Blunda en stund och tänkt Dig tillbaka. Till när Du var liten. När födelsedagen stod inför dörren. Kommer Du ihåg känslorna av nyfikenhet, när varje garderob kunde gömma ett efterkängtat paket? Otåligheten över att dagarna gick så långsamt. När viskningarna mellan föräldrarna var spännande hemligheter som Du snart skulle få se. Och kanske skulle Din önskelista uppfyllas.
Kvällen innan den stora dagen, när det inte gick att sova för alla känslor som bubblade i magen. Och morgonen. När Du vaknar först av alla och bara väntar. Väntar på att höra fötter tassa i lägenheten, prasslet av papper och sen äntligen öppnas dörren. Och stunden är inne. Lycklig för att det äntligen är dags.
Kommer Du ihåg hur stort det var att fylla år? Att höra kompisarna sjunga i skolan. Att stolt få dela ut inbjudningar till Ditt kalas. Ett kalas fyllt av skratt och ballonger, glass och glada lekar. Hela klassen är vänner och ingen står utanför. Och det är första gången Du skall få ha kalas för hela klassen. Det är stort, hur stort som helst och Du är så stolt.
Tänk Dig att det är så Du känner. Och så tänker Du en stund till. På att en tredjedel inte ens besvärar sig med att svara på inbjudan. Och en tredjedel tackar nej. Hur skulle Du, som liten förväntansfull 8 åring känna Dig?
fotnot: Lilltrollet är en snäll själ, hon har bjudit in en vän att dela kalaset med henne. Denna vän är lite kantig och inte helt mainstream vilket gör att klassen i övrigt har lite svårt att ta vännen till sig. Och därför väljer många av föräldrarna att agera enligt ovan. Lilltrollet förstår att det inte har med henne att göra och jag är stolt över att hennes hjärta är så stort att hon kan bjuda på detta. Även om jag förstår att det självklart svider i hennes själ. Men den andra lilla personen? Hur känner hon det? Förstår hon att det har med henne att göra? Jag hoppas verkligen att hon inte gör det. Barn kan vara grymma mot barn sägs det. Det kan vuxna också och det är värre. Mycket värre!
5 timmar sedan
2 kommentarer:
Jag kan tyvärr berätta hur det känns för Lilltrollets vän. Det gör svinont i hjärtat. Man intalar sig själv att det är bättre att slippa dem än att tvingas anpassa sig till att vara någon man inte vill vara. man önskar så att man kunde få bli sedd och accepterad för den man är.
Hon är nog garanterat glad över att ha ditt Lilltroll som vän och jag hoppas deras vänskap består.
Det är så trist!!! Tycker det är dålig hyfs på de där föräldrarna till barnen som inte svarar och även de som tackar nej.
Man svarar när man blir bjuden så är det bara!!!
Skicka en kommentar