En fråga...

Är det många som knäckt stortån med en pepparkvarn?

Bara nyfiken....

Konflikthantering...

Nu har jag hjärnspöken igen. Eller rättare sagt, det finns ett konkret problem som jag är osäker på hur jag skall hantera. Min reptilhjärna (och även mitt hjärta) säger en sak, men så kopplar intellektet in sig på linjen och kommer då fram till ett helt annat agerande. Och då brukar det hjälpa att dryfta tankarna lite mer officiellt, som här på bloggen.

Lilltrollet har en kompis i samma klass. Ibland leker de otroligt bra, har hur roligt som helst och ibland är det totalt iskallt. Inte från Lilltrollets sida utan från den andra tjejen. Hon liksom stänger av Lilltrollet, som då blir osäker och försöker än mer. Hon viker sig nästan dubbel och resultatet blir självklart att den andra tjejen stänger av henne än mer.

Häromsistens busar de runt med varandra, en olycka sker och den andra tjejen gör illa sig. Lilltrollet blir helt förstörd, ber om förlåtelse med tårarna sprutandes och den andra tjejen svarar inte ens. Av olika anledningar måste vi iväg så det händer inget mer där. Lilltrollet ringer sedan tjejen på kvällen och säger förlåt igen, vilket hon tar emot och sedan lägger på.

Idag ringer Lilltrollet igen (utan min vetskap) och ber om förlåtelse, tjejen säger att hon ska ringa upp men gör det självklart inte. Och Lilltrollet känner sig som värsta våta lilla fläcken.

Jag har pratat med henne, förklarat för henne typ miljoners gånger att en olycka kan hända, det är ingens fel. Man säger förlåt och så går man vidare, tänker på det som hände och är försiktigare nästa gång. Men så länge den här tjejen har Lilltrollet i frysen så fungerar det inte. Lilltrollet klarar inte att någon är arg på henne, oavsett om hon har gjort något eller inte. Hon kryper, krälar och viker sig vilket inte är bra.

Jag försöker få henne att sträcka på ryggen, fundera på om hon har gjort fel eller inte. Att hon måste kunna leva med att alla inte måste älska henne likväl som hon inte måste älska alla. Hon måste gilla sig själv först och främst, lära sig att rycka på axlarna åt vissa saker och inte ta åt sig. För ibland har det inte med henne att göra även om hon blir måltavlan.

Prata med den andra tjejens mamma kanske ni tänker? Har gjort i olika omgångar, vi brukar prata bra med varandra men det är något som hänt som jag inte kan sätta fingret på. Hon har dragit sig undan, tystnat och hon verkar ha hamnat i ett läge där hon ser sin dotter som den som i alla lägen är oskyldig. Och med påföljd att andra då är skyldiga, i detta fallet Lilltrollet.

Det har varit andra incidenter där det självklart funnits 2 olika versioner, vilket inte är så konstigt. Det handlar om 2 barns olika upplevelser och förmodligen ligger sanningen någonstans på mitten. Det är något vi haft som gemensam ståndpunkt tidigare, men inte på sista tiden.

Min reptilhjärna vill ösa ur mig allt, berätta Lilltrollets version av de incidenter som den andra tjejen råkat ut för, få henne att förstå att hon inte får höra hela sanningen från sin dotter, att hon inte är ett oskyldigt offer och alla andra bovarna.

Mitt intellekt säger åt mig att skita i det och boosta Lilltrollet så in i helsicke så att hon kan strunta i det (fast jag vet inte riktigt hur det skall gå till). Jag ska bearbeta mig själv och låta intellektet vinna den här gången. Frågan är bara hur jag skall få Lilltrollet att göra detsamma?

Sol i sinnet

Måste varit en tillfällig depp igår. Tack för stöd i mail och bloggen. Var t o m en väninna som ringde och läste lusen av mig! Jag som inte ens visste att hon läste min blogg.... Där ser man!

Förmodligen var det en fullmånedag igår, för jag var lite väl känslig. Ska nog sätta bloggförbud på mig i de lägena för jag tramsar sådant. Samtidigt som jag vet att när den där dippen kommer så är det startskottet för uppåtskjutet som kommer sedan. Och där jag känner att jag är just nu.

Energin börjar återvända och solen skiner ute. Det finns hopp om det mesta och allt löser sig.

Däremot har jag två problem just nu, ytterst värdsliga men ändock:

- jag måste sluta färga håret själv! Förra gången blev det lite rödbrunt, gårdagens experiment blev lite mer åt det orangea hållet. Inte helt snyggt så jag kan förstå ungen som sa mormor till mig (även om jag helst ville vända upp och ned på henne).

- jag måste snart investera i vårkläder och jag fullkomligen hatar att köpa kläder till mig själv. Det är så aptrist! Vore jag rik skulle jag sätta mig i provrummet och nonchigt kasta ut mig "make me beautiful, whatever the price is". Men nu är så inte fallet (framförallt inte när jag räknade ut min restskatt... huvva!) så jag får nog vackert inventera garderoben och göra en plan för vad jag behöver. Någon som vill vara personnel shopper till mig? Bara att maila ... Dock utgår inget arvode mer än en hejdlös svada av svammel, massor med (o)kloka råd och sjuka skämt. Men det är inte fy skam det inte.

Nu dritter jag i det här, nu ska här dejtas JB i full fart. Imorgon är det fredag... skönt... Godnatt!

Sorg i hjärtat

Följde med Lilltrollet på hennes gympa idag. Satt som en stolt mor och såg mitt lilla frö studsa och göra volter, rondator och hjulningar. Så trygg och säker i sin lilla barnakropp. Så stolt över sina prestationer. Och så uppenbart lycklig över att jag satt där, att hon fick visa mig sina konster.

Och hon var även stolt över mig, inför sina vänner. Att få visa upp sin mamma, med starka färger på naglarna och fantasifull stickning i händerna. Hennes mamma som kommer ihåg kompisarna vid namn, som alltid har tid att prata med dem. Och jag märkte att hon blev glad.

När ens kamrater tycker om inte bara en själv utan även ens mamma så känns det bra. Jag kommer ihåg det. Känslan av att ha en mamma som andra barn gillade, som de kände en viss beundran inför var otroligt skön för den smittade även av sig på mig som liten. Och jag tyckte mig spåra en sådan glädje hos mitt Lilla troll.

Idag var det en ny tjej med i gruppen. Hon kom fram till mig och frågade vem jag var mormor till. Och det gjorde ont. Visst sved det till i fåfängan, men den största sorgen var för mitt lilla troll. Turligen nog hörde hon inte vad flickan sa, och självklart menade hon inget illa. I hennes ögon, jämfört med hennes mamma, så såg jag säkert som en mormor.

För Lilltrollet så hade kommentaren gjort än värre. Hela hennes lycka över sin mamma hade smulats sönder.

Jag är rädd för den dagen hon börjar se mig med de ögonen som somliga har. För den dagen när hennes jämnåriga börjar kommentera och använda det "mot" henne. När hon ser mig och inser att jag är ett decennium äldre än hennes kamraters föräldrar. När hennes kamrater inte längre tycker att jag är något att beundra. När hon börjar tycka att det är pinsamt och genant att ha en äldre mamma. När hon inte längre är stolt över mig.

Det gör ont. Och det är sant. Jag är äldre. Jag skulle i teorin kunna vara hennes mormor. Men jag är inte det. Jag är hennes mamma för livet ville inte att jag skulle få mina barn förrän efter många, långa år av kamp. Så visst är det sant, men det gör ont som fan ändå. Inte för min skull, men för hennes.

Nu var det en liten flicka som tanklöst fällde den kommentaren. Men jag har även hört det från vuxna. Säga det till mig. Säga det till mina barn. Och det är så onödigt. För tyvärr är dagens värderingar sådana att ung är bra, ung är vacker, ung är klok. Och gammal är då förmodligen motsatsen...

Skäms Alex Schulman!

Jag är ingen frekvent läsare av hans blogg, då vi inte har samma sorts humor. Dock kan jag förstå att de finns dem som uppskattar honom.

Han dyker med jämna mellanrum upp på Mix Megapol och då brukar även jag dra på mungiporna, för visst har han något innanför pannbenet.

Men idag! Nej, fy fasiken. Vissa saker är inte humor. Vissa saker skämtar man inte om. Det är bara tabu.

Vad hände undrar då den som inte lyssnade? Det började med ett snack om den engelska Big Brother deltagaren som avled i helgen, och snack om dödsrunor. Därefter kläckte någon ur sig (tror det var Timell) att han brukade titta på dödsannonserna för de jämnåriga. Säkert en egenhet han delar med många.

Då öppnar gode Schulman munnen och säger något i stil med "jag gillar att läsa dödsannonser om barn". Ursäkta, men hur man än försöker bortförklara det blir det bara jävligt fel. Framförallt om man till det lägger på det hysteriska garv som kommer därefter.

De övriga i studion verkade definitivt inte dela hans humor och tack&lov för det. Räcker så gott med en jubelidiot!

Hur tänkte jag?

Hittat: Begagnat tuggummi
Var: I bakfickan på jeansen.

Inatt sover jeansen i frysen.

Frågan som återstår är vad som hamnade i papperskorgen istället?

Önskedrömmar....

Gårdagens SMS konversation:;

Okänd: Kul igår. Intresserad! Lunch i veckan och...:-)?
Jag: Fel nummer månne?
Okänd: Är det inte XX kompis?
Jag: Nej, skulle dock kunna vara hennes mamma
Okänd: Oh shit! Inte intresserad. Fel nummer!

Fast Trollfar tyckte jag skulle skrivit "mormor". Han ska ha stryk!

Nu tänkte jag ägna mig åt Project Runaway och låtsas att jag är Heidi Klums stora syster!

Onödig info

Idag har jag gjort bolagsdeklarationer.

Hela dagen.

Tyckte jag det var roligt?

Låt mig tänkta efter...............

Nej

Dåligt ego eller?

Måste gnälla av mig lite till, förmodligen har jag klimatförändringar som gör att jag är lite instabil. Och ja, jag vet att det heter klimaterieförändringar men det låter så infernaliskt osexigt så jag har döpt om skiten!

Såg nya versionen av Robinson och höll på att få krupp! Jag kunde fasiken inte koncentrera mig på programmet för så gott som varendaste individ pratade om sig själv i tredje person! Hur dåligt ego har människor egentligen? Är de helt identitetslösa hela bunten? Iofs är det inget unikt "Robinson" problem för jag hör det ofta, men det gör saken inte endaste dugg bättre.

Hur otroligt korkat låter det inte när man hör folk tala om sig själva som "man"? Exempelvis "man blev helt upprörd när man kom fram för det fanns ingen mat", "man hade inte förväntat sig..." "man längtade hem..."

Vad då "man", vad är det för fel på jag?

Och med det säger "man" godnatt!

Felia?

Eller var det Telia de hette? Okej, nu kanske jag inte ska kasta skit utan att veta vems ansvaret är, men det är inte lika roligt att skriva Optimal Felecom eller Fele2. Eller jo, det var det visst..*s*

Vad ska jag gnälla över nu då undrar vän av ordning? Jo tack, pappsen är på tapeten igen. Inte bortsprungen den här gången men väl okontaktbar om jag inte vill skicka röksignaler.

Kommer ned till min far idag, efter att ha försökt ringa ett antal gånger. Signalerna går fram, men han svarar aldrig så jag misstänker att han lyckats stänga av signalerna. Börjar mecka med telefonen och ökar upp volymen på max, men inga signaler hörs. Misstänker då att telefonen är trasig och byter, men problemet kvarstår. Det går att ringa ut, och det går att ringa in. Problemet är bara att man inte hör när det ringer och då är det svårt att svara.

För säkerhets skull passar jag på att testa pappas trygghetslarm, och det fungerar inte. Det går inte att ringa ut. Och helt plötsligt går det inte att ringa ut från vanliga telefonen heller! Lite lätt stökigt.

Försöker ringa Felia för att felanmäla trygghetslarmet. Det går bara att göra kontorstid måndag-fredag. Smart, när de flesta trygghetslarm finns hos människor som har någon form av speciellt boende. Där det finns personal veckodagar men inte helger! Ringer felanmälan igen och knappar igenom alla de val som finns för att försöka hitta en levande människa att tala med. Det går inte!

Slutligen ringer jag då en helt annan operatör för att höra om de hört något. Jo tack, serviceboendet där pappa bor har problem med telefonerna. Gäller hela boendet, men tydligen har man börjat arbeta med problemet och man räknar med att bli klara kring den 27 mars!!!

Kanon, så under tiden bor min demente far solo i sin lägenhet utan möjligheter att kontakta sina barn! Känns jättetryggt med tanke på vad som hände häromsistens. Mobiltelefon tänker då något, men tyvärr fungerar det inte. Pappa har en, men han glömmer bort att det är en telefon. Och han har även glömt bort att det är fel på telefonlinjerna där han bor. Jag har skrivit en stor lapp vad han skall göra om han behöver ta kontakt (gå ut i korridoren och skrika). Den sitter på telefonen.

Jag har även bett Hemtjänsten hålla extra koll hos honom vilket de lovade. Jag brukar alltid vara mycket nöjd med pappas hemtjänst men den här gången blev jag mörkrädd när jag pratade med dem.

Jag: Det är problem med telefonerna tydligen här i huset
HT: Jo vi vet det, det skal tydligen ta en vecka till.
Jag: Men vad händer då under tiden, med pappa? Som har trygghetslarm och är dement, han kan inte kontakta sig med omvärlden då iom att han inte kommer utanför dörren.
HT: Jo men vi har informerat honom och erbjudit honom extra tillsyn, men han tackade nej.
Jag: Det är väl inte så konstigt. Han kommer inte ihåg att det är fel på telefonen och han har ingen insikt i sin situation. Han vet inte vad han ska göra när han inte kan ringa.
HT: Jo men det har vi berättat.
Jag: Ja, och han är dement. Tror Du att han kommer ihåg det?
HT: Då får jag väl berätta det igen.
Jag: Hur länge tror Du han kommer ihåg det den här gången då?

Ja, jag vet att jag är gnällig men det var verkligen en dialog modell "Goddag Yxskaft". Det är bara hålla tummarna att inget händer, att de tittar till honom lite extra och hålla koll på röksignalerna!

Och så SEB...

Nu när jag ändå är igång och rensar i systemet kan jag be att få meddela att jag har aldrig gillat SEB. Inte ens när jag hade dem som kunder.

Min ovilja förstärktes när min förre svåger, högt SEB höns, försökte blåsa sitt ex (och därigenom sin barn) på underhåll med motiveringen att han inte hade råd. Han hade då en månadslön på 82.000:- och exet fick 1100:- i månaden ända tills hon skrek högt på advokat.

När sedan en nära väninna till mig höll på bli svinnad på arvet efter en släktning eftersom SEB hade rått den dementa damen att ta bort förmånstagarna till Kapitalförsäkringen, så byggde det bara på mitt agg. Även där skrek man högt på advokat så löste sig det.

Hela deras image var lite hybrisaktig och inte sjuttsingen har det blivit bättre med en VD mer blonderat hår och Kalle Anka läppar. Och med det menar jag inte att en VD inte får vara snygg, parant, läcker eller vad ni vill. De får de absolut, men när de börjar se arroganta ut så blir iaf jag lite obekväm.

Och vad vill jag då säga med detta? Mer än att jag inte gillar SEB. Inget alls. Det räcker så bra så.

And the beat goes on....

Förra åter slutade lite knöligt med make på sjukhus över julhelgen, en morbror som dog i en dramatisk olycka, en bil som gick sönder och en vattenpump som gick åt helvete, ett gäng möss som gnagde av en elkabel och så litet annat smått & gott. Allt detta inom en månad.

Då konstaterade jag snabbt att så mycket värre kan knappast det nya året bli.

Det har ju börjat bra med 2 begravningar, en lunginflammation, en rejäl maginfluensa med efterföljande kemisk obalans i magen, en bortsprungen far och en trasig tvättmaskin.

Jag kan ju iaf inte klaga på att livet är händelselöst..... *s*

Nära ögat...

Sent igår ringer de från pappas serviceboende, hans kateter krånglar och den ambulerande sjukvårdspersonalen som är där lyckas inte fixa det. Han måste in på sjukhuset, vilket de ringer för att meddela mig då äldreboendet är obemannat nattetid.

Jag påpekar då vikten av att de måste informera sjukhuspersonalen om att jag och/eller nattjouren måste bli informerad när pappa skickas hem samt att de måste meddela nattjouren att pappa är ivägskickad till sjukhuset.

Så väntar jag ett tag. Är lite orolig så jag ringer sjukhuset för att fråga hur det går, om pappa snart får åka hem. Får då till svar att han är hemskickad sedan länge! De hade inte fått någon som helst information om att pappa var dement och att anhörig/nattjour skulle kontaktas innan hemfärd. Och känner man inte pappa sedan tidigare kan han verka redig, problemet är dock att han mentalt lever i det förflutna.

Ringer nattjouren för att höra om de hört något. Men de visste inte ens om att pappa var på sjukhuset! De lägger raskt om sitt schema och åker hem till pappa. Men där är det tomt!

Var i helvete är pappa, när det är minus 4 grader och klockan är närmare halvtvå? Och vad gör jag som sitter några mil därifrån?

Ringer polisen och får tala med en helt underbar människa som tar tag i situationen. Iväg med en patrullbil ögonaböj. Att ha en dement man med rullator nattvandrandes i minusgrader är inte speciellt hälsosamt, förutom kylan finns det mindre moraliska element som är i farten så dags.

Nattjouren ansluter till polisen och de besöker pappas tidigare bostadsadress. Ingen pappa där. Polisen får tag på chauffören som kört pappa. Det visar sig att han inte visste vart pappa skulle, för pappa visste det inte heller.

Är han då smart nog att köra honom tillbaka till akuten? Nej, inte alls. Istället så kör han honom till första bästa servicehus han kom på. Ett obemannat sådant. Turligen nog så såg han iaf till att pappa kom in i entrén. Där hittade polisen honom liggandes på en bänk. Kall, frusen och orolig.

Färden från sjukhuset tar normalt 10 minuter, nu tog det närmare 3,5 timme men han kom iaf hem. Tänk om inte jag hade blivit orolig? Tänk om han inte haft någon anhörig? Tänk på de som inte har några anhöriga? Vem bryr sig om dem?

Jag är så in i helvete less, på de som skickade iväg honom utan att fundera 2 sekunder på hur han ska komma hem eller vad som ska hända sedan. På att de missar att informera sjukhuset om hans mentala tillstånd. Och det var inte första gången heller. Jag är även lite lätt besviken på taxichaffisen som tog the easy way out, för att bli av med problemet.

Däremot är jag evigt tacksam mot polisen som handlade snabbt och som konstant höll mig informerad, både från ledningscentralen och poliserna i patrullbilen. Och självklart änglarna på nattjouren! Som stannade hos pappa till han blivit varm, som bäddade ned honom och höll honom sällskap till han blivit lugn.

Update: Igår mailade jag en amälan till ansvarig chef. Idag fick jag ett mycket bra svar, inga bortförklaringar utan kort & informativt om vilka åtgärder som vidtagits, vad nästa steg är samt en uppriktig ursäkt för det inträffade. Själv har jag sett till att en "dagens ros" skickats till polisen & nattjouren. Inte mycket, men alltid något för att visa min uppskattning. Pappa själv har inget minne mer än att han berättade om en obehaglig dröm han haft, om att han blivit avsläppt mitt ute i det okända och att han fått sova på en bänk.......

Ryggradslösa människor!

Fy fan vad trött jag blir på människor! Både privat och i arbetet stöter jag ständigt på människor som snabbt kastar bollen vidare för att slippa ta ansvar. Människor som konstant blundar, stoppar huvudet i sanden som en jävla struts. Allt för att slippa bry sig!

Nu senast var det min far som det höll på att gå åt skogen för inatt då han försvann mellan sjukhuset och hemmet, för ingen tog ansvar. Turligen nog slutade allt bra, kommer förmodligen ett inlägg senare.

Häromveckan var det en liten pojke på dryga 2-3 år gammal som stod och grät på ett fullsatt fik. Ingen såg honom förrän jag dök upp och tog honom under mina vingars skugga. Han hade tappat bort sin mamma, det var lätt fixat. Däremot måste de där minuterna han stått där, ensam och övergiven, känts som en evighet för honom. Men det är ju farligt att lägga sig i!

Häromsistens i bussen var det en äldre herre som tappade sin plånbok när han betalade busschauffören. Såg att flera reagerade, men ingen gjorde något. Ingen rörde en fena, utom Lilltrollet som från sin plats längst bak i bussen gick fram och tog upp den. Farbron blev salig, hela hans pension låg i plånboken. Men ingen orkade reagera.

Barn som blir mobbade utan att ansvariga tar tag i problemen. Mellantrollets utsathett är ett "lysande" exempel, där närmare 10 vuxna människor i personalen vet vad som sker. Men ingen reagerar. Ingen orkar bry sig.

Det finns massor av exempel i stort och i smått. Där vi envist sticker huvudet i sanden och varken ser eller hör. Inte bryr oss.

Det är väl därför som stora bankchefer och andra i motsvarande positioner kommer undan med att sko sig fett. För att vi redan visat att vi saknar ryggrad. Att vi inte orkar stå på barrikaderna och protestera. För att vi inte orkar bry oss!

Vi ser till vårt och blundar för våra medmänniskors behov, oavsett hur stort eller litet det är.

För vi orkar inte bry oss......

Självklart finns det lysande undantag, som lever efter den gyllene regeln att man ska behandla människor som man själv vill bli behandlade. Men jag misströstar och tror att de är i minoritet.

Sorg....

Även om det är världsligt så går det att sörja materiella ting.

Ett av mina favoritalster "gick i backen" idag.... och det är numera 2! Håll tummarna för att jag kan smälta ihop det igen.... Snyft! Och det vara bara mitt fel!

Typiskt mig

I fredags var jag med Trollfamiljen på generalrepetionen för Melodifestivalen. Jag var mest inställd på att jag skulle ha tråkigt och småtrollen skulle älska det, men jag måste medge att jag rycktes med av festkänslan. Det var en helt annan sak att se det live istället för på TV:n.

Konstaterade dock krasst att jag börjat bli gammal, där jag sitter på Globen och kollar dylikt evenemang samtidigt som jag reflekterar över att jag missar Let's dance ..... Hm... för en femton år sedan såg fredagskvällarna helt annorlunda ut. En börjar bli lite väl mycket hemmakatt ibland. Kanske dags att svinga de lurviga.

Men det var ju inte det jag skulle förtälja! Jag skulle ju gnälla, hur kunde jag glömma det?

Hur som, Globen har ganska okej stolar, armstöd som ger något att vila de små armarna på och som håller distansen på grannen. Inte sjutton visste jag att de även var kraftfulla vapen! Lite försiktigt och försynt sätter jag mig på min stol, mojsar runt lite för att hitta den perfekta positionen för ändalykten och råkar då slå i armbågen i ovan nämnda armstöd.

Ont som satan gör det, men jag tror att jag träffar den däringa "käringknölen" och räknar kallt med att det går över.

Idag, snart 5 dagar senare, är det ett blå svart blåmärke ca 15 x 5 cm och svullet som bara den.

Hur många lyckas med den bedriften?

Pssst....

Vill ni att jag ska avslöja min hemliga dröm? Men då måste ni hålla tyst, för det är hemligt. Eller kanske inte hemligt, men jag törs knappt utmana ödet..... Så Ödet, sluta läs här för Du har inte med saken att göra!

Ni vet ju att jag håller på med glas. Och jag vill göra det mera, men har svårt att få tillvaron att gå ihop.

Nu har jag slagit till! Hittat den optimala lokalen, hemma i mina kvarter. I gatuplan! Med stora skyltfönster! Och jag har tackat ja! Uberläskigt, men också alldeles underbart!

Så min tanke är att ha kontor, ateljé, vernissager, hålla kurser och även viss försäljning. Och med mig i konstellationen har jag Trollfar, bästa väninnan och 2 andra underbara drivkrafter.

Vad tror ni, kommer det lyckas?

Och är ni sugna på att shoppa, gå på vernissage eller gå på kurs hos undertecknad - maila!

Men framförallt, håll tummarna please.....

Attans fegis!

En kär liten (bokstavligt talat) bloggare har ju en mycket aktuell artist i sitt stall.

Jag som är en generös person erbjöd mig då självklart att hjälpa till. Och hon bara skrattade åt mig!!!

Tycker inte ni att Caroline af Ugglas nummer skulle lyfta än mer om jag körde lite Contemporary Ballet bakom henne? Iförd turkost påskris över ändalykten och Bamseplåser (de har mycket blått i sig) över de modesta behagen.

Jag tror det skulle bli sucke! Men inte hon inte, jävla fegis

Scary...

Tog en kvällsdusch. Hör någon öppna badrumsdörren och kliva in, varpå jag sticker ut huvudet.
Och håller på att få hjärtsnörp!

Jag ser en helt främmande kvinna stirra på mig!

Skriker högt.

Skäms sedan.

Det var spegeln jag såg.....

Stackars trollfar, inte nog med att det är synen som möter honom varje dag. Han måste även leva med en galning!

Stoppa världen...

Fy attans så det snurrar på nu. Eller så är det jag som fortfarande är lite klen. Försöker hålla sjuttioelva bollar i luften, men de far både hit och dit. Ibland får jag bara acceptera att min högsta nivå inte är så hög just nu. Å andra sidan är inte min lägsta nivå speciellt låg, så jag får nöja mig som det är.

Svammel som vanligt, I know.

Trollfars business har börjat snurra på bra, vilket är otroligt skönt ur flera aspekter och jag hoppas på sikt att kunna dra ned på mina egna åtaganden. Sätta fart på den där drömmen jag har och vars konturer syns i en nära framtid. Törs inte riktigt skriva mer om det just nu, men inom en vecka eller två så bör papper vara skrivna. Då kommer jag lätta på förlåten.

Dagen idag har varit precis som vädret, turbolent och opålitligt. Det har varit samtal med Mellantrollets lärare, då en nyanländ liten herre har fått ett horn i sidan till Mellantrollet. Det började som en stilla liten konflikt som nu blossat upp till ren förföljelse, med fula ord och handgripligheter. Allt påhejat av hennes tidigare mobbare. Och jag blir så jävla trött rent ut sagt! De har den här veckan på sig att hitta en acceptabel lösning, sedan anmäler vi till skolverket. Och då kommer vi ta det från scratch.

Lilltrollet kämpar på, men det är inte helt lätt. Det finns ett stort orosmoln i den klassen, en liten dam som inte får den uppmärksamhet hon behöver. Självklart skaffar hon sig den då, om än på felaktigt sätt. Tyvärr (eller kanske det är bra om än jobbigt) så är Lilltrollet fostrad till att säga ifrån när saker inte är okej, varför Lilltrollet då hamnar i skottsektorn för den här tjejen konstant. Även här är det dagliga samtal som tar på krafterna.

Morfar har fysiska problem, som gör att sjukhusbesök behövs sena kvällar. Och det är inte alltid så lätt att få ihop när det är några mil emellan. Men det löser sig, kräver dock en del logistik som - surprise surprise - jag får ansvaret för.

Och så är mina kunder krångliga såtillvida att det händer "extra" saker mest hela tiden. Och så blir jag jagad av nya kunder som inte tar nej som ett svar....

Världsliga problem och allt går att lösa, men jag har lite svårt att få tiden att räcka till. Men what the heck, jag håller tungan rätt i mun och låter bli att stressa upp mig. Jag hinner det jag hinner. Och det får vara gott nog!

Sov gott för det tänker jag göra nu

Drömmar...

Som jag hintade lite om i höstas hade jag lite nytt på gång. Och nu verkar det som om allt gått i lås. Och då får jag panik! När jag står vid en av mina drömmars mål börjar osäkerheten gripa tag i mig; törs jag? Kan jag? Ska jag?

Hur fånigt är inte det? Istället för att ta ett djupt andetag, säga till mig själv att jag fixar det och sedan kasta mig ut i det okända, så börjar jag vela.

Men jag tänker inte tillåta mig själv att backa den här gången! Nej då, ett dubbeldjupt andetag, Trollfars stöd i ryggen och tjoff så kastar jag mig ut.

Framåt vårkanten är det dags... om allt går som det ska..... Ska jag berätta mer?

Vardagsänglar

Det finns en hel drös sådana som vimlar runt därute, men det är inte alltid vi ser dem. Idag stötte jag på en sådan och that made my day!

Som ni kanske kan erinra er så däckade jag av en seriös maginfluensa from hell häromsistens. Såsom varandes egenföretagare är jag sällan sjuk, även om jag är sjuk. Jobbar ju oftast ändå, så det är sällan (läs aldrig) som sjukskrivning är aktuellt för min del. Hur som, som företagare väljer man antal karensdagar (från noll upp till trettio) och jag var helt övertygad om att jag hade 3.

Första dygnen stod jag inte på benen, och att ringa i telefon fanns inte i min värld. Och sedan så räknade jag stenhårt med att vara på benen innan karenstidens slut och gjorde aldrig någon sjukanmälan. Men insåg några dagar senare att det var ju hål i huvudet för det här riskerade att bli långvarigt, varför jag ringde upp och gjorde en anmälan. Då får jag förklarat för mig att jag hade anmält noll karensdagar..... Oups... hur klantig får man vara! Förklarade mitt dilemma (läs min tabbe) och undrade hur jag skulle göra. Människan i andra ändan sa att reglerna var tydliga, men jag kunde ju skriva en förklaring och se hur handläggaren resonerade.

Sagt och gjort, jag gjorde en anmälan och skrev en förklaring till hur jag tänkt & agerat.

Idag ringer en ängel upp och säger att de i detta fallet gör ett undantag eftersom jagg hade ett läkarintyg som kunde styrka att jag var seriöst dålig!

Hur glad blev inte jag? Väldigt! Tack snälla rara FK, jag är ytterst tacksam och jag lovar att aldrig klanta till det så igen.

Plastic fantastic....

En av mina kunder är inom den medicinska gebitet. När jag är där så lånar jag ett rum av en farbror doktor, fullt utrustat med stetoskop, knäknackare (jag vet att det heter något annat!), brits och annat smått & gott.

Häromdagen när jag var där fanns där något annat mystiskt, som jag iofs hört talas om men aldrig sett - Botox! Miljoners små flaskor med den enligt somliga gudabenådade kemiska produkt som lovar evig ungdom.

Det såg ganska oansenlig ut i mitt tycke. Frågan är nu bara om jag skall öppna extra på kvällstid? En liten spruta här och en liten spruta där. Kanske är bra business?

Vid närmare eftertanke så nej, jag skippar det. Tur att jag tänker till ibland.

Balansen återställd

Nu verkar det som om min mage bestämt sig för att samarbeta. Jag har lyckats utöka dieten med lite kyckling och en & annan knäckemacka. Det ska nog bli bra det här, men attans sicken resa det blev.

I helgen blev vår försenade miniresa av och hela Trollfamiljen begav sig till Örebro. Snacka om positiv överraskning! Kanontrevligt hotell med urmysig personal, vi blev uppgraderade av någon outgrundlig anledning och fick ett megastort rum. Inte alls dumt! Hittade några kanonbra restauranger med suverän service och hade överlag några softa, mysiga dagar i gnällbältet.

Det är lite läckert att semestra i sitt eget land, för alla städer har sin profil. Det som var allra häftigast var de små trollens reaktion; "Mamma, så lugnt det är när vi inte är i Stockholm. Det är inte alls så stressigt som hemma".

Och det har de rätt i. Här i Stockholm har vi av någon mysko anledning ett tempo som inte är direkt hälsosamt. Undrar varför vi gör så? För inte sjuttsingen har vi mer att göra i Stockholm än annorstädes?