lördag, september 13, 2008

Mea culpa?

Idag var det start för Lilltrollets höstaktivitet. Samma som vi körde i våras, och det innebär åtföljande föräldrasällskap som tillbringar en timma på fiket där diverse ämnen uttöms grundligt. Så även idag, med den skillnaden att kamraternas mammor var busy så det blev pappor istället. Icke destomindre bjöd samkvämet på diskussion av likaledes ämnen, men med en annan attityd till dem.

Även om jag nu sticker ut huvudet och riskerar att få mycket pisk av mina medkönade systrar så var det otroligt befriande att prata "rakt" som vi gjorde idag. Som så oftast var det skolan och problemen som de facto finns där. När jag pratat med mammorna så brukar det ofta bli mer "ego inriktat" av förståeliga skäl. Ni vet av typen "min dotter råkade ut för.. och den och den gjorde si och så... och den och den borde verkligen....". Inget fel i det, men det fungerar inte i alla sammanhang. Definitivt inte i det sammanhang som våra barn befinner sig i, där behövs en tydlig strategi om vi ska komma till rätta med problemen. Och så var dagens diskussion; "okej, situationen är si och problemet är så, what do we do?". Ingen jakt på syndabockar utan mycket lösningsorienterat, which I like.

Som en parentes kan nämnas att jag är superbt dålig på att vara medkännande, iaf i eget tycke. Jag är mer för att identifiera problemet och sedan lösa det. Det är bra ibland, men inte alltid. Ibland är det in i helvete fel, för ibland behöver man bara vara en axel att luta sig mot och en famn att krypa in i. Jag jobbar på det!

Hur som, det fick mig att börja reflektera över det här med ansvar och vår benägenhet att leta syndabocker. Att hitta en orsak till varför saker och ting blir som de blir, att hitta någon eller något som ska klä skott för de tillkortakommanden vi råkar ut för alternativt åsamkar. Och det kan göra mig skogstokig!

När något går snett och man blir känslomässigt påverkad, oavsett om det är tårar eller ilska som kommer fram, så är det sista man vill höra ett gäng ursäkter för VARFÖR det gick åt pipsvängen. Om det är något som ger mig eksem så är det "förlåt MEN det var inte mitt fel FÖR ATT...". Det tar liksom udden av hela ursäkten.

Vi som satt och diskuterade idag kommer från vitt skilda arbetsklimat; egenföretagare, kulturvärlden, rättsväsendet m.m och vi hade alla samma erfarenhet. Att när något går åt skogen så är inte första prioritet att fixa det, utan att hitta en syndabock. Och den som ev orsakar problemet har fullt sjå med att förklara bort det alternativt skylla på omständigheter. Det är aldrig speciellt givande och definitivt inte i yrkeslivet. Men det verkar som om det är kutym att göra så. Man tappar fokus på att lösa problemet, glömmer att fixa till det som gick åt fanders för att alla har fullt upp med att skydda sig själva.

Är det något typiskt svenskt att göra så? Att ägna mer tid åt att älta skuldfrågan än att hitta lösningen? Eller är det jag som är konstig? Jag tycker iaf att det är otroligt befriande med någon som rakryggat kan säga "okej, sorry I fucked up. Frågan är nu hur vi löser det?"

Och genom att stå för det man gjort blir det heller aldrig någon längre diskussion om vad som gått snett, för hur ska man argumentera med någon som redan bekänt sin skuld? Istället kan man lägga krutet på att lösa problemet, klart mycket smartare. Tycker iaf jag. Vad tycker ni?

3 kommentarer:

The Pale Green Woman sa...

Kan bara instämma. Det är märkligt att män och kvinnor kommunicerar på så olika vis. Dessutom har man ju skitit i det blå skåpet om man försöker kommunicera rakt i en grupp av kvinnor ibland och man känner blickarna och vet vem de pratar om när man går. Suck. Att det där ska vara så svårt.
OK, alla kvinnor geggar inte runt så där, men många. Det är så befriande när man umgås med kvinnor som inte ältar och geggar i allt.

Mildamakter sa...

Instämmer

Batbut sa...

PGW, vi är ganska samma lika.
Och Du med MildaM