Typiskt mig

I fredags var jag med Trollfamiljen på generalrepetionen för Melodifestivalen. Jag var mest inställd på att jag skulle ha tråkigt och småtrollen skulle älska det, men jag måste medge att jag rycktes med av festkänslan. Det var en helt annan sak att se det live istället för på TV:n.

Konstaterade dock krasst att jag börjat bli gammal, där jag sitter på Globen och kollar dylikt evenemang samtidigt som jag reflekterar över att jag missar Let's dance ..... Hm... för en femton år sedan såg fredagskvällarna helt annorlunda ut. En börjar bli lite väl mycket hemmakatt ibland. Kanske dags att svinga de lurviga.

Men det var ju inte det jag skulle förtälja! Jag skulle ju gnälla, hur kunde jag glömma det?

Hur som, Globen har ganska okej stolar, armstöd som ger något att vila de små armarna på och som håller distansen på grannen. Inte sjutton visste jag att de även var kraftfulla vapen! Lite försiktigt och försynt sätter jag mig på min stol, mojsar runt lite för att hitta den perfekta positionen för ändalykten och råkar då slå i armbågen i ovan nämnda armstöd.

Ont som satan gör det, men jag tror att jag träffar den däringa "käringknölen" och räknar kallt med att det går över.

Idag, snart 5 dagar senare, är det ett blå svart blåmärke ca 15 x 5 cm och svullet som bara den.

Hur många lyckas med den bedriften?