Same same....

Näst sista dagen och solen skiner fortfarande. Igår hade vi trevlig middag med vänner och jag assisterade så gott jag kunde. Står och hackar lök på en riktigt häftigt tung skärbräda, i marmor. Kadunk säger det så sliter sig skärbrädan, skuttar iväg i full fart och landar på högkant på min fot. Och jag skrek högt kan man säga. Så högt att hanterverkaren (som är en f d polis) och som håller på att bygga en mur i trädgården, kommer galoperande i förhoppning att få spela hjälte. Han blev nästan lite besviken när han insåg att inget sjukhusbesök behövdes. Visst gjorde det ont och blått blev det, men ingen blodutgjutelse och inget brutet.

Idag behöver syster lite hjälp att måtta borta vid den halvbyggda muren. Och jag assisterar igen. Frågar om muren håller att stå på, vilket syster alldeles nyss gjort så jag kliver upp. Och under några svindlande sekunder känner jag hur det rämnar och jag är på väg handlöst mot ett stenröse, med sylvassa stenar som väntar på att bli uppmurade.

Av någon mirakulös anledning lyckas jag vända mig i luften och få upp händerna över huvudet, så att jag landar på sidan men lyckas framförallt hålla huvudet skyddat.

Mina tjut skrämmer slag på både syster, make och trollbarn som alla kommer rusande i högsta hugg. Efter mycket möda och med många tårar lyckas vi baxa in mig i huset. Tur i oturen att jag lander som jag gjort för hade jag inte lyckats skydda huvudet hade det varit ett tragiskt slut på historien.

Nu ligger jag här, blå på armar och ben med skarpsår både här och där samt en höft som jag inte kan röra. Lite neddrogad av värktabletter och inser att sista dagens shopping får anstå.

Muraren då? Jo, han kom strax efter och frågar min syster med ett lite lätt förvånat tonfall om jag brukar göra illa mig varje dag. Han vet inte hälften än... men jag tänkte sluta med sånt nu, för fan vad ont det gjorde....
0ch gör. Att sitta på planet hem lär bli en utmaning.