Inte rädd för spöken inte....

Idag var det då dags att köra Grönan med Mellantrollet. Ett projekt som dragit ut på tiden då både febertoppar och regnskurar lagt hinder i vägen. Men idag skulle ingenting mindre än en orkan stoppa oss och turligen nog dök ingen sådan upp.

Klockan 12 spik stod vi utanför Grindarna och gled soft förbi, då vi hade blivit utrustade med VIP biljetter (Trollmor var snäll och ställde upp på en marknadsundersökning förra året, vilket renderade VIP biljetter och åkband till hela familjen. Tack för den!)

Hur som, det var ganska soft. Inte så mycket folk och eftersom Mellantrollet hade med sig en lika fanatiskt åktokig kompis kunde jag och kompisens mamma softa med att språkas vid samt knö i oss godis av oanade mängder. En viss kompensation för frånvaron av snus, men jag står ståndaktigt emot även om jag fortfarande har med mig en emergency dosa i handväskan.

Lite tävlingar bidde det och jag blev än en gång stärkt i min övertygelse att mitt bollsinne är no where to be found. Non existing helt enkelt, men what the heck - barnen var glada att det fanns någon som prenumererade på sistaplatsen.

Två åkattraktioner gav jag mig på, Kvasten och Vilda Musen. Jag överlevde båda även om de däringa bilderna de tar gav ett visst känsla av "nära döden" upplevelse. Höga toner lyckades jag prestera och en del svordomar som kompisen aldrig tidigare hört.

Så var det då dags för årets stora premiär, Spökhuset! I detta hade kidsen aldrig tidigare varit och personligen har jag en viss fobi för det, efter att ha blivit jagad av ett hyperaktivt spöke för några år sedan. Det besöket slutade med en vild jakt framför stora scenen, där jag sprang först med tårarna sprutandes och spöket efter sjungandes "En elefant balanserade...". Först när Trollfar handgripligen stoppade Spöket tog den resan slut.

Hur som, kompisens mor är minst sagt skeptisk till sådana här faciliteter så det var upp till mig att eskortera de små liven. Glada i hågen knallade de in för att snabbt frysa till is. Ögonen blev stora som klot och ansiktena vita då de stötte på en 2 meters människa, sminkad som Greve Dracula. Med en basröst utan dess like varnade han dem för att inträda i Spökhuset, då det var kusliga ting som pågick.

Mellantrollet försökte backa ur, kompisen hakade på men när jag frågade i kassan om vi fick pengarna tillbaka så bestämde de sig för att ge det hela en chans. Skam den som ger sig och in i eländt begav vi oss. Vi lyckades ta oss in i första stora rummet och på vägen dit hade vi passerade rasslande skelett, kvidande vampyrer och allt i ett kompakt mörker. Adrenaliet flödade vilt och i det stora rummet bestämde vi oss för att andas lite innan vi gick vidare.

Då kommer out of nowhere en mumie springandes med sådan fart att bandagen fladdrande hysteriskt. Kastar sig över Mellantrollet som totalt freakar ut, börjar gråta hysteriskt och vill ut i ljuset. Kompisen klarar det bättre, han skrattar högt och vrålar "vad coolt". Själv hade jag en viss hjärtklappning och minnen från mitt förra besök började spöka (ha ha) i det undermedvetna.

Mellantrollet gick inte att lugna ned och turligen nog insåg Mumien att detta var på allvar, så han eskorterade oss till nödutgången till Mellantrollets lättnad och kompisens stora sorg. Efteråt var det ett knäck Mellantroll eller som hon själv uttryckte det; "Mamma, det var första gången jag inte fixade något på Grönan. Det kändes jättejobbigt".

Själv tycker jag att det var strongt att inse sin begränsning och tordas säga stopp, trots viss påverkan av kompisen. Förhoppningsviss kommer hon själv till den insikten själv också, när jag fått tjata om det ett tag till.

Hur som, slutet gott och allting gott. Som den jobbiga människa jag är knatade jag in på servicekontoret och framförde mitt klagomål. Inte på att spökena var läskiga, för det hör till, utan mer för att vi inte fick pengarna tillbaka när vi försökte backa ur första gången. För som jag sa till personalen, här kommer några små nio åringar direkt från spöktåget som är en piss i Mississippi och skuttar glatt iväg mot spökhuset i tron att det är ungefär samma lika. Och det är det definitivt inte.

Och det måste jag säga att proffisgare bemötande än det jag fick från servicekontoret får man leta efter. Och pengarna tillbaka blev det. Tack igen Gröna Lund!