Close call....

Insåg idag att jag inte skulle klara mig helt utan värktabletter och läkarintyg, så det blev ännu ett besök hos den lokale doktorn (som pratar engelska, franska, svenska, danska, tyska och några språk till). Ännu ett eftersom jag var där i början med mina söndervärkta tummar, för vilka proverna inte var helt uppmuntrande. Något "fibitjohopp" prov hade alldeles för högt värde och så även sänkan, varför farbror doktorn beordrade utredning hos reumatolog. Men det är en annan historia.

Hur som, kommer till doktorn och tar mig ytterst ograciöst upp på britsen. Han skalar av mig joggingbyxorna och suckar djupt. Säger till mig att han är tämligen övertygad om att höften är bruten, med tanke på hur den ser ut till färg-form-svullnad samt hur den uppför sig när han försöker röra den.

Själv gråter jag strida strömmar, av värken men också av oro. För att ha en bruten höft i Frankrike innebär franskt sjukhus följt av ambulansflyg för att sedan förmodligen avslutas med en operation hemma i konungariket Sverige.

Så det blir akutröntgen och jag försöker hålla modet uppe, för jag har två oroliga små troll med mig.

Och vet ni vad? Det var I N T E brutet!!! Så hela skräckscenariot upplöstes. Visserligen gör det ont som fan och jag kan fortfarande inte gå, men vad tusan då - nu blir det bara bättre! (även om farbror doktorn trodde det kunde ta en 3-4 veckor).

Min lärdom denna vecka är:

1. Scholls tofflor är bra
2. Murar är bra
3. Nygjorda murar är också bra

Dock är kombinationen inte alls bra, snarare livsfarlig. Nästa gång någon vill ha min hjälp kommer jag iföra mig dykardräkt, störtkruka och kraftiga gummistövlar med dubbar på! Och självklart skyddsglasögon.

Nu ska jag övergå till att dirigera runt stackars trollfar som får ta hand om matlagning, packning, städning och hela bidevitten. Snacka om att mitt kontrollbehov får stå på hold.... tur att jag är drogad för annars hade jag väl suttit i taket istället för att chilla i soffan.

Problems....

Har haft en helvetisk natt med en höft som gör ont så in i helvete. Jag ser inte klok ut när jag försöker ta mig fram, enda sättet att gå med kraftig slagsida åt vänster så att jag minimerar belastningen samt att jag måste släpa höger ben efter mig.

Har beställt rullstol att möta mig vid flygplatsen och även vid transfern i Österrike, däremot undrar jag hur i helvete jag ska komma in och ur bilen? Lär få köra max dos med värktabletter. Just nu lutar det åt en spricka i höften och det gör man ändå inget åt mer än att låta skiten värka ut. Hoppas det går fort.....

Kan väl säga som så att morgondagen bekymrar mig rejält. Men hem ska jag om jag så får böla hela vägen från start till landning. M a o kommer jag köra naturelle imorgon, min uppenbarelse skrämmer folk nog som det är nu utan att jag förhöjer det med svarta ränder i ansiktet.

Shit vad jag är trött på mig själv och min klantighet! Idag skulle vi avsluta semestern med ett besök i Cannes, först stranden och sedan lite shopping för att avrunda dagen med tivoli i Antibes och middag på restaurang. Av detta blir det intet, för jag kommer att ligga i soffan och försöka låta bli att skrika!

Same same....

Näst sista dagen och solen skiner fortfarande. Igår hade vi trevlig middag med vänner och jag assisterade så gott jag kunde. Står och hackar lök på en riktigt häftigt tung skärbräda, i marmor. Kadunk säger det så sliter sig skärbrädan, skuttar iväg i full fart och landar på högkant på min fot. Och jag skrek högt kan man säga. Så högt att hanterverkaren (som är en f d polis) och som håller på att bygga en mur i trädgården, kommer galoperande i förhoppning att få spela hjälte. Han blev nästan lite besviken när han insåg att inget sjukhusbesök behövdes. Visst gjorde det ont och blått blev det, men ingen blodutgjutelse och inget brutet.

Idag behöver syster lite hjälp att måtta borta vid den halvbyggda muren. Och jag assisterar igen. Frågar om muren håller att stå på, vilket syster alldeles nyss gjort så jag kliver upp. Och under några svindlande sekunder känner jag hur det rämnar och jag är på väg handlöst mot ett stenröse, med sylvassa stenar som väntar på att bli uppmurade.

Av någon mirakulös anledning lyckas jag vända mig i luften och få upp händerna över huvudet, så att jag landar på sidan men lyckas framförallt hålla huvudet skyddat.

Mina tjut skrämmer slag på både syster, make och trollbarn som alla kommer rusande i högsta hugg. Efter mycket möda och med många tårar lyckas vi baxa in mig i huset. Tur i oturen att jag lander som jag gjort för hade jag inte lyckats skydda huvudet hade det varit ett tragiskt slut på historien.

Nu ligger jag här, blå på armar och ben med skarpsår både här och där samt en höft som jag inte kan röra. Lite neddrogad av värktabletter och inser att sista dagens shopping får anstå.

Muraren då? Jo, han kom strax efter och frågar min syster med ett lite lätt förvånat tonfall om jag brukar göra illa mig varje dag. Han vet inte hälften än... men jag tänkte sluta med sånt nu, för fan vad ont det gjorde....
0ch gör. Att sitta på planet hem lär bli en utmaning.

Ack så tråkigt... eller inte...

Inte för att jag vill sukta någon, men ni kanske vill veta hur jag fördriver en vecka i Provence?

Igår badade jag i havet. Lite svalt var det med sina 22 grader, men fullt badbart. Åt lunch med ett glas rosé sittandes på en strandservering med utsikt över det vackra blå vattnet.

Middag i en underbar liten bergsbyfrån 1100 talet med en helt suverän restaurang.

Idag slappar jag nog mest. Vid poolen. Med ett glas rosé och en god bok.

Jag skulle kunna vänja mig vid det här. Iaf ibland. Någon som vill byta?

L'amour....

Står i köket och pysslar lite. Njuter av den underbara utsikten över bergen i fjärran, bakom vilka solen sakta stiger upp. Altandörren öppen och den ljumma morgonvinden fläktar skönt.

Hör hur svågern kommer in, han andas tungt som ett astmatiskt vildsvin. Han jobbar alldeles för mycket och det har satt sig på andningen.

Jag fortsätter med mina bestyr när jag helt plötsligt känner en hand upptryckt i rumpan. Hårt och inte alls kärleksfullt. Jag blir bestört, förbannad och inte så lite överraskad.

Vänder mig om för att fråga vad i helvete han håller på mig.

Och möts av en stor, kolsvart och alldeles överlycklig hund..........

Inte dumt inte..

Självklart blev det precis som jag trott, en inte helt angenäm flygresa. Börjar mindre bra när vi självklart blir seatade vid nödutgången! Lilltrollets trauma (när hon fick kliva av flyget pga en galen opedagogisk steward) vaknar till liv och ett trauma är på g men trollmor pekar med hela handen, coolar ned henne och byter platser så att vi kom iväg allihop denna gången. Sitter bredvid en bastant rysk dam som har imundigat stark parfym på alla sätt som är möjliga. Och bakom mig sitter 3 små barn som ägnar hela resan åt att tävla i vem som kan fälla upp bordet flest gånger. Och hårdast! Och eftersom vi flög snikvarianten var det helt proviantlöst... det stod visserligen att en lättare brunch skulle serveras, men fan vet om jag kategoriserar den otroligt söta sockerkakan som brunch!

Aphungriga kom vi fram till huset mitt i mörka sena natten och vi kom till paradiset. Sköna nybäddade sängar och ett bord dukat med nattmackor. Och imorse vaknade vi till strålande sol och en vidunderlig utsikt över en gammal, vacker provenncalsk by.

En stilla tur på marknaden där jag kostade på mig en ny handväska i svart lack och traschy plånbok i skinande guld. Allt till det facila priset av 350 kronor. Sedan en tur till den lokala matvaruaffären och inköp av franska ostar, salami och mycket fräscha grönsaker.

Sedan slocknade trollmor vid poolen, iförd bikini och vaknade några timmar senare med en lite lätt solbränna. Inse att 24 grader och sol gör underverk för både kropp & själ. Nu har vi ätit en god middag framtrollad på barbequen och avnjutit fransk rött vin.

Livet är gott!

Sluttampen...

Måste bekänna att jag pallade inte att knöa i mig Ploppen tills jag spydde, jag slutade när munnen klistrade igen av allt socker. Min sockernivå har förmodligen någon all time high just nu, men attans vad fort det gick att packa! Vad jag har med mig är dock en annan femma...

Jag tillhör den där sorten som hatar att resa bort! Inte för att jag inte gillar nya miljöer och andra länder, det gör jag. Men jag gillar inte att flyga, det är trångt och så finns det alltid ett gäng tanter som dränkt sig i parfym så att en stackars astmatiker som jag får sitta och pipandas i flera timmar. Fast den biten kan jag klara, jag andas genom en näsduk och har astmasprejen i högra näven. Konstant, som värsta Pulmicort junkien.

Det jag har svårare att klara av är packningen... Fy i hela helvetet vad jag hatar att packa! Mina första barndomsminnen är av min mor, som packar. Och som får smärre neuroser av det. Och pimplar vin. Och packar lite till. Och så slutar det alltid med övervikt och en hel drös med resväskor med kläder som ingen kommer att använda.

Jag är precis tvärs om, jag vill ha med mig så lite som möjligt. Helst en liten weekend bag, men det är liksom ogörligt när man är 2 vuxna och 2 barn. Och där barnen är flickor. Modemedvetna sådana. Och mamman har kontrollbehov och måste packa för regn/sol/snöstorm/orkan/tyfon/istid/ökenhetta osv. Vilket gör att vi som vanligt slutar med 2 resväskor. Och jag har ångest. För att jag packat för mycket. För att jag glömt något. För att jag har fel skor med mig. För att jag har fel handväska med mig. osv osv osv

Det sjuka är att jag har förmodligen rest utomlands, både privat och med jobbet, mer än 50 talet gånger. Till både storstäder, hetta, semesterorter you name it. Och varje gång har jag haft kläder på mig. Aldrig har jag blivit kastad i finkaburen för förargelseväckande beteende. Och aldrig har det bildats folksamlingar som stått och häcklat mig. Så vad i hela fridens namn krånglar jag till det för? Förmodligen skulle Freud ha en eller annan bra teori om detta, men jag får nöja mig med att konstatera att så är fallet. Punkt!

En annan liten lustig parantes i sammanhanget är jag förr i världen seglade varje sommar, i flera veckor i sträck. Och varje seglats klarade jag med en liten trunk som inrymde allt jag behövde, för både en kväll på krogen som en hel dag vid pinn. Och jag åkte skidor som en liten gnu, också det flera veckor per år. Den enda packning jag då hade med mig var skidfodralet & pjäxbagen, samt en rygga. Och även där klarade jag mig galant såväl i pisten som på afterskien.

Mysko mysko, men nu är det som det är. Och nu är jag packad!

Vive la France, here we come....

Bara en fråga...

Hur många Plopp tror ni man kan äta innan man spyr?

Gott & blandat

Idag har varit en alldeles vanlig dag, om än lite lätt hysterisk. Inte för att jag har haft så förbålt mycket att göra utan snarare för att min far gick i totalt baklås. Han satt och ringde mig helt maniskt, efter 34 samtal slutade jag faktiskt att svara.

Och så har svininfluensan ankommit Mellantrollets skola! Jag håller tummar och tår för att vi ska klara oss iom att vi ska på semester på fredag. Till Rivieran, som idag hade 20 grader och sol! Inte helt fel, så fasiken om vi ska bli sjuka nu. Nästan så att jag funderar på att hålla henne hemma i preventivt syfte.

Annars då? Jo tack, bilen går bra. Och humöret är högt, kroppen hänger med om än lite lätt förslappad fast jag kan inte skylla på någon annan än mig själv.

Det kanske blir ett inlägg till eller två, men sedan är det Pastis, sol och poolkanten som gäller. Det är låter inte helt fel eller vad säger ni?

Ergo!

....Never argue with an idiot.
They drag you down to their level and beat you with experience

Kunskap är makt

Jag har något lustigt drag hos mig som gör att vissa somliga människor totalt släpper sina hämningar och delger mig deras livs historia, oavsett om jag vill eller inte.

Ibland undrar jag om det står "bikta Dig gärna" i pannan på mig, med payoffen "du får syndernas förlåtelse".

Häromdagen är jag inne i en affär där jag i princip aldrig handlar. Vet inte hur det kommer sig, men helt plötsligt delger mig den lite lätt överåriga kassörskan att hon i helgen druckit vin. Alldeles för mycket, visserligen gott men ack så trött hon hade varit dagen därpå. För hon brukar aldrig dricka vin minsann, möjligen öl. Och här avbröt jag raskt innan jag fick mer förtroenden jag inte riktigt kunde/ville hantera.

Första mötet med Lilltrollets nya fröken resulterade i att jag fick hela hennes första makes sjukdomsbild, hennes stora sorgearbete och hennes lycka när hon träffade sin nye kärlek, serverad i knät vid vårt 15 minuter långa introduktionssamtal.

Förra helgen vid Lilltrollets sleepover kalas blev en tjej (helt ny i bekantskapskretsen) sent hämtad av sin far, som snabbt gav mig en stor inblick i hans liv vad gäller skilsmässa, arbete, nytt förhållande osv. Så nu är jag helt uppdaterad där också.

Åka taxi är förenat med stor bekännelsefara, jag brukar få reda på både skilsmässor, utbrändheter, problem med barn och annat. Bara så där liksom. Och så där fortsätter det i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Iofs är det en form av förtroende och komplimang som jag självklart blir smickrad av, men jag är lite lätt fundersam på vad det är hos mig som triggar igång detta.

Well, well - det lär jag aldrig få reda på, även om jag får reda på en hel massa annat :-)

Stackars grannar...

Idag fyllde Lilltrollet 9 år, vilket tjuvstartades med ett firande som publik på Körslaget igår (tackar för det kära lilla Pratkvarn).

Dagen började tidigt, dock inte i ottan. Presentmässigt är små 9 åriga tjejer hyffsat lätta att tillfredsställa, framförallt om de älskar Hannah Montana och High School Musical. Så det blev både skivor och annat smått.

Den stora presenten bestod av ett Singstar, med låtar av ovan nämnda damer samt ett gäng till. Kan väl säga att det var en salig liten tjej som stod och rockade loss iförd pyjamas.

Faktum är att hela familjen ryktes med. Kul var det, om än inte vackert.... Stortrollet och jag tillhör kategorien absolut tondöva, vilket märktes i poängen. Det är klart mer njutbart att lyssna på frigolit som gnids mot varandra än att höra oss rocka loss...

Men kul var det. Fast inte vackert....

Barnförbjudet....

Idag fick jag ett mycket dum fråga, per mail. Riktigt sådär att jag började fundera på avsändarens mentala status, det var liksom ett gäng indianer som ramlat ur kanoten - milt uttryckt!

"Hur kommer det sig att ni kvinnor skryter om er simultankapacitet, men ni klarar inte av att ha ont i huvudet och ha sex samtidigt?"

Vad då inte kan? Klart vi kan, vi skulle kunna ha ont i huvudet, läsa sagor för barnen, stryka, pusta skorna och ha sex samtidigt.

Men vet ni vad? Vi vill inte!

Oh my gooooood....

Trollfamiljen har fått tillökning.

Ett keyboard.......

Hur fan tänkte jag där?

I'm a bitch....

Jag har lite svårt för telefonsäljare. Eller rättare sagt, för telefonsäljare som inte har koll på vad de har för approach. När någon okänd människa säger "tja, hur e läget?" så går går jag i baklås. Spelar sen ingen roll om det vore världens bästa deal de har att komma med, no way för dörren är stängt. Barrikaderad. Igenspikad.

Eller när man hör en konstruerad hurtig dialekt, som använder mitt förnamn och glatt frågar hur jag mår. Och låter som om vi är kompisar sedan år tillbaka.

Fast idag slogs det nog någon form av rekord i "noll koll på läget". En ung tjej ringer och vill tala med den ansvarige för min sidorfirma (glaseriet). Vilket då är jag. Samtidigt säger jag till henne att om det är något hon vill sälja så är jag inte intresserad. Men nej, hon vill inte sälja. Däremot göra en marknadsundersökning, om vad jag tycker om en viss produkt. Som jag säger att jag inte använder. Fast hon vill fråga ändå.

Initialt har jag ett visst tålamod, men efter att ha kört samma visa om och om igen börjar jag tröttna. Jag ifrågasätter om det är riktigt mot hennes kund att fråga mig om deras produkt som jag dels inte använder och dels knappt känner till. Och som jag är totalt ointresserad att prata om. Men hon ger sig inte, hon vill bara fråga sina 10 frågor för att kunna fylla sin kvot.

Till slut blir jag förbannad och säger "lyssna noga nu, jag VILL INTE svara på Dina frågor och jag tvivlar på att Din kund blir glad om Du tilltvingar Dig svaren, för det är nog INTE syftet med undersökningen, eller vad tror Du?"

Då hör jag henne snyfta för att sedan utbrista "men Du behöver väl inte vara så elak för det!" och pang på med luren.

I am a bitch!

Scary....

Nu får jag fan i mig skaffa glasögon och sluta prata med alla jävla skyltdockor jag stöter på i butiken!

Okej, kanon att de är verklighetstrogna. Kanon att de sitter/ligger/står lite här och där i butiksmiljön för att liksom pigga på det hela.

Däremot är det inte kanon när en förvirrad kvinna (läs undertecknad) utan glasögon knatar fram till en av dessa stenstoder och frågar om storlek si eller plagget så.

Många scary blickar blev det från övriga kunder & personal.

Jag får nog hitta nytt shoppingcentrum. Eller kammouflera mig. Noga! Med glasögon

Downhill...

Märks att jag börjar mogna på mig nu....

Förr kunde inte ens en helkväll på krogen med efterföljande nattvak inte knäcka mig.
Liten powernap, raggardusch och jag var på't igen.

Nu räcker det med ett barnkalas... och hallonbål....

Och jag fasar för att inte palla kvällens middag....

Let the sunshine in..

Vi verkar ha tagit oss ur mörkret och ljuset är här igen. Det känns så skönt, för efter varje svacka blir ljuset starkare och mer helande.

Lilltrollet hade sitt kalas igår och det blev en succée! Sex fnittrig, sköna små 9 åringar studsade runt, drack bål i vinglas och sjöng High School Musical för fulla halsar.

De fick laga sin egen mat, göra lite smycken i glas och avslutade hela spekaklet med att bädda ned sig framför soffan & se på film, med stora skålar popcorn. Större delen av ligan sov över och det var ett gäng lyckliga tjejer som slocknade efter midnatt.

Frukost på sängen med nybakade frallor och lite mer filmvisning. Och fnitter. Och glädje. Det är så befriande med "enkla", trygga barn som tar hand om varandra.

Nu vankas det bakning i köket. Det lär bli en intensiv dag. Och då har dagen bara börjat....

Världens bästa troll!

Nu vet jag att jag är en smula partisk, men jag har nog världens häftigaste trollungar!

De är arga ibland, de bråkar ibland, de tjurar ibland - precis som alla barn. Helt normalt, även om jag ibland får tuppjuck på dem.

Å andra sidan, de är otroligt empatiska, de har humor, är smarta och charmiga som fasiken. Och så är de kärleksfulla. Numera även mot varandra, inte alltid men ibland.

Som i morse, Mellantrollet som inte direkt är en kramig tjej kryper ned hos Lilltrollet. Lägger armarna om henne och bara ligger där en stund.

Ett sånt ögonblick, av total närhet och fylld av kärlek, det är ovärdeligt. Det är dyrbart och vackert. Och jag samlar på dem, i mitt hjärta. För framtiden.

Kanske inte...

Jag tillhör en fridlyst sort, jag är en kvinna som fullkomligen hatar att köpa kläder till mig själv. Min shoppingmönster ser ut som en rysk 7 års plan, vilket innebär att jag köper nya sommarkläder typ var 4-5:e år och vinterkläder än mer sällan.

Inser nu att den dunjacka jag drar runt i har ungefär lika mycket dun kvar som en polyesterkudde, dvs nada. Dessutom är den ungefär 2 storlekar för liten vilket resulterat i att jag de senaste vintrarna sett ut som en Micheline gubbe. Tur att jag har långa ben iaf för annars skulle jag liknat IPREN mannen!

Hur som, nu är den död! Den klarar inte en vinter till, men den har tjänat mig väl sedan den vinter jag bar på Mellantrollet. Gulp, det innebär alltså mer än 10 år! Shit, mitt klädkonto är förmodligen mindre än vad nakenfolket på Nya Guineea lägger på ett år. Om det nu finns ett sådant folk, fast det borde det. Det finns ju liksom folk av alla sorter.

Fast nu kom jag bort från ämnet. Jag tog med mig Mellantrollet som personal shopper och dundrade iväg till Sickla, där det finns ett helt okej utbud med butiker. Det fanns massor, så mycket att jag blev trött och åkte därifrån utan att ha provat något annat än en endaste jacka.

När det är för mycket att välja på slår min autopilot till och jag blir alldeles slut av utbudet, för jag inser att jag måste måste köpa nya tröjor. Nya byxor. Nya stövlar. Nya skjortor. Nya strumpor osv. Shit, min klädstil är faktiskt ganska trist.

Jag provade som sagt en jacka iaf. Köpte jag den? Nopi! 2.500 kronor för en vit dunjacka. Med mitt track record på klantigheter kändes det inte som om det var en bra idé......

Möjligen om samma variant hade funnits i kammouflagemönster.

Moget.... inte...

Sicka mesproppar det finns, vuxna människor. Okej att vi inte tycker lika. Okej att vi säger saker till varandra som kan svida. Men att sluta hälsa bara för att galoscherna inte passar är väl patetiskt. Framförallt när vuxna slutar hälsa på barn för att de inte gillar barnens föräldrar.

Med tanke på hur vuxna människor uppför sig så är jag inte förvånad över att det ser ut som det gör i världen.... Nu om något vore det väl läge med en Jesus liknande typ som kunde få människor att använda det de har innanför pannbenet.....! Å andra sidan, det är förmodligen inga indianer alls i den kanoten så det skulle förmodligen göra varken till eller från :-)

Och nu till något helt annat....

Det har varit mycket tunga, reflekterande skriverier från undertecknad på sistone. Skönt att lätta på hjärtat, men nu känner jag att det får vara nog med tungsinthet ett tag framöver. Det måste in lite glädje och det är på gång.

Vi smygstartade jag och Lilltrollet förra söndagen med att gå på High School Musical på Göta Lejon. Jag var helt inställd på att sova mig igenom föreställningen, men jag måste medge att jag rycktes med. Av stämningen, men framförallt av den lycka som Lilltrollet utstrålade. Hon sken som solen och var helt salig. Det var det bästa hon gjort i hela sitt liv och när vi knatade därifrån med hennes High School Musical tröja på & Wild Cat maskoten i näven var det värt varenda krona som kalaset kostade!

I helgen startade nästa evenemang som Lilltrollet följer slaviskt, Körslaget. Även Mellantrollet tittar även om hon hellre skulle ta gift än att medge det offentligt. Hur som, i vänkretsen finns ju världens bästa stora lilla kvinna och hon har fixat så vi sitter i publiken på lördag. Behöver jag säga att det är två skinande solar på hemmafronten?

Jag har hotad med att piffa upp hela evenmanget med att sjunga offentligt, men risken är då att det blir tvärsvart i rutan......

Låt barnen vara barn

Läste om den lilla flickan som blev våldtagen av några äldre klasskamrater. Så hemskt att det finns inte, men samtidigt inte alltför förvånande när man ser det råa klimat som råder på många skolor idag. Det är könsord redan i 2:a klass, svordomar och föga respekt för vuxenvärlden. Och de flesta föräldrar har ingen aning. För de vill inte veta, de ser bara bilden av det barn de har hemma och tror att det är så 24/7. Men så ser inte verkligheten ut.

Varför blir det så? Varför kan inte barn vara barn så länge det går?

Jag tror att föräldrar idag har så fullt upp med att se till att barnen skall få "förverkliga" sig själva, testa allehanda fritidsaktiviteter, bli självständiga och starka att det någonstans på vägen glöms bort att det faktiskt är barn.

Det är inte små vuxna individer utan barn. Barn som inte har mognad nog att ta till sig all den information de matas med, alla de möjligheter de erbjuds eller all den frihet de får. De behöver riktlinjer, de behöver ramar, de behöver fostran. Och vad de defintivt inte behöver är vänner i form av sina föräldrar, lärare osv. Vi vuxna skall vara just det, vuxna.

Riktlinjer och gränser ger säkerhet, det ger trygghet för barnen. Sedan skall man självklart lyssna på dem, låta dem komma till tals. Men lik förbaskat måste vi vuxna vara de som står vid rodret. Med kärlek och med respekt, men lik förbaskat måste vi hålla i tyglarna.

Titta på ex.vis hundar som här helt ouppfostrade. Hur trygga känns de att vara med? De går helt och hållet på instinkter, noll i impulskontroll och kan bli en fara för vem som helst.

Det går att fostra barn på ett kärleksfullt, men ändå tydligt sätt. Utan att kränka barnen. Att bara säga nej utan att lyssna är rätt ibland och att lyssna på barnets argument behöver inte betyda att man måste säga ja. Det går att låta barnet komma till tals och sedan säga ett bestämt nej.

Vi förväntar oss idag att skolan ska fostra våra barn, men hur ska det gå till? Med nedragningar i skolan, med den press barnen får från kompisar runt om, med allt annat som de skall lära sig samtidigt. Och i skolans värld finns det tyvärr olämpliga vuxna, och många gånger finns det en flat ledning som inte törs. Alltså känner sig barnen svikna och struntar då i om de själva sviker, för de måste se om sitt eget hus. Och så går det runt... Till det sämre.

Skola och föräldrar måste arbeta tillsammans. Och man måste vara öppen med det som sker. De konflikter som inträffar, de kränkningar som försigår. Inte lägga locket på, för det skapar ett forum för rykten och otrygghet. Det går aldrig att lösa problem om man inte kan prata om dem. Utan skuldbeläggning, men med fokus på vad som är bäst för barnen.

Idag verkar alla människor undvika att se så länge det går, för att slippa ta ställning. För att slippa ta ansvar. För att slippa vara delaktiga. Utan istället kryper man in i sitt skal, låtsas att allt är bra och livet leker till dess att ens barn blir tonåringar och mår skit.

Grunden till en trygg och tillitsfull människa byggs redan när de är små små barn. Att få barn är en gåva, men det är en gåva förenat med ett ansvar och det är vi mammor&pappor som måste ta det.