måndag, januari 12, 2009

Brevet som borde skickas

Kära svärföräldrar,
När jag kom in i er familj så kändes det som att komma hem, framförallt med tanke på min disfunktionella familj. Äntligen en lugn och rofylld miljö, ni fanns där med stora famnen och jag kände mig som er extra dotter. Vi kunde prata om allt, fnittra tillsammans och även prata om livet.

När mamma dog och Mellantrollet var på väg så var Du svärmor ett stort stöd, och jag längtade efter att få Dig till farmor åt mitt barn. Och det var Du, en underbar sådan. Så var Lilltrollet på väg, och då blev jag lite orolig. Det var så tätt emellan, men Du lovade Du skulle finnas där. Det kändes tryggt och jag var inte lika rädd för hur det skulle bli.

Men så kom Lilltrollet och Du & svärfar försvann. Ni orkade inte med, vilket jag självklart blev ledsen för och kände mig sviken samtidigt som jag förstod. Vi ville inte heller utnyttja er som barnvakter, varför vi nästan aldrig har frågat er. På de snart tio år som barnen funnits har ni i snitt hjälpt oss max 2 gånger per år. Och inget alls de senaste 2-3 åren. Men okej, vi kan inte göra annat än att be er. Vill ni inte så vill ni inte, däremot vore det roligt om vi kunde umgås tillsammans.

Både för vår skull och barnens, men det vill ni inte heller. Ju längre tiden har gått desto mer har ni dragit er undan. Ni vill inte komma hit och äta middag, ni vill inte komma ut på landet (där har ni varit en gång trots att ni får ett alldeles eget hus) och vi blir aldrig hembjudna till er längre. Barnen träffar ni två gånger per år och det är på deras födelsedag. Ni har aldrig firat en jul med dem, för det vill ni inte. Ni ringer dem aldrig för att höra hur de har det, däremot kommer de obligatoriska namnsdagskorten som ett slags plåster på såren.

Vi har som sagt mer eller mindre slutat be om hjälp, men när det varit akut (Trollfar på sjukhus ex.vis) så har vi frågat. Men då har ni varit trötta eller haft ett parti kort att avsluta. Däremot så ringde ni varje dag med de "tröstande" orden "vi tänker på er". När vi är mitte uppe i kaoset, fyllda av oro och sliter för att få det gå ihop så känns det bara som ett hån. Om ni verkligen brydde er skulle ni finnas här. Iaf någon gång, när det är som jobbigast.

När Mellantrollet hade det som tyngst frågade vi om hon kunde få vara hos er en kväll i månaden. Bara få vara i lugn och ro, utan syskon och krav. Få bli lite bortskämd med att vara enda barnet, få vila både hjärnan och själen. Vi erbjöd er ersättning och skulle självklart hämta & lämna, men det blev nej. Ni ville inte binda upp er. Våra barn har sovit över hos er en enda gång på 10 år. Hos sina älskade farföräldrar. Och då bor ni nästgårds.


Med tanke på hur lätt förgängligt livet är så kan jag för mitt liv inte förstå hur ni kan välja att inte vilja umgås med ert barn eller era barnbarn. Vi har slutat att täcka för er nu, när barnen frågar varför ni inte vill vara med dem. Däremot kan vi inte förklara, för vi förstår själva inte. Vi kan bara konstatera att uppenbarligen räcker er kärlek inte till för era barnbarn.

Det tycker jag är tragiskt. Och sorgligt. Framförallt för er.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Fy, vilka bedrövliga människor!! Man blir gråtfärdig...

Mildamakter sa...

Sorgligt och obegripligt...*kram*

Anonym sa...

Tycker du ska skicka det till dem. Det kan ju knappast bli sämre än vad det redan är...ni ses ju aldrig. Men du kanske ska prata med gubben först.
Eller helt enkelt ringa dem och fråga rakt ut.

Anonym sa...

Jag tycker du ska prata med dem. Live, inte per telefon. Viktigt är ju också vad trollfar tycker/säger. Det är ju hans föräldrar...
Prata med dem och fråga... Äldre/föräldrar har en egen logik. En (för oss) liten bagatell kan utlösa ett (igen, för oss) konstigt beteende hos dem.
Blir det inte bättre, kan du inget annat än acceptera att de är som de är. Släkten väljer man ju inte - tyvärr.
/Natalie

Anonym sa...

Jag vet hur det känns, för ungefär så har jag det med mina egna föräldrar, med en liten knorr dock; de tycker nämligen att det är konstigt att vi inte kommer forsande när de behöver hjälp med något, trots att de har valt att flytta femton mil bort och inte anser sig ha plats för oss att övernatta. Eller jo, visst GÅR det att sova över där, men man hör hur helsikes jobbig bara tanken är för dem... men som sagt, sin släkt väljer man inte, men jag tycker precis som du att det är jättetråkigt att barnen får så lite kontakt och egna minnen av sina morföräldrar.

Tankevågor sa...

För mig är det här så obegripligt. Att medvetet missa dessa underbara tjejer och er också naturligtvis.
VAD var det som hände på vägen? Varför blev det så här?
Sorgligt är det och trist att de faktiskt inte vill ha kontakten.

Jag blir tårögd här och tänker att jag aldrig skulle välja bort mitt lilla älskade barnbarn.

Nu ska jag gå och ringa till henne och bubbla med henne i telefon. Vi ses så ofta vi kan och på kvällarna ringer vi och jag brukar sjunga och prata med henne. Hon jollrar och säger lite ord nu....

Ge era fina tjejer en kram från oss här!

Trollmor sa...

Låter som mina föräldrar det där!
De bor 2 km från mej, suck stön stånk när man ber om hjälp. varför det såna? Nu tittar min mamma lite för djupt ner i flaskan emellanåt, så det kanske beror på det. Hon vet att jag inte vil att de dricker när vi (1 gång om året)är där...
Så det gäller bara för ensjälv att försöka vara en bättre mamma till sina egna barn. Och det är vi ju eller hur!?

Batbut sa...

Ingela, jo tack - många tårar har det blivit.
MildaM, Du får väl flytta till S-holm och vikariera?
Kimmi, jag kollade med Trollfar innan jag lade ut det. Och jag har sagt detta mer eller mindre rent ut flera ggr... hjälper föga
Natalie, tack för råden men som synes av ovan så hjälper den inte. De vill inte och deras enda förklaring är att de inte vill...
Snurran, I know. Och i det här fallet finns ju bara farmor och farfar så då känns det liksom än värre.
L-girl, visst är det så. Jag vet att Du är en underbar farmor - kanske Du ska klona Dig?
Trollmor, helt rätt tänkt! Och vi har väl en del av samma problematik här - flaskorna kräver sin plats....

Motvikt sa...

Det är så svårt att förstå att man inte vill umgås med sina barnbarn... Den tiden kommer ju aldrig mer tillbaka. De kan aldrig ta vid där de slutade eftersom barnen växer och de ser vad som försiggår. När de sen sitter där alldeles ensamma och längtar efter sällskap och besök från barnbarnen ja, då är det ofta försent för ett förlåt.

Ledsamt för barnen som brukar må bra av att ha den äldre generationen i närheten under sin uppväxt.

Mildamakter sa...

Ja det är ju en idé ;o)

Batbut sa...

Frk Svår, det är nog mest det som jag tycker är tragiskt - att barnen inte får ngt naturligt umgänge med den äldre generationen. Mormor finns inte och morfar är dement så det är liksom inte så många kvar

Milda, en mkt bra idé!