Häromdagen funderade jag över livet. Lite mer så där seriöst, som att "är jag på rätt plats i livet, vart vill jag göra med mitt liv, är det något jag saknar" osv.

Inte med något tungt sinne utan snarare lite nyfiket. Jag har alltid varit så planlös, vilket kanske man inte tror för eftersom jag så gott som alltid gör saker. Hittar på nya saker, projekterar och alltid har en miljon planer på gång.

Men jag har inte hittat "det där" som jag brinner för. Som jag till varje pris vill göra, uppleva, uträtta eller vad det nu månne vara.

Nu är det inte alla förunnat att hitta "det där" och jag är lite lätt avundsjuk på dem som "alltid" vetat om att de ska bli läkare, hårfrisörska, bilmekaniker, upptäcksresande eller vad de nu brinner för.

När jag var liten ville jag först bli prinsessa (var i mycket unga år kan jag tillägga), lite senare kom drömmen om att bli läkare (var nog under den tid jag läste Vita serien), därefter dök tanken upp att jag skulle bli skådespelare men efter att en hysterisk dramalärare i fritt valt arbete lyckats totalt förstöra lusten lade jag de planerna på hyllan.

Sedan dök journalist upp, att få skriva och beröra. Att få vara med och kunna påverka verkade vara helt min grej. Jag skulle "bara" men sen så... då skulle jag söka jobb, söka journalisthögskolan, börja skriva själv osv.

De jobb jag har haft (och även det jag har) har liksom bara ramlat i knät på mig och så har jag startat, utan att direkt tänka efter på vad det leder till. Och nu, ett antal år senare inser jag att journalist kommer jag aldrig att bli, inte heller psykolog eller advokat som också föresvävade mig under en period.

Däremot är det väl inte försent att bli författare? Eller konstnär? Lite sent kanske, men inte helt kört?

Å andra sidan, om jag nu verkligen hade brunnit för något av ovanstående eller haft en genuint talang för det så hade jag väl gjort det idag? Eller har jag fegat och gömt mig bakom "jag ska bara"?

Lite spännande tankar. Tankar som faktiskt inte behöver några svar utan som bara finns där. Lockar, pockar och retar aptiten lite. Kanske jag tar tag i dem. Eller kanske inte. Det visar sig.