Visste jag väl!

Att jag är en mysko människa som inte är riktigt gängad har jag förstått sedan länge. Idag blev det kristallklart för mig, när jag gjorde en snabbanalys av mig själv rent fysiskt.

1. När jag fick mina cystor på höger äggstock sprack (isch så intimt det blev) så fick jag kronvärk på vänster sida
2. När min naprapat ska räta ut min rygg måste han göra tvärsom mot allt han lärt sig för att de ska bli rätt (väldigt konstig mening, förstod ni något?)
3. När jag slutade röka gick jag NED 4 kilo och magen blev som ett vattenfall (nu var jag sådär öppenhjärtlig igen)
4. Jag har svårt att skärpa blicken på vänster öga, men det är höger som har mest nedsatt syn
5. När jag slutat snusa (yes, 3:e veckan) så har jag gått ned 2 kilo och Niagara har satt igång igen

Det finns förmodligen en miljon fler exempel, men jag slutar här. Alla empiriska rön gällande det Batbutska kroppen ger vid handen att jag är felgängad. Exactamente, jag är liksom tvärsom. Inte bara i psyket och själen utan även i kroppen. Ni ser, det är inte lätt att vara jag.

I brist på annat...

läste jag igenom en del gamla inlägg.

Jag var bättre förr!

Till mitt Lilla troll

Du börjar bli stor nu. Inte stor som i vuxen, utan ett stort barn med alla de tankar och funderingar som de brottas med. Borta är det naiva, den spontana glädjen som Du tidigare mötte dagen med. I dess plats har det kommit tankar och observationer, som ska analyseras och sorteras.

När mellantrollet hade det svårt fick Du stå undan. Hon tog, av förståeliga skäl, så mycket plats att Du sakta steg åt sidan. Och Du tog emot mycket av hennes känslor, lät hennes utbrott skölja över Dig. Men någonstans fastnade det. Och Du blev vaksam. Försiktig. Vi gav Dig så mycket tid och kärlek vi kunde. Men det var inte nog. Jag vet det. Du hade behövt mer. Och nu är det Din tur. Det är Du som är i fullt fokus, det är Din tur att ta plats. Stor sådan.

För Du har det inte lätt. En del av Dig vill vara kvar i den trygga, lilla världen som tidigare var Din. Den värld som bestod av lekar och skratt, kramar och lycka. Där konflikterna löstes snabbt, då de oftast var bagatellartade. En värld i vilken Du kände Dig hemma, bekväm och trygg. I vilken Du kavat klev ut som om det vore Ditt eget rike.

I dess plats har kommit en så mycket större värld, med så många fler utmaningar. Spännande, men även svåra att tackla. Relationer som skall byggas, där lojaliteterna svänger och gårdagens bästis plötsligt blir en ovän.

Du som vill alla väl, som ställer upp för en vän och slåss för rättvisan, Du har det tufft. För det är inte lätt att förstå det sociala spelet, inte ens för oss som är vuxna. När ni sedan inte får den stöttning ni har rätt till, blir det än svårare för er. Vad är rätt och vad är fel? Vad får man och vad bör man? Vilka regler är det som gäller? Vem kan man lita på?

När svaren på dessa frågor ständigt förändras så är det svårt att bli trygg. Men Du försöker. Du kämpar och Du är så cool. Du överser med elaka kommentarer, ler åt dumma påhopp och biter ihop. Du kaxar ifrån när det blir för mycket och låter ingen trampa på Dig. Men det tar på Dina krafter.

När Du kommer hem söker Du lugnet. Vilan och tryggheten. Helst vill Du bli riktigt liten igen. Somna i en vaggande famn, ackompanjerad av lugna, sövande sånger. Ditt skratt har dämpats, Din gnistrande blick har ersatts av en vaksam sådan. Du väntar, bidar Din tid. Och funderar.

Men jag finns där. Alltid. Med en famn och en obestridlig kärlek. Hos mig får Du alltid vara liten. När Du än behöver. För jag vill se Dina ögon glittra igen. Se den lilla tjejen som hälsar varje ny dag med glädje. Som fullkomligen sprudlar av energi och förväntan. Jag hoppas hon finns kvar därinne. Och att vi tillsammans kan locka fram henne igen.

För att ånyo möta världen med glädje. Tillsammans. Med Din varma lilla hand i min.

Älskar Dig mitt stora, Lilla troll!

Men hallå!

Var jag full igår eller? Ber allra ödmjukast om ursäkt, det verkade som det snurrade till rejält. Vi skyller det på att brittsommaren förmodligen orsakade högtryck på hjärnkontoret med ett visst överslag som följd.

Och?

ni mår? Tack jag mår bra. Faktiskt. Lite lätt frustrerad över vuxna människors idioti i vissa sammanghang. Å andra sidan så är jag inte ett dyft bättre i andra sammanhang. För även om jag är (i mitt tycke) en klok människa, så är jag förmodligen i andra människors tycke ytterst oklok. Men det behöver å tredje sidan inte betyda att jag håller med dem. Och å fjärde sidan behöver det inte betyda att de har rätt. Å femte sidan så behöver det inte heller betyda att jag har rätt. Sanningen kanske ligger någonstans mitt emellan.


Men shit the same, jag kommer med en dåres envishet förespråka det jag gör. Iaf tills jag är överbevisad!

Förresten fick jag senast idag bevis på min klokhet. Visst gills sms som bevis?

Så nu tänker jag sova gott, i trygg förvissning om att jag är världsbäst. Iaf på att vara jag.

Go'natt

Burr sa Kasper...

Stortrollet är just hemkommen från ett föräldramöte. Han är helt matt! Som vanligt blev det en hel massa svammel, allt för att undvika att ta i de ömma punkterna. Ett i mitt tycke ganska vanligt fenomen, och då inte enkom på föräldramöten.

Jag upplever att vi är otroligt konflikträdda generellt sett. Kanse det beror på att vi inte vill sticka ut, är rädda för att bli impopulära eller att vi är alldeles för influerade av "men inte ska väl jag" tänket. Men hur i helskotta ska vi kunna åstadkomma förändringar om vi inte törst vara obekävma?

Okej, nu ska man inte ändra för ändrandes skull men vi får inte glömma bort att förändringar är liksom en förutsättning för utveckling. I helgen hade vi en ganska häftig diskussion om mindre samhällen i vårt avlånga land. Bl a kom Södertälje på tapeten, en stad som har förändrats otroligt de senaste 20-30 åren och inte enkom i positiv riktning om man får lyssna på de åsikter som kom fram.

Då sa en mycket klok person något i stil med "Men hellre det, ett samhälle där det pyser av missnöje och oro för om man bara rider ut den stormen på rätt sätt så händer det iaf något. Och chansen att det är en positiv utveckling är stor. Det är det som leder till framåtskridande". Som jämförelse gjorde han en parallell med samhällen där alla har det bra, alla är nöjda och livet lunkar på till dess att bensinen/gnistan/energin tar slut.

Att med några få ord rekapitulera ett helt samtal är svårt, men jag hoppas kärnpunkten kom fram. Tänk bara vad den här Södertälje politikern (som jag glömt namnet på och jag orkar inte googla just nu) har lyckats åstadkomma! Ställa sig upp i FN och sätta hårt mot det stora, starka USA. Få iaf några av dem att skämmas och har nu fått igång ett utbyte som förhoppningsvis kan leda till något bra.

Och då för att återgå till dagens föräldramöte. Att försöka dölja problem och konflikter genom att undvika att prata om dem, förringa eller förneka dem är ingen bra lösning. Det går åt helvete till slut och priset får våra barn betala!

Jag önskar att någon hade ställt sig upp, tagit bladet från munnen och sagt
"Just nu struntar jag i metodik och pedagogik. Jag är en orolig förälder som reagerar på det som möter mitt barn i skolan - och här skall då en lång lista med incidenter spaltas upp i punktform. Jag vill veta följande;
1. Vet ni föräldrar om vad som händer och sker?
2. Varför inser ni i skolan inte allvaret i detta?
3. Vad kan vi gemensamt göra för att lösa detta?"

Jag hoppas och vill gärna tro att jag hade haft det modet om jag varit där. Och för att förtydliga så ingen blir orolig, Mellantrollets klass fungerar hur bra som helst. Det är i Lilltrollets klass som det saknas en riktig styrning vilket leder till att det blir lite "Flugornas Herre" över det hela. Om det inte finns ett klart ledarskap så är det lätt hänt, även bland små barn. Eller kanske särskilt bland små barn.

Nu klipper jag här, för annars riskerar jag dels att jaga upp mig så att jag börjar skicka massmail över hela skolan (okej, liite överdrivet) och dels för att jag inte ska bli alltför långrandig.

Hur som, slutklämmen blir en fråga;

Vad är det som är så fasligt läskigt med konflikter (civiliserade sådana alltså)?

Och appropå konflikter... det är 2 ynka veckor kvar att få tyst på rösten! Och mitt mål är långt ifrån uppnått.... veckans snuspengar har hamnat där, kanske ni också har något att bidra med?

Back on track...

Så där ja, nu har jag återvänt till livet igen. Det behövdes en väldigt soft, lång och lugn söndag så blev allt som vanligt igen.

Jag har insett att jag är alldeles för gammal för att dricka vin i mängder, gå i högklackade skor och dansa som en galning. Om inte minnet bedrar mig så var det även dans på ett bord... Voine voine, tur att de små trollen inte var med och fick se sin mor leka gogo dansös! Det hade förmodligen åsamkat dem ett livslångt trauma.

Nu ska vän av ordningen inte bli orolig, mängderna vin var inte så stora. Jag var inte onykter, bara så där mjuk och mysig som man kan bli av 2-3 glas (där går min gräns numera). Men stämningen påverkade mig en hel del, alla släppte loss i 180 och det blev vild dans i vardagsrummet. Som alltså även inbegrep gogo dansande på ett litet (och dyrt) sideboard. Som gick sönder. Men inte av min tyngd turligen nog, så där klarade sig min plånbok från en totalt onödig och oväntad utgift.

Och till på köpet sov de små trollen borta så vi hade en lång och lugn sovmorgon. Det är vi inte bortskämda med! Jag tar gärna fler sådana tack, för även om jag var helt sänkt på söndagen så vaknade livslusten till liv idag. Tänk så mycket en trevlig fest kan göra för själen. För att inte tala om dansen.

Fridens på er

Status

Jag har sagt upp mig.
Seriöst.
Iaf idag.

Vems liv är det?

Ibland blir jag så otroligt trött på människor som lägger ansvaret för sitt eget liv i andras händer. Okej att man ska kunna lita på människor, fungera tillsammans osv men till syvende og sist så är den ändå DU som bestämmer över Ditt eget liv!

Det är Du som väljer vilket liv Du vill välja. Okej, alla har inte förmånen/turen/lyckan att livet blir enkelt och framgångsrikt. Somliga får kämpa på så in i helvete för att få vardagen att fungera. Och visst är det trist, visst är det orättvist. Men som vuxen människa har Du ändå ett val - att fortsätta kämpa eller att ge upp. Som vanligt förenklar jag ekvationen, jag vet att det finns sjukdomar, omständigheter osv som gör att det inte alltid är så enkelt. Det finns känslor som är svåra att hantera osv. Det finns en hel drös med omständigheter som gör det mer komplicerat. Och förmodligen finns det nu ett gäng människor därute som spontant tänker "ja, det är lätt för henne att säga. Hon som sitter i en bra sits".

Men vet ni vad? Jag gör inte det. Jag sitter inte i något guldläge och mitt liv flyter inte på en räkmacka, även om jag ibland kan ge sken av det. Mitt liv består också av oro över saker jag inte kan påverka, men jag vägrar att låta mig knäckas av det.

Mina föräldrar var inte felfria, de var alldeles för glada i alkohol båda två. Min fars alkoholism har (förmodligen) lett till en för tidig demens, min mor tog livet av sig som följd av det. Jag har fajtats och varit osams med mina syskon en stor del av mitt liv, vilket oftast blir fallet när barnen används som slagträn i en smutsig skilsmässa. Jag har en dotter som fajtats mot mobbing och ett alldeles för skört psyke, jag har levt som "barnlös" i många herrans år när det enligt läkarvetenskapen var omöjligt för mig att få barn. Jag har kroniska sjukdomar och ständig värk, jag blev utmanövrerad från mitt s k karriärjobb p g a en personalpolitik där jag inte passade in, jag var totalt ointressant på arbetsmarknaden som överårig småbarnsmamma och var tvungen att starta eget för att kunna försörja mig. Jag har en make som haft oturen att bli permitterad och gått utan sysselsättning under långa perioder, vilket tärt på både hans och mitt psyke.

Jag kom till den punkten där jag hade ett val; att antingen bara överleva livet eller verkligen leva det! Att låta det jobbiga ta överhanden och falla till föga för omsändigheterna, inse att "shit, det blir inte bättre än så här". Men jag vägrar att tro det!

Jag provade i många herrans år att fly från mitt liv genom ett destruktivt (om än roligt) leverne. Jag kan fortfarande sakna det ibland, när jag en grå morgon vaknar och inser att gårdagens problem finns fortfarande kvar. När jag helst vill dra täcket över huvudet och skita i verkligheten. När jag känner att jag skiter i att gå på föräldramötet för jag orkar inte med ännu en diskussion om flummig pedagogik istället för att man tar tag i situationen och löser problemet. När människor i min närhet väljer att ta offerrollen istället för att sträcka på ryggen och säga "jag ska fan klara av det här". När man försöker lägga över sitt dåliga samvete på andra genom att få dem att må skit. Då vill jag inte vara med, då vill jag försvinna ut i skogen och sätta mig på en sten.

Fundera över varför vi inte uppskattar det liv vi faktiskt har. Glädjas åt att våra barn inte blivit förgiftade av dålig mjölkersättning. Att vi har tak över huvudet och mat på bordet, om än inte rysk kaviar och champagne. Vara lycklig över att jag törs sätta mig i bilen och köra till arbetet, utan att vara rädd för krypskyttar. Vara trygg i att jag törs uttrycka mina åsikter högt,utan att en granne anmäler mig och jag blir torterad till lydnad. Vara stolt över att jag inte behöver sälja mina döttrar till ett liv i prostitution för att låta oss överleva, utan jag kan låte dem gå i skola och vara barn.

Visst, det är abstrakt och långa hopp mellan vår svenska mellanmjölks idyll och den svåra missär som finns på vår jord. Men ibland kanske det är läge att fundera på det. Och vara glada för det vi faktiskt har. Ett liv i förhållandevis stor trygghet. Om än inte alltid med en guldkant.

Tokiga trollidéer

Lilltrollet: Mamma, nu när Du har slutat snusa borde Du göra något roligt.
Trollmor: Kanske det kanske. Frågan är bara vad.
Lilltrollet: Du borde söka till Ensam mamma söker. Det skulle Du nog tycka om!
Trollmor: Jag?!?!? Men jag har ju pappa
Lilltrollet: Ja men vad då. Man kan väl ha flera pojkvänner eller?

Jag tordes aldrig fråga vad hon tror att Trollfar skulle säga om saken. Är inte helt säker på att jag vill veta svaret :-)

Glömde...

att jag såklart har tabbat mig liiite idag. Först och främst har jag en blå stortå. Exakt hur och när detta skedde vet jag inte, men ont gör det. Mysko. Jag får ju blåmärken hur lätt som helst. Trollfar vägrar gå bredvid mig sommartid, för han tror han blir misstänkt för lite väl hårdhänta ömhetsförklaringar.

Och så rev jag lite i godisbutiken. Men hallå, om man bygger världens högsta pyramid av sockervadds burkar så är det som gjutet att en elefant som jag ska braka rakt in i dem. Eller? Och föresten såg jag bara till att tjejen hade något att göra resten av eftermiddagen.....

Kom på en sak. För att öka bidragstakten kanske jag ska utmana er. Och mig själv. För varje inringd 50 lapp får ni ställa vilken fråga ni vill och jag lovar lämna ett sanningsenligt svar. Kan det vara något?

Inte rädd för spöken inte....

Idag var det då dags att köra Grönan med Mellantrollet. Ett projekt som dragit ut på tiden då både febertoppar och regnskurar lagt hinder i vägen. Men idag skulle ingenting mindre än en orkan stoppa oss och turligen nog dök ingen sådan upp.

Klockan 12 spik stod vi utanför Grindarna och gled soft förbi, då vi hade blivit utrustade med VIP biljetter (Trollmor var snäll och ställde upp på en marknadsundersökning förra året, vilket renderade VIP biljetter och åkband till hela familjen. Tack för den!)

Hur som, det var ganska soft. Inte så mycket folk och eftersom Mellantrollet hade med sig en lika fanatiskt åktokig kompis kunde jag och kompisens mamma softa med att språkas vid samt knö i oss godis av oanade mängder. En viss kompensation för frånvaron av snus, men jag står ståndaktigt emot även om jag fortfarande har med mig en emergency dosa i handväskan.

Lite tävlingar bidde det och jag blev än en gång stärkt i min övertygelse att mitt bollsinne är no where to be found. Non existing helt enkelt, men what the heck - barnen var glada att det fanns någon som prenumererade på sistaplatsen.

Två åkattraktioner gav jag mig på, Kvasten och Vilda Musen. Jag överlevde båda även om de däringa bilderna de tar gav ett visst känsla av "nära döden" upplevelse. Höga toner lyckades jag prestera och en del svordomar som kompisen aldrig tidigare hört.

Så var det då dags för årets stora premiär, Spökhuset! I detta hade kidsen aldrig tidigare varit och personligen har jag en viss fobi för det, efter att ha blivit jagad av ett hyperaktivt spöke för några år sedan. Det besöket slutade med en vild jakt framför stora scenen, där jag sprang först med tårarna sprutandes och spöket efter sjungandes "En elefant balanserade...". Först när Trollfar handgripligen stoppade Spöket tog den resan slut.

Hur som, kompisens mor är minst sagt skeptisk till sådana här faciliteter så det var upp till mig att eskortera de små liven. Glada i hågen knallade de in för att snabbt frysa till is. Ögonen blev stora som klot och ansiktena vita då de stötte på en 2 meters människa, sminkad som Greve Dracula. Med en basröst utan dess like varnade han dem för att inträda i Spökhuset, då det var kusliga ting som pågick.

Mellantrollet försökte backa ur, kompisen hakade på men när jag frågade i kassan om vi fick pengarna tillbaka så bestämde de sig för att ge det hela en chans. Skam den som ger sig och in i eländt begav vi oss. Vi lyckades ta oss in i första stora rummet och på vägen dit hade vi passerade rasslande skelett, kvidande vampyrer och allt i ett kompakt mörker. Adrenaliet flödade vilt och i det stora rummet bestämde vi oss för att andas lite innan vi gick vidare.

Då kommer out of nowhere en mumie springandes med sådan fart att bandagen fladdrande hysteriskt. Kastar sig över Mellantrollet som totalt freakar ut, börjar gråta hysteriskt och vill ut i ljuset. Kompisen klarar det bättre, han skrattar högt och vrålar "vad coolt". Själv hade jag en viss hjärtklappning och minnen från mitt förra besök började spöka (ha ha) i det undermedvetna.

Mellantrollet gick inte att lugna ned och turligen nog insåg Mumien att detta var på allvar, så han eskorterade oss till nödutgången till Mellantrollets lättnad och kompisens stora sorg. Efteråt var det ett knäck Mellantroll eller som hon själv uttryckte det; "Mamma, det var första gången jag inte fixade något på Grönan. Det kändes jättejobbigt".

Själv tycker jag att det var strongt att inse sin begränsning och tordas säga stopp, trots viss påverkan av kompisen. Förhoppningsviss kommer hon själv till den insikten själv också, när jag fått tjata om det ett tag till.

Hur som, slutet gott och allting gott. Som den jobbiga människa jag är knatade jag in på servicekontoret och framförde mitt klagomål. Inte på att spökena var läskiga, för det hör till, utan mer för att vi inte fick pengarna tillbaka när vi försökte backa ur första gången. För som jag sa till personalen, här kommer några små nio åringar direkt från spöktåget som är en piss i Mississippi och skuttar glatt iväg mot spökhuset i tron att det är ungefär samma lika. Och det är det definitivt inte.

Och det måste jag säga att proffisgare bemötande än det jag fick från servicekontoret får man leta efter. Och pengarna tillbaka blev det. Tack igen Gröna Lund!

Mea culpa?

Idag var det start för Lilltrollets höstaktivitet. Samma som vi körde i våras, och det innebär åtföljande föräldrasällskap som tillbringar en timma på fiket där diverse ämnen uttöms grundligt. Så även idag, med den skillnaden att kamraternas mammor var busy så det blev pappor istället. Icke destomindre bjöd samkvämet på diskussion av likaledes ämnen, men med en annan attityd till dem.

Även om jag nu sticker ut huvudet och riskerar att få mycket pisk av mina medkönade systrar så var det otroligt befriande att prata "rakt" som vi gjorde idag. Som så oftast var det skolan och problemen som de facto finns där. När jag pratat med mammorna så brukar det ofta bli mer "ego inriktat" av förståeliga skäl. Ni vet av typen "min dotter råkade ut för.. och den och den gjorde si och så... och den och den borde verkligen....". Inget fel i det, men det fungerar inte i alla sammanhang. Definitivt inte i det sammanhang som våra barn befinner sig i, där behövs en tydlig strategi om vi ska komma till rätta med problemen. Och så var dagens diskussion; "okej, situationen är si och problemet är så, what do we do?". Ingen jakt på syndabockar utan mycket lösningsorienterat, which I like.

Som en parentes kan nämnas att jag är superbt dålig på att vara medkännande, iaf i eget tycke. Jag är mer för att identifiera problemet och sedan lösa det. Det är bra ibland, men inte alltid. Ibland är det in i helvete fel, för ibland behöver man bara vara en axel att luta sig mot och en famn att krypa in i. Jag jobbar på det!

Hur som, det fick mig att börja reflektera över det här med ansvar och vår benägenhet att leta syndabocker. Att hitta en orsak till varför saker och ting blir som de blir, att hitta någon eller något som ska klä skott för de tillkortakommanden vi råkar ut för alternativt åsamkar. Och det kan göra mig skogstokig!

När något går snett och man blir känslomässigt påverkad, oavsett om det är tårar eller ilska som kommer fram, så är det sista man vill höra ett gäng ursäkter för VARFÖR det gick åt pipsvängen. Om det är något som ger mig eksem så är det "förlåt MEN det var inte mitt fel FÖR ATT...". Det tar liksom udden av hela ursäkten.

Vi som satt och diskuterade idag kommer från vitt skilda arbetsklimat; egenföretagare, kulturvärlden, rättsväsendet m.m och vi hade alla samma erfarenhet. Att när något går åt skogen så är inte första prioritet att fixa det, utan att hitta en syndabock. Och den som ev orsakar problemet har fullt sjå med att förklara bort det alternativt skylla på omständigheter. Det är aldrig speciellt givande och definitivt inte i yrkeslivet. Men det verkar som om det är kutym att göra så. Man tappar fokus på att lösa problemet, glömmer att fixa till det som gick åt fanders för att alla har fullt upp med att skydda sig själva.

Är det något typiskt svenskt att göra så? Att ägna mer tid åt att älta skuldfrågan än att hitta lösningen? Eller är det jag som är konstig? Jag tycker iaf att det är otroligt befriande med någon som rakryggat kan säga "okej, sorry I fucked up. Frågan är nu hur vi löser det?"

Och genom att stå för det man gjort blir det heller aldrig någon längre diskussion om vad som gått snett, för hur ska man argumentera med någon som redan bekänt sin skuld? Istället kan man lägga krutet på att lösa problemet, klart mycket smartare. Tycker iaf jag. Vad tycker ni?

Jag & James

Idag har jag surfat på en skön våg, där jobbet flyter. Jag har fått en hel del gjort av framförallt sådant som jag skjutit framför mig, väl medveten om att det en dag måste göras. Och nu är det klart, med god marginal till deadline.

Jag som inte brukar vara speciellt frälst i hösten går bara runt och cocoonar mig. Känner mig som en riktig huskatt och har inte alls panik för att vintern står inför dörren. Nu ska vi inte för den sakens skull tro att jag längtar efter vintern, för det gör jag då rakt icke. Men jag har iaf inte panik.

Tror t o m jag skulle gilla vintern om inte min kropp protesterade så innerligt, varenda led värker när det blir fuktigt eller kallt. Att gå upp på morgonen känns som ett oöverstigligt hinder, med en knakande kropp och kolsvart himmel. Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg för än så länge skiner solen och vi ligger på angenäma 15 grader dagtid.

Det blir en hyffsat aktiv helg, med födelsedagskalas hos en gammal, liten mamma och Grönan på söndag med Mellantrollet. Trollfar tar lilla trollet med tillhörande kompis ut till Trollskogen, så det blir en riktig "girls in town" weekend. Förhoppningsvis även en låååång sovmorgon. Vet ni, livet är ganska gott!

Jag säger som min forne husgud Mr James Brown, " I feel good". Hoppas ni gör det med!

ps: fast liiiite besviken är jag... 150 kr... men okej, jag ska sluta tjata.. inte... kanske... äsch, kom igen. Just do it! Inte för mig utan för, ja ni vet själva

Just so you know

Torsdag.
Ärtsoppa.
Icke då.
Däremot bruna bönor och fläsk.
Fungerar lika bra.
Ergo, no love tonight Trollfar


btw, är det verkligen bara 2 av mina läsare som har en femtilapp till övers? Okej, om ni inte har råd (för jag vet att det finns människor som har det såpass tight) så ska jag inte tjata på er. Men ni som har, och som tänker "sen" - gör inte det. Gör det nu. Det kan förändra livet för någon. Och ja, jag vet att jag är tjatig och skitjobbig. Men det struntar jag högaktningsfullt i för det är viktigt. Superviktigt!

btw 2 så kan jag meddela att jag är snusfri dag 5

Rappyt från en knäskål

Ibland är jag en inte riktigt klok. Jag kan få totalt frispel och bli som värsta fjortisen, fnittra hejdlöst åt totalt idiotiska "below the belt" skämt. Helst om jag kommer på dem själv. Så ego är jag!

Igår fick jag ett totalt tuppjuck när jag pratade med en stor, liten dam. Hur det hela startade vet jag inte men det blev någon konstigt hybriduppfinning som involverade ninjas och kulor, missade helt det där med geisha. Nu går det inte att rekapitulera sådant, men fy attans så befriande det var att fnittra hysteriskt.

Satt fast i bilköer och tjöt av skratt. Bilisterna runt om mig fick förmodligen "Falling Down" varning och satt med SOS knappen beredd. Det är bara att inse hur man själv skulle reagera om man fick se en medelålders kvinna sittandes bakom ratten med tårarna sprutandes och vilt vrålandes. Jag skulle garanterat larma på, fort som busan.

Idag fick jag en annan genialisk idé. Och om jag vore modig skulle jag göra det. Bara för att liksom. Jag har nog världshistoriens absolut sämsta sångröst. Någon mystisk form av basröst i falsett i kombination med en total tondövhet gör att jag kan massakera vilken sång som helst, med bara en endaste ton. Bara det en bedrift i sig!

Hur som, det skulle vara något kul att se hur Idoljuryn skulle hantera en sådan som mig. Där kommer då en hyffsat representabel kvinna, propert klädd och säger sig sjunga ex.vis Ring of Fire (som en viss vän hatar när jag sjunger), dra på järnet och se deras reaktion. Det värsta är att det garanterat skulle hamna på youtube som worst ever och så skulle mina små troll få lida för det i tid&evighet. Men en spännande tanke dock...

En helt annan sak; varför syr jag alltid gardiner för hand när jag har en symaskin? Finns det någon freudiansk tolkning av detta så pls tell me! I mitt kapitel om boande har vi nu avklarat Lilltrollets och Mellantrollets rum, köket är on the go. Och jag känner mig stark! Tänk så kul det är att göra om. Någon som vill ha ett besök kanske? Jag är fenomenal att remejka ett hem med lite målarfärg och tyg, möblera det optimalt och höja trivselfaktorn (sa hon ödmjukt).

Nu kanske vän av ordning undrar vad knäskålen i rubriken har med saken att göra. Absolut ingenting. Bara kände för det!

Nu ska jag ligga med Denise Mina. Suss gott!

BTW, ni har väl inte glömt bannern....

Kunde själv!

Skam den som ger sig! Jag löste det hela med bannern. Och när jag ändå är inne på det temat;

Lyssna! Ljuden är autentiska, otroligt gripande och obehagliga. De tystnar först när jag nått målet. Visst är det högt satt, hur i helsicke ska jag lyckas få ihop 5000:- genom mina läsare? Ingen aning, men det är inte det viktiga. Det viktiga är varenda liten krona.

En femtiolapp här och en femtiolapp där kan rädda livet på en ung flicka som blivit brutalt våldtagen, ett barn som saknar medicin osv. En femtiolapp! Mindre än vad de flesta av oss lägger på en lunch. Eller avstå från på chips eller två till helgen. Det är vad jag sparat in genom att inte snusa sedan i söndags (och ja, jag har bidragit med den besparingen. Nästa kommer om 2 dgr).

Lyssna på ljuden. Kan det vara värt att avstå från något för att minska dem? Kanske t o m att vi kan komma så långt att de tystnar helt. Om inte i verkliga livet så iaf här på min blogg. För nu....

Glömde en sak.....

Idag lider jag, men jag ska fasiken inte ge upp.

Det är bara bita ihop! Jag är nu inne på min 3:e snusfria dag! Och jag känner mig väldigt duktig faktiskt.

Voine voine...

Här skall jag vara en god människa, puffa för en bra grej och så hamnar bannern längst ned på sidan för att jag är en komplett teknisk idiot!!!

Hur i helsicke ska jag göra för att få det rätt? Jag har försökt att lägga den högre upp i html tjohoppsanet men icke sa Nicke. Finns det ngn människa ute i denna stora vida värld som kan hilfa mig? You know where to find me

Tystnad sökes

Nu har jag "sålt" mig. Till reklam. Med påföljande banner på bloggen. Men vet ni vad? Jag gör det med stolthet!

Läkare utan Gräns drar i dagarna igång en jättekampanj, där vi på ett mycket obehagligt och påtagligt sätt får möta det som många utsatta människor möter dagligen - våld och övergrepp.

Att lyssna till ljuden är obehagligt. Det gör ont och helst vill jag stänga av. Glömma bort att detta onda finns. Hela tiden. Överallt. Precis som många av oss fungerar. Som strutsar; stoppar jag huvudet tillräckligt långt ned i marken så hör eller ser jag inte det obehagliga. Och hör & ser jag det inte som finns det inte, eller hur? Tyvärr, så lätt är det inte.

Men om Du vill sänka volymen, låta ljudet tystna mer och mer, skänk ett bidrag. Starta en insamling Du med. Var med och "make a difference".

I all enkelhet...

Jag fick ett parfymerat rosa brev från min ena dotter:

"Mamma!

Mitt hjärta tillhör dig, du gav mig kärlek, du gav mig liv.

Jag älskar dig mer än mer.

Jag ska städa mitt rum!"

Jag tror att detta troll vet hur en slipsten skall dras.....

Motvalls...

är vad jag är just idag. Imorse vaknade jag med en dundrande huvudvärk och en hals som kändes som ett rivjärn. Jag är absolut superkass på att vara sjuk! Speciellt när jag har multum med jobb att göra och en otrolig energi för närvarande, som jag lägger på mina "pysselprojekt". Min dag var alltså planerad att jobba hårt & effektivt fram till tre, sedan hämta de små trollen och ta den obligatoriska fredagsfikan. Därefter lite fredagsmys shopping (= lokala Vivobutiken) och sedan upp i soffan, TV på och halvsova till diverse program.

Men så blev det icke. Jag har istället legat och kurat under en filt hela dagen, haft intensiva diskussioner mer Luther (som jag vann!) och däremellan slumrat. Och nu har dagen gått, jag satsar hårt på att vara på benen till imorgon då det är tänkt att Mellantrollet skall få sitt efterlängtade Grönan besök! Bara att hålla tummarna alltså. Jobbet får jag ta på söndagen istället, till Trollfars stora glädje för annars hade det blivit ommålning av hallen.... Jag hade tänkt mig en ljus metallicfärg, brons! Trollfar skakar fortfarande, men när det gäller färger brukar det bli som jag tänkt mig :-)

Det bidde en låååång inledning för att komma dit jag tänkte och det är följande:

1. Jag tycker INTE om när små flickor kommer på kalas fullsminkade med mascara och hela konkarongen. När man är 8 år förstår jag att det är spännande med smink, absolut. Men då räcker det att "lura" dem med att dutta lite rouge på kinden och ljust läppglans, det räcker så bra så. Så döm om min förvåning när 2 av Lilltrollets kamrater kommer fullriggade som inför värsta Ålandsbåtskryssningen. Hur tänkte dessa föräldrar?

2. Det har varit en konflikt i Lilltrollets klass, mellan 2 olika grupper. En av föräldrarna upplever att hennes barn blivit orättvist behandlat och det kan mycket väl vara så. Men inte skickar man då ut ett mail som vänder sig till ALLA i hela det annexet? Dvs även de klasser och barn som inte är inblandade? Och där man i princip bara spyr galla över alla? Undra på att barn får svårt att lösa konflikter när det ska ageras på ett sådant sätt.

3. Jag har blivit nominerad (tack älskade Biggis) och det är absolut en ära & vartenda ord som denna dam skrev kan jag återgälda med varm hand. Däremot kommer jag inte låta stafetten gå vidare. Det finns ett helt gäng begåvade, duktiga bloggare därute. Dels sådana jag läser och känner till, men framför allt en hel drös som jag aldrig har läst. Och för mig blir det lite som "klubben för inbördes beundran" när den här typen drar igång.

Det är alltid de mest frekvent lästa bloggarna som får utmärkelsena, vilket inte är så underligt för det finns en anledning till varför det är så många som läser dem. Men det är inte riktigt min grej, kanske mest för att jag inte är (numera) någon traditionell bloggare. Jag skriver mest och läser tyvärr alltför sällan andras bloggar, än mer sällan som jag kommenterar. Det är inte så att jag inte bryr mig, men jag måste prioritera vad jag gör med min tid. Och då räcker den inte till. Bloggandet för mig är framförallt en ego pryl, att jag får skriva av mig och att andra läser är en stor bonus (även om det bara är ett litet fåtal kvar numera).

4. Häromdagen åkte jag buss. På densamma kliver det in en förskoleklass på ca 15 barn med 2 åtföljande vuxna. Barnen sprider sig över hela bussen, de vuxna står vid de främre dörrarna och diskuterar ingående sin lönesituation. I mitt stilla sinne undrar jag hur de vet att de har alla barn med sig. Kidsen är alltså utspridda i en lång dubbelbuss och de står längst fram, ser sig aldrig om och kollar ALDRIG vilka som kliver av vid busshållplatserna. Kan väl säga att jag var något sugen på att säga "hallå, missade ni barnen som gick av vid förra hållplatsen" när jag gick av. Men jag gjorde aldrig det.. jag kanske börjar bli mesig?

Nu kryper jag ned till kojs igen, drar täcker över huvudet och hoppas på att jag imorgon är mitt vanliga, charmiga jag.......

Lite recap

Har ni saknat mig? Jag är just nu inne i en sån skön surf av välmående, ute i det verkliga livet så jag har inte riktigt tid med er. Mycket jobb, men det flyter. Jag oroar mig inte på det sätt jag gjorde tidigare. Och jag har framförallt börjat få tillbaka lusten. Till livet. Till skapandet. Till mig själv. Och det är så otroligt häftigt.

Jag är fullständigt hög av lycka över att varje dag få se Mellantrollet sprudla igen! Rak i ryggen med självförtroende, säkerhet och lycka. Höra henne berätta små underfundiga historier med glimten i ögat, reflektera klokt och insiktsfullt över livet, att öppet kunna visa sina känslor och tryggt dela sin kärlek med oss. Att se henne lita på oss igen. På vuxenvärlden. På att hon är älskad och trygg.

Jag har fått tillbaka min dotter! Inte helt enkelt och inte utan en massa arbete, från både henne och oss. Men det har varit värt vartenda evigaste ögonblick, hur jäkla tungt det än har känts ibland. Vi är på rätt väg och jag är övertygad om att Mellantrollet kommer att ha lärt sig mycket av denna resa, som gett henne något ovärderligt - tillit!

Något jag önskar att varje vuxen skulle inse hur viktigt det är för ett barn. Något som jag önskar att varje barn skulle få. Om inte från sin mor och far så från någon annan vuxen. En moster, farbror, en lärare eller granne. Vem tusan som helst, bara de fick det någonstans. Från någon. För denna någon kan göra skillnad i ett barns liv. En stor sådan.

Trött...

är jag, så det blir en bild istället. Den senaste ur produktionen. Lite ego får jag väl vara?