måndag, juni 16, 2008

Inte nu igen...

För en tid sedan tog jag ett klokt och moget beslut. Att börja samarbeta med en tjej så att vi kunde täcka upp för varandra. Och för att fira / planera det hela startade vi samarbetet med en Spa helg i Skärgården. Couldn't be better! Fast ont gjorde det. Massösen höll på att få spel när hon gick loss på min rygg och mina armar. Tydligen är det så att stickning, virkning, tangentbordsknackning och glasskärning en masse inte direkt gör underverk för musklerna jag faktiskt (mycket förvånanande) har. Så hon tryckte, klämde och knådade. Jag ylade och är idag utrustad med träningsvärk och megastora blåmärken! Men det är säkert nyttigt...

Kommer hem och träffar Trollfar vid lunch, som vi tänkte avnjuta ihop. Lite sådär i förbifarten klagar han på ond vad. Som jag kollar. Och den är inte helt vacker. Den är typ väldigt röd. Väldigt varm. Väldigt svullen. Och Trollfar väldigt trött. Lite jobbigt med andningen. Så Trollmor, som har mycket stor egen erfarenhet i ämnet, tvingar upp honom till akuten.

Efter att ha genomlidit ett stolpskott som satt i kassan så gick det med blixtens hastighet till dess att han var medicinerad och inskriven. Misstänkt lungemboli är inte att leka med. Och då började de logisistiska problemen! Barn på sommarkurser lite här och där. Jobb som var tvunget att styras om / skjutas upp. Och Trollfars jobb som var tvungna att styras om / skjutas upp.

Tur att mina logistiska förmågor satt i. Och tur att vi känner många snälla människor som hjälpte till. Att hämta barn. Att passa barn. Medan jag höll Trollfars hand och väntade på besked. Som förmodligen inte kommer förrän imorgon. Men nu är han iaf under den bästa vård han kan få. Och medicinerad.

Men jag saknar honom. Han såg så liten och skör ut där han låg. Orolig som han var, första gången han legat på sjukhus. Och han är inte odelat förtjust i sprutor och dylika tingestar.

Nu är det snart natt och jag börjar varva ned. De små trollen har knoppat in. Och jag är lite ledsen. Dels för att massagen frigjorde en hel del spänningar, dels för att tillvaron blev otroligt stökig just nu. Men framförallt, jag är ledsen för att jag saknar Trollfar. Och är orolig för honom.

Kan inte hindra mig själv från att säga "inte nu igen"! This is the story of our lives, så fort det börjar löpa på bana och fungera smidigt så vad händer då? En stor eller liten disaster. Som vi iofs alltid klarar av och reder ut, men kan det inte räcka nu? Please?

8 kommentarer:

Morgondimma sa...

Kram!

Anonym sa...

Oj, så tungt. Känner varmt för dej o din familj. Det kommer att lösa sej och bli bra,, det vet du,, men vägen kan vara lite tung ibland!
(förstår att detta inte är ett läge, rekommendera silvertejp. Men du förstår vad jag menar.)
Varma tankar o kramar/Rita

Anonym sa...

*kramar om*

Mildamakter sa...

*kram på sig*

Batbut sa...

Tack Morgondimma!
Och Du med Rita, klart det löser sig. Det är bara att ibland blir vägen lite krokig...:-)
SNurran, tack till Dig också. Och självklart till Milda!

Anonym sa...

Stackars er!! Har inte läst "mina bloggar" på flera dagar och inte sett detta. Verkligen bra att du tvingade upp Trollfar till Akuten. Hoppas han bättrar på sig snabbt!

Batbut sa...

Tack Ingela, trollfar är på bättringsvägen. Hemma och han blir väl omhändertagen

Anonym sa...

Batbut: Det låter bra. Sköt om dig själv också nu..;)