Vems liv är det?

Ibland blir jag så otroligt trött på människor som lägger ansvaret för sitt eget liv i andras händer. Okej att man ska kunna lita på människor, fungera tillsammans osv men till syvende og sist så är den ändå DU som bestämmer över Ditt eget liv!

Det är Du som väljer vilket liv Du vill välja. Okej, alla har inte förmånen/turen/lyckan att livet blir enkelt och framgångsrikt. Somliga får kämpa på så in i helvete för att få vardagen att fungera. Och visst är det trist, visst är det orättvist. Men som vuxen människa har Du ändå ett val - att fortsätta kämpa eller att ge upp. Som vanligt förenklar jag ekvationen, jag vet att det finns sjukdomar, omständigheter osv som gör att det inte alltid är så enkelt. Det finns känslor som är svåra att hantera osv. Det finns en hel drös med omständigheter som gör det mer komplicerat. Och förmodligen finns det nu ett gäng människor därute som spontant tänker "ja, det är lätt för henne att säga. Hon som sitter i en bra sits".

Men vet ni vad? Jag gör inte det. Jag sitter inte i något guldläge och mitt liv flyter inte på en räkmacka, även om jag ibland kan ge sken av det. Mitt liv består också av oro över saker jag inte kan påverka, men jag vägrar att låta mig knäckas av det.

Mina föräldrar var inte felfria, de var alldeles för glada i alkohol båda två. Min fars alkoholism har (förmodligen) lett till en för tidig demens, min mor tog livet av sig som följd av det. Jag har fajtats och varit osams med mina syskon en stor del av mitt liv, vilket oftast blir fallet när barnen används som slagträn i en smutsig skilsmässa. Jag har en dotter som fajtats mot mobbing och ett alldeles för skört psyke, jag har levt som "barnlös" i många herrans år när det enligt läkarvetenskapen var omöjligt för mig att få barn. Jag har kroniska sjukdomar och ständig värk, jag blev utmanövrerad från mitt s k karriärjobb p g a en personalpolitik där jag inte passade in, jag var totalt ointressant på arbetsmarknaden som överårig småbarnsmamma och var tvungen att starta eget för att kunna försörja mig. Jag har en make som haft oturen att bli permitterad och gått utan sysselsättning under långa perioder, vilket tärt på både hans och mitt psyke.

Jag kom till den punkten där jag hade ett val; att antingen bara överleva livet eller verkligen leva det! Att låta det jobbiga ta överhanden och falla till föga för omsändigheterna, inse att "shit, det blir inte bättre än så här". Men jag vägrar att tro det!

Jag provade i många herrans år att fly från mitt liv genom ett destruktivt (om än roligt) leverne. Jag kan fortfarande sakna det ibland, när jag en grå morgon vaknar och inser att gårdagens problem finns fortfarande kvar. När jag helst vill dra täcket över huvudet och skita i verkligheten. När jag känner att jag skiter i att gå på föräldramötet för jag orkar inte med ännu en diskussion om flummig pedagogik istället för att man tar tag i situationen och löser problemet. När människor i min närhet väljer att ta offerrollen istället för att sträcka på ryggen och säga "jag ska fan klara av det här". När man försöker lägga över sitt dåliga samvete på andra genom att få dem att må skit. Då vill jag inte vara med, då vill jag försvinna ut i skogen och sätta mig på en sten.

Fundera över varför vi inte uppskattar det liv vi faktiskt har. Glädjas åt att våra barn inte blivit förgiftade av dålig mjölkersättning. Att vi har tak över huvudet och mat på bordet, om än inte rysk kaviar och champagne. Vara lycklig över att jag törs sätta mig i bilen och köra till arbetet, utan att vara rädd för krypskyttar. Vara trygg i att jag törs uttrycka mina åsikter högt,utan att en granne anmäler mig och jag blir torterad till lydnad. Vara stolt över att jag inte behöver sälja mina döttrar till ett liv i prostitution för att låta oss överleva, utan jag kan låte dem gå i skola och vara barn.

Visst, det är abstrakt och långa hopp mellan vår svenska mellanmjölks idyll och den svåra missär som finns på vår jord. Men ibland kanske det är läge att fundera på det. Och vara glada för det vi faktiskt har. Ett liv i förhållandevis stor trygghet. Om än inte alltid med en guldkant.