Konflikthantering...

Nu har jag hjärnspöken igen. Eller rättare sagt, det finns ett konkret problem som jag är osäker på hur jag skall hantera. Min reptilhjärna (och även mitt hjärta) säger en sak, men så kopplar intellektet in sig på linjen och kommer då fram till ett helt annat agerande. Och då brukar det hjälpa att dryfta tankarna lite mer officiellt, som här på bloggen.

Lilltrollet har en kompis i samma klass. Ibland leker de otroligt bra, har hur roligt som helst och ibland är det totalt iskallt. Inte från Lilltrollets sida utan från den andra tjejen. Hon liksom stänger av Lilltrollet, som då blir osäker och försöker än mer. Hon viker sig nästan dubbel och resultatet blir självklart att den andra tjejen stänger av henne än mer.

Häromsistens busar de runt med varandra, en olycka sker och den andra tjejen gör illa sig. Lilltrollet blir helt förstörd, ber om förlåtelse med tårarna sprutandes och den andra tjejen svarar inte ens. Av olika anledningar måste vi iväg så det händer inget mer där. Lilltrollet ringer sedan tjejen på kvällen och säger förlåt igen, vilket hon tar emot och sedan lägger på.

Idag ringer Lilltrollet igen (utan min vetskap) och ber om förlåtelse, tjejen säger att hon ska ringa upp men gör det självklart inte. Och Lilltrollet känner sig som värsta våta lilla fläcken.

Jag har pratat med henne, förklarat för henne typ miljoners gånger att en olycka kan hända, det är ingens fel. Man säger förlåt och så går man vidare, tänker på det som hände och är försiktigare nästa gång. Men så länge den här tjejen har Lilltrollet i frysen så fungerar det inte. Lilltrollet klarar inte att någon är arg på henne, oavsett om hon har gjort något eller inte. Hon kryper, krälar och viker sig vilket inte är bra.

Jag försöker få henne att sträcka på ryggen, fundera på om hon har gjort fel eller inte. Att hon måste kunna leva med att alla inte måste älska henne likväl som hon inte måste älska alla. Hon måste gilla sig själv först och främst, lära sig att rycka på axlarna åt vissa saker och inte ta åt sig. För ibland har det inte med henne att göra även om hon blir måltavlan.

Prata med den andra tjejens mamma kanske ni tänker? Har gjort i olika omgångar, vi brukar prata bra med varandra men det är något som hänt som jag inte kan sätta fingret på. Hon har dragit sig undan, tystnat och hon verkar ha hamnat i ett läge där hon ser sin dotter som den som i alla lägen är oskyldig. Och med påföljd att andra då är skyldiga, i detta fallet Lilltrollet.

Det har varit andra incidenter där det självklart funnits 2 olika versioner, vilket inte är så konstigt. Det handlar om 2 barns olika upplevelser och förmodligen ligger sanningen någonstans på mitten. Det är något vi haft som gemensam ståndpunkt tidigare, men inte på sista tiden.

Min reptilhjärna vill ösa ur mig allt, berätta Lilltrollets version av de incidenter som den andra tjejen råkat ut för, få henne att förstå att hon inte får höra hela sanningen från sin dotter, att hon inte är ett oskyldigt offer och alla andra bovarna.

Mitt intellekt säger åt mig att skita i det och boosta Lilltrollet så in i helsicke så att hon kan strunta i det (fast jag vet inte riktigt hur det skall gå till). Jag ska bearbeta mig själv och låta intellektet vinna den här gången. Frågan är bara hur jag skall få Lilltrollet att göra detsamma?