Så kom och gick julafton, snabbt som bara den. All ackumulerad längtan och väntan som fanns hos barnen han knappt uppfyllas förrän det var över. Tänkt att vi skapar sånt ståhej för en så kort stund, tänk om vi kunde lägga samma energi på att göra det trevligt för varandra i vardagen?

Vi hade en lugn och skön jul. Stressen innan är i princip obefintlig, de få måsten vi har klaras av med ett minimum av förberedelser vilket gör att det blir ett nöje och inte ett tvång. Lunch hemma hos systern med flera nationaliteter vid bordet och mycket skratt.

Hemma relativt tidigt, för att avsluta med våra egna julklappar inom familjen. Men det höll på att ta ända med förskräckelse. Jag körde hem, inte ens en droppe glögg i blodet. Nästan hemma kör jag på en mörk gata när det helt plötsligt kommer en bil körandes emot mig i hög fart, i min fil! Hjärtat i halsgropen, men med reptils reaktionsförmåga kör jag upp på trottoaren och vi klarar oss helskinnade.

Tyvärr hann jag inte ta registreringsnummret, för något mysko är det närmman kör för fort, utan lysen och i helt fel fil!

Dan före dan

Snart jul och som alltid har jag en kluven känsla inför julen. När jag tänker tillbaka på barndomens jular finns det både bra och dåliga minnen, precis som för många av oss.

Tyvärr är de dåliga minnena så mycket starkare så de tar över, skuggar de bra och gör att min förväntan inför julen är ganska låg. Jag kan se på bilder från när jag var liten att visst hade vi bra stunder. Gran och julpynt, familjekänsla och roliga spel. Tyvärr var jag så liten att minnesbilderna är ganska vaga. Däremot står senare stunder klara för mig, som den gången pappa skulle få fira med oss, hemma hos min morbror. Eftersom han var i underläge var han nervös och inte helt nykter när han kom, vilket slutar med att blir utslängd strax före maten. Och jag blev orolig och ledsen, varpå mamma & morbror blev arga eftersom de inte kunde förstå att jag älskade pappa också. Enligt dem vrar jag tvungen att göra ett val, antingen älska mamma eller pappa för båda gick inte.

Åren som följde gick efter snarlikt mönster och när jag blev äldre började cirkusen. Lunch med den ena, middag med den andre. Och hålla masken. Inte nämna mamma inför pappa eller tvärs om. När jag sedan fick pojkvän blev det än mer cirkus, för då skulle tre besök in på en och samma dag. Och så tävlingen - vad fick du av din mamma/pappa då samt låta lagom glad när jag berättade. Och oavsett när jag lämnade så visste jag att resten av dagen skulle bli dövad med alkohol.

Och samtidigt visste jag att både mamma & pappa innerst inne älskade julen. Saknade de stunder som vi delat när vi var små barn. Och därför var det en sorglig dag för dem.

Mina första jular med egna barn försökte jag göra till minnesvärda stunder för oss, i all enkelhet och med mysiga traditioner. Samtidigt bar jag med mig sorgen efterr mamma som valde att dö strax före jul. Och sedan blev pappa dement, varför middagens med honom oftast präglades av hans irritation såsom vanligt är. Och de senaste jularna fick pappa tillbringa på hemmet, då han inte klarade av förflyttningar.

Och nu finns inte pappa längre. Första julen utan vare sig mamma eller pappa. Den första som vi kan göra till vår egen, utan då,iga samveten.

Jag hoppas vi ska hitta lite frid, gemenskap. Och skapa bra minnen för oss. Som framtida minnen.

Sista minuten?

Somliga är så välnavade att de blev klara i slutet av sommaren. Andra är mer som jag, sporadiska inköp här och där som helt plötsligt bildar en helhet. Och återigen andra är lite mer äventyrliga och väntar till sista minuten.

Själv ägnade jag gårdagskvällen åt att imunda den ädla drycken champagne och slå in de sista paketen. I år lyckades jag förmodligen slå någon form av rekord då det blev både getter och kycklingar, fotbollar och skolböcker samt skolgång. För oss tämligen osexiga och föga glamorösa ting, men för andra livsförändrande.

Av en god vän har jag fått en fyrfota vän som knatar omkring någonstans och glufsar gräs. Min namne och jag har vissa likheter, envisa och vi gillar inte att bli kammade mothårs. Den största skillnaden är dock att min namne har möjligheten att förändra livet för någon, vilket jag förmodligen aldrig kommer att få.

Kanske är Du ute i sista minuten? Eller har Du drabbats av överkonsumtionens dåliga samvete? Eller vill Du också ha en namne som knatar omkring med Ditt namn?

Då går Du och klickar Dig fram. Går fortare än Du HIT hinner säga GOD JUL!

Såklart får jag inte länken att fungera men då får Du jobba lite extra genom att skriva:

www.actionaid.se eller www. presentermotfattigdom.se

Borta....

Skrev ett långt och känslosamt inlägg, men det blev tydligen någon form av censur för borta är det. Så om någon kom hit pga pingandet så ber jag allra ödmjukast om ursäkt. Men tyvärr kan jag inte återskapa känslan just nu, efter att ha imundigat adventsglöggen och kurat ihop mig i soffan.

Å andra sidan kanske ni fått tillräckligt av mitt emotionella filosoferande för ett tag framöver.

Och med det bjuder jag er godnatt. Ska dejta lite med en ny bekantskap vid namnet mr Ford. Inte Harrison utan Jamie. So far so good!

Vaknar tidigt till ljudet av ett intensivt regn som faller tungt mot taget. Skönt utvilad efter en natt helt utan drömmar. Helt tyst och fridfullt, bara regnet som håller mig sällskap.

Det är tyst i Trollskogen så här i vintertid, nu när alla sommargäster har bommat igen till dess att våren gör oss sällskap igen. Jag älskar det lugn som finns härute då. Att vara ensam med skogen som sällskap. Se ett rådjur ta sin tidiga morgonpromenad, höra räven som letar intresserat bland buskarna.

En helg dag framför, utan småsten. Att fylla med en promenad i regnet, en kopp te uppkrupen i soffan. Läsa, sova, tänka. Bara vara en stund och ladda batterierna.

En frizon att hämta energi ifrån. Något jag behöver då och då. Och som jag har förmånen att ha.

Ibland behövs det inte så mycket för att hitta lycka en stund.

Sitter i soffan och gråter till Svesnka Hjältar. Jag gillar att gråta till historier med lyckliga slut, över fina modiga människor. Och justbidag känns det helt perfekt, bara jag och Mellantrollet ute i tystnaden på landet. Passar på att gråta för sånt som varit jobbigt de senaste åren, så det blir något av en rening.

Igår var det julmiddag med kunder, som intog på Globens annex och det var väl som väntat. Halvdan mat, knökafullt med folk och stor show till det. Showen var bra och bordet placerat längst fram vid scen så vi hade några artister som ålade sig fram på vårt bord. Passade på att hålla handen med Danny en liten stund, dock såg han lite förvånad ut för jag hade just smort in händerna lite väl mycket.

Brolle och Danny hade damerna klart i sig grepp och hade lätt kunna fått ligga med majoriteten av den kvinnliga publiken. Undertecknad hade nog sinnat sig om tillfälle hade getts.

Efter showen blev det Finlandsbåt för hela slanten. Fullast går först och raggningen var helt öppen utan någon som helst finess. Fanns nog en och annan som vaknade upp med ångest i 180. Partner som var så fin kvällen innan var nog inte alls lika attraktiv idag på morgonen. Själv vaknade jag med min vanliga partner, och helt fri från ångest om än lite tagen idag. Kan jag aldrig inse att jag ska inte headbanga? Nackspärren sitter som ett spännband och det lär bli en tidig kväll.

Men höll ju på att glömma.... Kvällens skämskudde! Tre män ur publiken kliver upp och kör ballongdansen inför flera tusen människor! Mot tusen spänn var i ersättning. Hur tänkte de där? Undrar om de är stolta över sin insats idag?

Karma

Funderar mycket som ni kanske har märkt. Borta ( eller på paus) är de lite mer humoristiska inläggen, men de kommer säkert tillbaka.
Som somliga av er vet så har jag en bloggmtill, som hålls fritt från denna då den enkom är fokuserad på en otroligt traumatisk händelse som drabbade oss för ett tag sedan.

Jag läste själv igenom den häromdagen då jag fåttmperspektiv till det som hände och min spontana tanke var; har detta hänt oss? Och hur i hela fridens namn tog vi oss igenom det? Men vi gjorde det och förhoppningsvis har det stärkt oss som människor, även om tilliten har fått sig en rejäl törn. Och det saknar jag.

Jag som alltid har sed saker och människor för vad de är, litat på att de inte har en " hidden agenda" kommer på mig själv att alltsom oftast undra" vad är det nu de är ute efter". Och jag vill inte att det skall vara så. Jag vägrar att bli en människa som är rädd. Jag kommer med en dåres envishet stå för det jag tycker.

Precis som alla andra har jag mina fel och brister, men jag tror att jag är medveten om dem. Och det är första steget till att kunna hantera dem. För att bli av med dem kommer jag aldrig. Ingen är perfekt och det finns heller ingen strävan i det.för det perfekta är som fabrikastillverkat glas, utan lyster och personlighet . Perfekt, men själlöst.

Så jag fortsätter min vadring här på vår jord, med mina små sprickor och skavanker. Älskar mig själv , mina familj och mina vänner. Och är trygg i att jag är älskad tillbaka.


Jag lämnar inte ut den andra bloggar hur som helst, men de som vill läsa kan maila mig.

Grand final

Lilltrollets dröm de senaste åren har varit att få se Idolfinalen live påmGloben. Och eftersom det har varit tufft för henne med den turbulens det är här hemma så tyckte vi att det var en bra "plåster på såret". De senaste veckorna har hon planerat, köpt Idol t-shirt, vattenfasta textilpennor och planerat strategin för att införskaffa autograferna.

Eftersom jag var sent ute så införskaffades vip biljetter, vilket innebar egen entré, buffé men framförallt besök av idolerna i vip loungen! Stor förväntan och mycket nervös tjej.

Så vad händer? Jo tack, två av de första att åkamut sveper förbi i ca 8 minuter, skriver så mycket de hinner men de lämnar hög is av ledsna barn efter sig.

Vi hämtat mod och satsar på efterköret då vi kan närma oss scenen. Där blev det en autograf.... Det stora problemet var alla vuxna som trängde sig brutalt fram för att få sitt kort, sin autgraf. Då har en tanig elvaåring inte mycket att komma med. Några få av idolerna var klart serviceinställda och gjorde sitt yttersta men en stor bunt av dem var ganska så nonchalant inställda till sina största fans - barnen!

Jag fattar att det är kaotiskt, mycket och trångt. Att alla inte kan hinna med alla och att några blir ledsna. Men idol är framförallt en grej för barnen, varför då inte lägga lite fokus på att de blir nöjda? Hur lätt hade det inte varit att i vip rummet ställa upp barnen i en kö, hålla undan de vuxna och sedan låta barnen få sina autografer? Att sälja vip paket med luddiga löften är inte okej. Barnen är framtidens konsumenter och jag tror många av dem kommer växa upp, luttrade och cyniska. Tack för det TV4!

För höga förväntningar?

I min värld är partnerskap ganska enkelt, man vill varandra väl och gör sitt bästa för att få företaget "familjen" att flyta så smidigt som möjligt. Men alltför oftast så fungerar det inte så. Det kommer prestige med i bilden, en tävling om vem som ska få rätt istället för vad som är bäst i situationen. Varför blir det så? Är det viktigare att ha rätt än att lösa ett problem? Måste inte vi som vuxna sätta vår egen prestige åtmsidan och agera vuxet i vår fostran av våra barn. Inse att alla barn är olika och det krävs olika ageranden i olika situationer.

Jag vet inte hur ofta jag från människor hör " jag vill ha respekt". För vad? Respekt är något man förtjänar, för att man agerar på ett sånt sätt att omgivningen kan förstå hur man handlar. Och det gäller i allra högsta grad barn. Att slå näven i bordet, brösta sig och säga " för jag bestämmer så" fungerar inte på lite större barn. Självklart ska de vuxna sätta de flesta reglerna men vi måste även till största delen se till att få med barnen på tåget. Genom att motivera dem eller helt enkelt, för att de respekterar oss och förstår att vi har rätt. Men då måste vi först ha kommit dithän att vi agerar vuxet. Inte alltid helt lätt, men då får vi kämpa lite till. Och om vi hjälps åt går det lättare!

Tack...för ingenting

Trollfar var hos sina föräldrar idag och informerade dem då om läget med Mellantrollet. Direkt efter att de åkt ringer svärmor mig, för första gången på säkert en månad.

Hon är ytterst medkännande, förstår hur tufft vi har det och avslutar med det sedvanliga "men vi tänker på er"! Precis som om det skulle vara någon tröst. Vad man behöver i en situation som vår är ren praktisk hjälp, någon slag fristad dit barnen kan ta sig ibland. Som vila för både dem och oss. Men det går inte. För de orkar inte. Vilket de aldrig gjort och aldrig kommer att göra. Sanningen är att de vill inte.

Vilket jag ganska direkt påpekade när svärmor sa den sedvanliga klyscha "säg till om vi kan vara till hjälp". Jag kanske är tuff och för direkt, men jag orkar inte med skitsnacket. Vi får massor med förståelse och tankar, men när det kommer till kritan är det ett fåtal människor som finns där och ger de hjälp och avlastning vi behöver. Och de är inte släkten!

Det jag dock inte kan förstå är hur man frivilligt kan välja bort sina barn och barnbarn. Och för vad? För att sitta hemma, framför tv:n och dricka alltför mycket vin, tycka synd om sig själva. Samt beklaga sig över att de har de tråkigt!

Very very strange.....

Fattar nada...

Hörde på nyheterna i veckan att det ska bli förbud mot tidelag, dvs sex med djur. Tidigare har det bara varit förbjudet om djuren lidit..

Och hur vet man om djuren led eller uppskattade det? Det är ju inte direkt så att de kunde protestera....

I veckan hade Lilltrollets klass det efterlängtade discot som började planeras direkt vid skolstart. Ett helt gäng små raringar dör upp, killarna coola med häng och vax i håret medan tjejerna visade en något större variation. Somliga var små prinsessor med lackskor och glittrig klänning, de coola tjejerna i disco top och tights. Och så hade vi de ubercoola, med MJ knacka och jeans.. Gemensamt för alla dock var lite rosa på både läppar och kind.

Disco dunk på högsta volym, somliga attackerade dansgolvet direkt medan andra var lite mer svårflirtade., några fällde tårar då de inte blev uppbjudna och andra drog helt sonika upp önskad partner på golvet. Allt som allt blev det en lyckad kväll och några fick t o m en pojk/ flickvän!

Det som fascinerade var hur vissa saker aldrig ändras, trots att det är nästan ett halvt sekel sedan jag själv var på motsvarande evenemang.
Där fanns den tuffa tjejen som hamnade höst i rankning vid ryska posten. Inte p g à sitt utseende , utan för att hon var den enda som tordes pussas på mun. Där fanns den söta med långt lockig hår och stora ögon, som alla killar hyste seriös förälskelse i. Den coole killen som stod i centrum för alla tjejers beundran, lite lagom busig och gränsöverskridande. Definitivt inte den snyggaste eller justaste, utan hela charmen bestående av "bad boy" stämpeln.

Turligt en nog växer de upp, skaffar sig andra preferenser och framförallt mognar. I alla fall de flesta av dem.

Missing you

När turbo tillvaron slår till längtar jag. Efter stunder jag haft där harmonin var total, där jag kände mig lycklig. Tillfreds. Och även om man på sistone kunnat tro att mitt liv bara varit en kamp så är det självklart inte så.

Jag tror att jag har haft förmånen att fått uppleva både mer händelser och mer kärlek än många. Och de guldkornen finns för alltid bevarade i mitt inre. Relativt nyligen hamnade jag i ett mycket naket och ärligt samtal, då vi osökt kom in på tillfällen av närhet. Öppenhet. Inte nödvändigtvis med fokus på kärlek. Och jag har en sådan stund bland mina guldkorn.

Det är ute i skärgården. På en ö helt fri från de turister som befolkar den sommartid. Hösten har kommit med full styrka. Regnet renar allt med sina tunga droppar och vinden kämparbför att få övertaget.

Det är mörkt, en riktig svärta så kompakt men ändå varm. Vi är trygga i värmen från den öppna spisen. Naturens musik är det enda som hörs.

Och så samtalet. Naket och öppet. Utan moral, pekpinnar eller ifrågasättande. Tankar. Filosofier. Allt fyllde natten när den sakta gick mot dag.

Jag har aldrig förr i mitt liv gråtit så renande tårar, blivit så själsligen trygg. Det var en magiskt stund, en milstolpe i mitt liv. Och den präglar mig fortfarande, när jag i stunder tar fram den. Och jag hoppas att jag kommer få möta något liknande igen. Om inte, så har jag ändå minnet kvar.