På västfronten intet nytt...

Mina stackars vänner måste snart tröttna på mig.... och ni med antar jag, fast ni har möjligheten att låta bli att läsa. Det är inte lika lätt för vännerna, fast å andra sidan tror jag de står ut med det.

Jag har bedrivit rena detektivarbetet för att få så mycket input som möjligt. Inte över de händelser som varit utan snarare på hur Lilltrollet är som person, när inte jag är med. Hur hon agerar och reagerar, mot andra vuxna, mot andra barn, i konflikter med andra kompisar utanför skolan. Och alla säger samma sak - en empatisk person som ställer upp på de som behöver hjälp, oftast diplomaten i konflikterna men om hon blir pressad för långt, blir orättvist behandlad eller angripen så höjer hon rösten. Låter som ett helt normalt barn och det är skönt att få det bekräftat utanför modershjärtat. För visst tvivlar jag ibland, börjar fundera om det är något "fel", något jag missat men det är när jag blir för trött, för ledsen som dessa tankar dyker upp.

När jag hittar tillbaka till tilliten och låter intutionen tala, med inrådan av förnuftet, så får jag samma bild.

Nu är det bara frågan om hur vi skall hantera de sista dagarna fram till sommarlovet och de 2 veckor som Lilltrollet skall gå på fritids...... Lilltrollet gråter på kvällarna och vill inte gå, orkar inte hålla masken inför de tillmälen som drabbar henne. Vissa saker kan vi som vuxna inte riktigt ta till oss, vi kanske ler lite överseende men för en växande liten 8 åring så är det otroligt känsligt att bli anklagad för att mjukisshortsen är trosor, för att byxorna hon har är fula, för att alla fina kläder hon har så har hon härmat kompisarna, för att hon kissar på toalettringen osv osv.

När jag var liten blev jag också mobbad. Jag trodde i min enfald att det var för att det var något fel på mig, att jag var annorlunda, ful, inte dög till. Och jag tror att många vuxna tror att det är bara är barn som är lite annorlunda som blir mobbade. Så är det inte enligt min erfarenhet. I Lilltrollets fall började allt när hon ställde upp för de mer utsatta tjejerna. Hon vände sig mot kollektivet och sa att hon inte tyckte det var okej. Slutligen var hon den enda som fanns kvar att ge sig på. Och gissa om det gjorde ont i hennes ömtåliga hjärta när de tjejer hon tidigare försvarat vände sig mot henne! En av de tjejerna var med hem häromdagen, de hade urkul och lekte hur bra som helst. Vid middagen säger tjejen spontant att hon inte vill vara med de andra, men hon törs inte låta bli för då kommer de att ge sig på henne.

Enligt mig så är det en tjej som är den som triggar igång det hela och får de andra med sig. Och jag tror att det är av räddsla de hänger på - är Du inte med så är Du emot. Visst, vid några tillfällen hakade även Lilltrollet på. Och hon mådde apa efteråt och hon fick ringa upp den drabbade tjejen för att be om ursäkt.

Jag har miljoners teorier och tankar om varför det är som det är. De kanske är rätt, de kanske är fel men jag kan inte ändra andra människors sätt att fostra sina barn. Vill man inte se så vill man inte. Men just nu skiter jag egentligen i det, jag vill bara hitta något som gör att Lilltrollet kan gå i skolan utan klumpen i magen.

Vi har tubbat henne till att ignorera, strunta i det, försök inte bli vän eftersom det inte fungerar just nu, bara låt det vara och sök Dig till andra. Det lyckas ganska bra, men det spelar egentligen ingen roll för om Lilltrollet lyckas så söker de upp henne istället.

Och ingen vuxen i skolan orkar se, utom en stackars ny ung vikarie. Som i fredags sa till Trollfar "att vad stark hon är den lilla tjejen som pallar med". Och vad skall den stackars vikarien lyckas med när de övriga vuxna i omgivningen inte orkar ge sig på situationen?

Nej, just nu är det bara tankarna på sommarlovet som hägrar. Visst borde vi kräva ett möte med alla inblandade föräldrar och ledningen - dock har vi gjort det en gång tidigare och det slutade i ett totalt fiasko... Så jag vet inte om jag tror, kan, vill, orkar eller what ever. Jag vill bara göra det som är bäst för Lilltrollet och just nu vet jag inte....