Det är dags nu...

Jag har förlorat min pappa. Han lever forfarande, men han är ändå borta. Det har varit på väg länge, men ändå har hoppet funnits kvar. Att hans tankar ska falla på plats och att han ska bli som den han en gång var.

De senaste månaderna har samtalen kretsat kring samma tema, livet som det en gång var. Han ringer och efterlyser mamma, som gick ut för att handla men inte kommit tillbaka. Han ringer och undrar när jag skall komma hem från skolan. Varför jag är ute och springer på kvällarna, när jag skall vara hemma och sova. Han ringer och är orolig för att hans pengar är slut. Att han kommer för sent till jobbet för att han glömt och gå dit. Att han skall åka och hälsa på farmor, så att hon inte blir arg på honom.

De senaste veckorna har samtalet kretsat kring att jag är hans fru, att hans barn är små, att det är jul och att han glömt bort att köpa julklappar. Att han vill åka hem igen, till hans fru och barn. Och däremellan kommer förvirrade samtal om saker som skall säljas och köpas, människor som skall hämtas och lämnas.

Ibland går det att prata honom lugn, men lika ofta blir han arg för att han inte blir trodd.

Och jag förstår att han har lämnat oss. I hans tankar är han någon helt annanstans. Och det verkar inte vara ett lugnt och harmoniskt ställe, för han är orolig. Ledsen och jag lider med honom. Jag inbillar mig att han lever som i ett mörkt rum, där tankarna inte får fäste utan gäckar honom genom att snabbt glida undan när han försöker ta tag i dem.

Jag vill självklart inte att han skall dö, men det liv han har nu är inte värdigt. Hans kropp är med, men inte hans tidigare så skarpa hjärna. Hans dagar ägnas åt de rörliga bilder som TV:n erbjuder, för han orkar inte gå ut. Och själv är jag mitt uppe i livet, med de plikter som jag har mot min familj. Min tid är begränsad och besöken blir inte fler än ett par gången i månaden. Telefonsamtalen så gott som dagligen, men det är en ringa tröst och inget riktigt sällskap. Men jag räcker inte till och eftersom jag måste välja är det mina barn jag prioriterar. Ett beslut som jag vet att min "gamla" pappa skulle stödja mig i. Den pappa jag har idag har glömt bort mitt besök i samma stund jag går utanför dörren.

Jag önskar att han fick somna in, fridfullt i sömnen. Utan ångest och oro, bara sova för att sedan ta sig vidare dit han är ämnad när hans tid hos oss är över. För det är dags för honom nu. Han är redo och jag med, så redo som jag kan bli. Och jag tror att det är något som både han och jag önskar, nu när det ändå inte finns någon väg åter. Alla ord är sagda, alla osämjor är borta sedan länge och vi har frid i vår relation.

Och vart han än tar vägen så är han ändå med mig. I mig, i mina barn och i mitt hjärta.

Pappa, Du har gjort ditt och Du får vila nu. Du förtjänar det, jag klarar mig bra. Jag har ett fint liv, jag är älskad och älskar. Självklart kommer jag sakna Dig, men jag klarar mig nu. Du kan släppa taget och fortsätta Din resa.
Jagvet att Du älskar mig. Jag älskar Dig med.