I Lilltrollets klass finns det en pojke som inte riktigt smälter in. Han är tyst och håller sig för sig själv, går undan på skolgården och följer aldrig med till matsalen. Han är en liten udda prick, som det är svårt att få grepp om. Så även hans föräldrar.
Jag har lagt mig vinn om att alltid se honom, alltid hälsa med namn och få ögonkontakt. När jag var i skolan häromsistens märkte jag att det gett resultat. Klassen skulle iväg till biblioteket, vilket är en roligt stund men han vägrade. Han stannade kvar mol allena på skolgården. Då gick jag dit, satte mig på huk och började prata med honom. Om allt och ingenting. Frågade sedan om varför han inte ville följa med till biblioteket på vilket han svarade:
"Det är ingen som ser mig, det är ingen som vill att jag ska vara med. Det är som jag inte finns"
Tänk er att vara åtta år gammal och bära på denna känsla? Det är horribelt! Jag framförde det till lärare och fritidspersonal, men jag tror inte de kunde ta det till sig.
Hur som, på rasten slog jag och Lilltrollet följe med honom. Vi gick och pratade om lastbilar, om vilka han visste det mesta. Jag frågade om han läst böckerna om Kråke, men de hade han aldrig hört talas om. Lilltrollet förklarade att de handlade om en pojke och hans fascination för bilar, och att hon hade allihop. Och att han gärna skulle få dem för hon läste dem inte längre.
Han sken upp som en sol och sa "då kommer jag att ha två böcker!".
Väl hemma gick jag ned i källaren för att plocka fram dem, men de var borta. Ingenstans fanns de att finna. Så idag gick vi till affären och köpte en av böckerna. På måndag kommer det att ligga ett paket i hans låda. Med hälsningar från Lilltrollet. Jag hoppas att han då känner att iaf någon bryr sig. Och att fler börja bry sig.
Inlägg
5 timmar sedan
8 kommentarer:
Usch vad tragiskt att ha det sådär när man är barn.. Vilken TUR för honom att det finns en och annan tänkande vuxen ändå! vad glad han ska bli för att någon ser honom och bryr sig, det kommer han minnas länge tror jag.
Åh....
Snurran, visst är det sorgligt! och jag hoppas verkligen att jag kan ge ett litet avtryck hos honom för ibland räcker det.
L-girl, jag fick känslan av att Du gråter...:-)
Så fullkomligt vidrigt att barn ska behöva ha det så/känna så. Stor eloge till dig och Lilltrollet som visar honom att världen inte är helt igenom rutten
Men... vaddå inte följer med till matsalen? Han kan väl inte bli kvarlämnad hur som helst?!?
tack Milda, jag hoppas det iaf ger honom ett visst hopp om vuxenvärlden
Mossfolk, jo tyvärr!
Usch... Jag ryser. Tänk om han en dag får tanken att eftersom det ändå är som att han inte finns, så är det inte lönt att finnas heller.
Underbart att det finns sådana lyhörda och kloka människor som du med STORT hjärta.
Att bli osedd är bland det värsta som finns. Det fanns en tid då jag nästan önskade att någon kunde slå mig på rasten för då visste jag att de visste att jag fanns. Kan tänka mig hur det känns för lillkillen att bli sedd av ditt Lilltroll. Men vad fn sysslar de vuxna med på skolan?
Skicka en kommentar