Fegproppar!

Från en rad olika håll har jag fått höra att skitsnacket går hej vilt och där vi är skurkarna i dramat.

Snacka om att dömas ohörd, för det är INGEN som har frågat oss om vår version. Inte en endaste, utan de gör sin bedömning enkom från pedagogens historia. Som självklart skiljer sig från vår, för inte har människan ifråga så mycket civilkurage att stå för de felaktigheter som begåtts. Eller rättare sagt, inser inte ens att det är felaktigheter vilket är det jag tycker är mest skrämmande.

Jag kan leva med det, det är okej att vissa människor tycker jag är "en överspänd person som i höst kommer hitta ny personal att hacka på". För jag vet att det inte stämmer. Och de människor som har något innanför pannbenet vet också innerst inne att så är inte fallet. Jag är en ganska så sansad person, men när jag fått nog så har jag.

Jag tycker det hade varit befriande om någon endaste person hade brytt sig om att fråga "Men Du, vad fasiken är det som hänt, varför gjorde ni som ni gjorde?" och låtit oss ge vår side of the story. Därefter kan de ta ställning till om de tycker det var rätt eller fel. Men så mycket kurage har inte människor.

Fel kan alla människor göra, men att konstant göra samma typ av fel - kränka barn- och själv inte inse att det är fel, då måste man säga stopp. Och jag vet att personen i fråga har fått detta påpekande från närmare 25% av föräldrarna, från ledningen och även från barnen ifråga. Det finns anmälningar sedan flera år tillbaka. Trots detta har personen kört på i exakt samma stil, satt sig själv i någon slags uberposition fullsmetad med hybris. Det har fungerat otroligt bra med killarna i klassen, så länge det gällt lite mer macho relaterade prylar. Ni vet, high five stuket och fotboll. Men för de grabbar som inte kör det racet har det varit tuffare. Och hur det varit för tjejerna vet ni väl vid det här laget....

Det är många lärdomar jag har fått i den här historien, en av dem är att jag förstår att den kollegiala lojaliteten även finns inom skolan. Och att den är väldigt väldigt stark. Vilket på ett sätt är bra, men när lojaliteten mot kollegorna väger tyngre än omsorgen om barnen så är man helt fel ute. Och då måste vi vuxna säga ifrån. Och det gjorde vi.

Jag tänker inte be om ursäkt för det!