Låt barnen vara barn

Läste om den lilla flickan som blev våldtagen av några äldre klasskamrater. Så hemskt att det finns inte, men samtidigt inte alltför förvånande när man ser det råa klimat som råder på många skolor idag. Det är könsord redan i 2:a klass, svordomar och föga respekt för vuxenvärlden. Och de flesta föräldrar har ingen aning. För de vill inte veta, de ser bara bilden av det barn de har hemma och tror att det är så 24/7. Men så ser inte verkligheten ut.

Varför blir det så? Varför kan inte barn vara barn så länge det går?

Jag tror att föräldrar idag har så fullt upp med att se till att barnen skall få "förverkliga" sig själva, testa allehanda fritidsaktiviteter, bli självständiga och starka att det någonstans på vägen glöms bort att det faktiskt är barn.

Det är inte små vuxna individer utan barn. Barn som inte har mognad nog att ta till sig all den information de matas med, alla de möjligheter de erbjuds eller all den frihet de får. De behöver riktlinjer, de behöver ramar, de behöver fostran. Och vad de defintivt inte behöver är vänner i form av sina föräldrar, lärare osv. Vi vuxna skall vara just det, vuxna.

Riktlinjer och gränser ger säkerhet, det ger trygghet för barnen. Sedan skall man självklart lyssna på dem, låta dem komma till tals. Men lik förbaskat måste vi vuxna vara de som står vid rodret. Med kärlek och med respekt, men lik förbaskat måste vi hålla i tyglarna.

Titta på ex.vis hundar som här helt ouppfostrade. Hur trygga känns de att vara med? De går helt och hållet på instinkter, noll i impulskontroll och kan bli en fara för vem som helst.

Det går att fostra barn på ett kärleksfullt, men ändå tydligt sätt. Utan att kränka barnen. Att bara säga nej utan att lyssna är rätt ibland och att lyssna på barnets argument behöver inte betyda att man måste säga ja. Det går att låta barnet komma till tals och sedan säga ett bestämt nej.

Vi förväntar oss idag att skolan ska fostra våra barn, men hur ska det gå till? Med nedragningar i skolan, med den press barnen får från kompisar runt om, med allt annat som de skall lära sig samtidigt. Och i skolans värld finns det tyvärr olämpliga vuxna, och många gånger finns det en flat ledning som inte törs. Alltså känner sig barnen svikna och struntar då i om de själva sviker, för de måste se om sitt eget hus. Och så går det runt... Till det sämre.

Skola och föräldrar måste arbeta tillsammans. Och man måste vara öppen med det som sker. De konflikter som inträffar, de kränkningar som försigår. Inte lägga locket på, för det skapar ett forum för rykten och otrygghet. Det går aldrig att lösa problem om man inte kan prata om dem. Utan skuldbeläggning, men med fokus på vad som är bäst för barnen.

Idag verkar alla människor undvika att se så länge det går, för att slippa ta ställning. För att slippa ta ansvar. För att slippa vara delaktiga. Utan istället kryper man in i sitt skal, låtsas att allt är bra och livet leker till dess att ens barn blir tonåringar och mår skit.

Grunden till en trygg och tillitsfull människa byggs redan när de är små små barn. Att få barn är en gåva, men det är en gåva förenat med ett ansvar och det är vi mammor&pappor som måste ta det.