Följde med Lilltrollet på hennes gympa idag. Satt som en stolt mor och såg mitt lilla frö studsa och göra volter, rondator och hjulningar. Så trygg och säker i sin lilla barnakropp. Så stolt över sina prestationer. Och så uppenbart lycklig över att jag satt där, att hon fick visa mig sina konster.
Och hon var även stolt över mig, inför sina vänner. Att få visa upp sin mamma, med starka färger på naglarna och fantasifull stickning i händerna. Hennes mamma som kommer ihåg kompisarna vid namn, som alltid har tid att prata med dem. Och jag märkte att hon blev glad.
När ens kamrater tycker om inte bara en själv utan även ens mamma så känns det bra. Jag kommer ihåg det. Känslan av att ha en mamma som andra barn gillade, som de kände en viss beundran inför var otroligt skön för den smittade även av sig på mig som liten. Och jag tyckte mig spåra en sådan glädje hos mitt Lilla troll.
Idag var det en ny tjej med i gruppen. Hon kom fram till mig och frågade vem jag var mormor till. Och det gjorde ont. Visst sved det till i fåfängan, men den största sorgen var för mitt lilla troll. Turligen nog hörde hon inte vad flickan sa, och självklart menade hon inget illa. I hennes ögon, jämfört med hennes mamma, så såg jag säkert som en mormor.
För Lilltrollet så hade kommentaren gjort än värre. Hela hennes lycka över sin mamma hade smulats sönder.
Jag är rädd för den dagen hon börjar se mig med de ögonen som somliga har. För den dagen när hennes jämnåriga börjar kommentera och använda det "mot" henne. När hon ser mig och inser att jag är ett decennium äldre än hennes kamraters föräldrar. När hennes kamrater inte längre tycker att jag är något att beundra. När hon börjar tycka att det är pinsamt och genant att ha en äldre mamma. När hon inte längre är stolt över mig.
Det gör ont. Och det är sant. Jag är äldre. Jag skulle i teorin kunna vara hennes mormor. Men jag är inte det. Jag är hennes mamma för livet ville inte att jag skulle få mina barn förrän efter många, långa år av kamp. Så visst är det sant, men det gör ont som fan ändå. Inte för min skull, men för hennes.
Nu var det en liten flicka som tanklöst fällde den kommentaren. Men jag har även hört det från vuxna. Säga det till mig. Säga det till mina barn. Och det är så onödigt. För tyvärr är dagens värderingar sådana att ung är bra, ung är vacker, ung är klok. Och gammal är då förmodligen motsatsen...
Inlägg
43 minuter sedan
5 kommentarer:
Vet faktiskt inte vad jag ska säga än att så fasligt länge sedan är det inte sen vi sågs och du såg då rakt inte ut som någons mormor då och gör det knappast nu heller.
Om ngn säger sådana dumheter igen så svara bara: Ja, må vara äldre än du, men jag är både snyggare och smartare, än vad du är lilla stumpan.
Du, mina föräldrar var äldre än många andras föräldrar i min klass(er) och jag kan inte påstå att det påverkade mig i ngn högre grad. Det var liksom inget man direkt kommenterade. Och inget som jag någonsin har hört från Alice, nästan 7 som har en uråldrig mamma jämfört med de andra, ibland skulle jag nog kunna vara mamma åt hennes kompisars mammor...hehe . Så sluta oroa dig för det kanske inte ens blir aktuellt. Hon kommer att vara stolt över dig för att du är du, inte för hur gammal eller ung du är!
Håller med kloka Ilva här. Dessutom tror jag faktiskt inte att barnets kommentar var illa menat. Barn har jättesvårt för åldrar och veta hur gamla folk i verkligheten är.
Jag hade en mycket äldre mamma (och pappa) än mina skolkompisar för jag var ju sist i en skara på fem barn.
Jag skämdes aldrig och alla mina kompisar tyckte jättemycket om mina föräldrar.
Jag ÄR farmor numera....och en stolt sådan! :-)
Visst kom det tidigare än jag tänkt mig men jisses vad kul det är!
Jag tycker inte du behöver oroa dig för det här.
Kimmi, mer .. mer... mer.. tack!
Ilva, hur fasiken kunde Du bli så klok? Vi gick ju i samma skola? Kanske jag skolkade för mycket :-). Men Du har helt rätt, jag vet!
L-girl, och Du med. Rätt alltså!
Tack tjejer!
Min mamma var 15-20 år äldre än mina kamraters mammor, och hon såg rätt gammal ut med tantkläder och tantfrisyr, men jag älskade ju min mamma. Inte rörde det mig i ryggen att många många genom åren frågade om det var min mormor. Jag bara skrattade och sa att det var min mamma. Jaha, sa ungarna. Om nån sa att hon såg gammal ut, så brydde jag mig inte.
Men - jag har bitit tungan av mig när jag själv gjort samma tabbe minst ett par gånger, och trott att det var en mormor jag pratade med. Vi vuxna lägger in mycket mer värderingar i att vara "gammal" än vad barn gör. Mina elever, 9-åringar och uppåt, blir arga om jag säger "gammal" om mig själv. Och då blir jag ändå 60 inom överskådlig framtid...
Ditt lilltroll bryr sig inte ett dugg om din ålder - och att vara mormor är jättefint. Så det så!
Skicka en kommentar