snart skiter i det här. Låter Lilltrollet byta klass eller skola, för det börjar bli en alldeles för infekterad situation. Senast för bara någon timme sedan kastade jag luren i örat på en person jag gillar, som sitter delvis i samma sits fast "på andra sidan". Vi kunde inte nå varandra, vi strider båda för våra barn men när jag märker tendenserna att lägga över ansvaret på Lilltrollet "för det är något hos henne som triggar" så får jag nog. När jag sedan inte får öppna munnen utan att bli avbruten så räckte det, då rann det över och jag sa bara att tack, men nu räcker det. Jag lägger på. Och det gjorde jag.

Och jag sitter här med gråten i halsen, jag vill skydda mina barn men jag vägrar inse att de måste spolformas och anpassas efter gruppens normer för att få passa in. Utan att bli mobbade. Men jag kanske har fel eller?