Och än går det ner.....

Nu kom det igen. Den där berömda dippen. Nedåttrippen i rollercoastern. Precis som ett brev på posten. Jag är ledsen, sorgsen och livet känns lite tungt. Konflikterna med Mellantrollet är just nu intensiva och jag har svårt att hantera dem. Det är något form av process som pågår, men jag kan inte riktigt tolka vad. Jag försöker finnas där, försöker undvika att bli provocerad av dem. Bibehålla lugnet och tålamodet, men det är som Mellantrollet inte ger sig förrän det brakar loss. Fungerar inte det ena sättet så provar hon det andra, och när inte det fungerar så blir det ännu en variant. Och slutligen så går jag i fällan och konflikten är ett faktum.

Ibland funderar jag på om det är jag som framkallar dem, för jag märker så otroligt väl att när jag är i obalans så är hennes spärrar allt lägre. Det brister fortare och hennes agerande blir än mer utåtagerande. Ibland känns det helt surrealistiskt, istället för en bräcklig liten tjej så förvandlas hon till en furie. I hennes stunder av ilska är det inte ett barn som möter mig, utan en opstinat tonåring. Hennes vokabulär och agerande påminner mig om en tonåring som gör revolt, inte alls om en vilsen liten tjej med sargad själ.

Och tyvärr räcker inte alltid mitt tålamod till. För när det här händer så är det inte bara Mellantrollet som lider, utan vi alla påverkas av det. Lilltrollet ber om ursäkt, utan att hon har minsta del i det som sker. Men hon vill kompensera oss, trösta och tar därmed på sig skulden. Så här efter, när stormen bedarrat ser jag allt så klart. Förstår varför det gick som det gick, ser vad jag borde ha gjort istället. Men då, när det sätter igång så är det inte alltid jag klarar av att sätta stopp. To do the right thing. Idag spårade jag ur. Jag blev trött, ledsen, arg, besviken och jag var inget stöd alls. Jag fick nog.

När de här stunderna kommer så är det som om insatsen höjs steg för steg. Varje morgon hela veckan har startat med en konflikt. Mellantrollet har burit med sig något som stört henne och hennes sätt att få det ur sitt system är att provocera. Jag har klarat det en hel vecka, trollfar likaså. Men idag gick det inte längre och det blev en ordentlig konflikt. Med tårar och skrik, ledsna ord och besvikelser. Jag är definitivt inte stolt över det, jag är ledsen och besviken på mig själv. Men idag orkade jag inte. Jag blev arg. Ordentligt. Opedagogiskt. Omoget. Jag höjde rösten. Jag skrek åt henne. Jag var arg. Möjligen mänskligt, men jag är besviken på mig själv.

Förmodligen kommer jag ångra det här inlägget imorgon, men just nu behöver jag lätta mitt hjärta. Jag har fått så mycket stöd av er, många av er som skrivit att jag är en bra mamma, ett fint stöd för mellantrollet. Men just nu tror jag inte på er. För idag var jag det inte. Förhoppningsvis är jag det imorgon. Jag ska iaf försöka. Igen. Och igen. Och igen.

För om det inte blir några bakslag är det svårt att göra framsteg. Även om det just i denna stund känns som en ringa tröst.....

Sicken tur!

Just när jag började känna en liten bloggångest för att jag inte haft tid eller inspiration till mitt skötebarn, så blir jag utmanad av PGW. Och eftersom jag är en väluppfostrad flicka (läs tant) så ställer jag såklart upp:

1. Vad bär du runt på i din handväska/ryggsäck/kappficka som du helst inte vill prata om och som egentligen inte är motiverat till att bära runt på?
Sömntabletter! 2 stycken. Som jag aldrig tar, men som jag fick av en kompis när livet var stökigt och jag mådde dåligt. Då fick jag 2 st för att kunna sova, om det stökade till sig. Lade dem i plånboken och 2 år senare ligger de kvar.

2. Vad är det äldsta du har i ditt badrumsskåp och varför har du inte kastat det?
Det var klart svårare, men det torde nog vara den däringa "Sunshine Powder" som gör att jag ser ut som en indian. Och det var många år sedan det var på modet. Men den blir kvar, förmodligen i väntan på en maskerad....

3. Hur många par skor har du? Egentligen? Fuska inte, gå och räkna ordentligt.
Det här är för mig en definitionsfråga. För jag är en hamster. Sparar skor i evighet, även om jag inte använder dem. Har två flyttkartonger i källaren som är knökfulla. I klädkammaren finns säkert ytterligare ett tjugotal par. Men skor jag använder? Sommartid är det en 3-4 par och vintertid alternerar jag mellan 1 par kängor, 1 par boots och 1 par stövlar. Men hur många jag äger? Säkert närmare 100

4. Hur många handväskor har du? Egentligen? Fuska inte, gå och räkna ordentligt.
Här kan jag hänvisa till svaret ovan. Fast de där flyttkartongerna jag ägde har jag gett bort. Jag växlar mellan en beige, en brun/svart och ibland piffar jag till det med en röd. I min ägo finns dock en hel drös till, i mitt tidigare liv reste jag till Italien varannan månad. Då blev det ett och annat väskinköp, för jag var ju tvungen att matcha skorna jag köpte. Så hur många är det då? 14 st efter utrensning!

5. Vilken är den bästa tiden på dygnet och varför det?
Också här finns olika svar. Är jag barnledig (vilket inte inträffar så ofta) så är det när klockan börjar närma sig midnatt och jag vet att jag kan läsa hur länge jag vill för jag har sovmorgon. Är det med barn är det kring 20 snåret. När kvällsritualerna är avklarade, trollen ligger i sängen och jag bredvid. Kvällsagan läses och lite livsfilosofiska diskussioner tar vid, strax innan de slocknar tätt intill trollmor.

Vilka ska svara på denna då? Självklart alla som känner sig manade, men mest nyfiken är jag på Deep/eds svar. Dock får han byta ut fråga 4 mot mobiltelefoner, för jag tror inte han har så många handväskor... Men vem vet? Jag kan ha fel, det har hänt förut!

Livet...

är förgängligt. Det är lätt att glömma bort det. Idag blev jag påmind.....

Ringer för att söka en kund, men får inget svar. Kontaktar då en kollega. Som berättar att kunden valt att lämna detta livet, det blev för tungt. En människa i sina bästa år, familj med små barn och till det yttre framgångsrik. Men så lätt är det inte att bli lycklig..... tyvärr.

Med det i tankarna inser jag återigen hur lyckligt lottad jag är. Trots mitt bagage har jag alltid lyckats förhålla mig positiv till livet, haft förmånen att slippa de maror som rider många av oss. Jag har lyckats hålla mig på fötterna och ta tillvara på de små stunderna som förgyller tillvaron. Jag har haft förmånen att kunna glädja mig åt livet. Det är inte alla som får en sådan gåva, många får kämpa för den i hela sitt liv.

Jag är en lyckligt lottad människa helt enkelt, även om det tog mig många år att inse hur bra jag har det. Men nu kommer jag fan i mig aldrig att glömma det!

Lite kvällsfilosofi...

Att få barn förändrar alla människor, och oftast till det bättre. Att få barn med speciella egenskaper är både slitsamt, smärtsamt men även otroligt kärleksfullt och lärorikt. Mellantrollet är speciell, dock inte så tydligt att det märks för alla. Det kräver en längre tids umgänge, för många som bara träffar henne en kort stund när hon är avig kan uppleva henne som ouppfostrad och bortskämd. Men fullt så enkel är inte sanningen. Utan rätt hjälp (och även rätt föräldrar) fanns det en klar risk att hon hade utvecklat autism. När verkligheten blir för påträngande och jobbig så drar hon sig fortfarande undan. In i sin egen rofyllda värld dit vi inte får följa med. Inte så ofta längre, vilket på ett sätt är skönt men samtidigt sliter det på henne för hon får inte samma vila.

Ibland funderar jag på varför det blev så. Varför Mellantrollet kom till oss och ingen annan. Och hur mitt liv sett ut utan Mellantrollet. För hon har lärt mig otroligt mycket om mig själv. Genom att ha henne i mitt liv, som utmanar mig och ställer krav på mig så kan jag inte smita undan. Jag kan inte leva livet "the easy way" för det går inte att lura henne. Så fort jag inte är 100% närvarande i tanken så läser hon av det och utbrottet kommer som ett brev på posten. Utan henne hade jag säkert kommit undan med att vara delvis närvarande och jag hade haft mina murar kvar. Hållit omgivningen utanför och garden uppe. Så hon har defintivt gjort mig till en bättre människa. En människa som törs vara där, stå kvar och känna både kärlek, glädje, smärta och sorg.

På samma sätt kan jag även se den gåva som min bakgrund har gett mig. Genom att ha föräldrar som inte var helt enkla och där missbruket tog en stor del i vardagen så hade jag två val - att ge efter eller kämpa emot. Och jag kämpade emot. Och klarade av det. Precis som jag och Mellantrollet kommer att klara av de svårigheter som ligger framför oss. Tillsammans med Trollfar och Lilltrollet.

En lång vandring....

Mellantrollet mår inget bra. Hennes själ värker. Hon känner sig annorlunda, utanför. Och det är hon. Annorlunda. Och speciell. Vilket egentligen är en alldeles underbar sak att vara. Att vara speciell. Att sticka ut. Bryta mot strömmen och vara lite udda. En alldeles egen liten Pippi Långstrump.

Men det är också svårt. Och gör ont. För när man är ett litet barn så vill man inte vara annorlunda. Man vill vara som de andra. Och de andra barnen har svårt att se det charmiga i någon som inte är som de. Deras föräldrar har också svårt att se det unika, det alldeles underbara i en liten tjej som är lite udda.

Vi människor har tyvärr en tendens att bli rädda för det vi inte känner igen. Dra oss undan och stilla iakta. Fundera och bli lite rädda. Den som sticker ut får ofta vandra sin väg alldeles ensam. Till de en dag korsar en annan udda persons väg. Då kan de tillsammans slå följe.

Min viktigaste uppgift som mamma till detta unika lilla troll är att stötta henne. Stärka henne i hennes udda personlighet. Hjälpa henne fram på vägen. Hålla henne sällskap tills hon möter personer som är starka nog att glädjas åt hennes unikitet. Som har förmågan att ta tillvara på hennes egenheter. Och som uppskattar det som är lite annorlunda. Som kan se bortom klyschor och förväntningar. Som kan se det som är äkta och varaktigt. Som kan ta tillvara på det genuint vackra som hon har att ge. När hon hittat tryggheten i sin person.

För hon kommer dit. Men vandringen är lång och svår. Den kommer ställa stora krav på både henne och mig. Men jag lovar att jag kommer göra allt för att inte svika henne. Finnas där för att trösta när själen värker. Stötta henne när orken tryter. Bära henne när hon behöver vila. För hon måste gå den där vägen. Hur trött hon än är. För lyckan finns. Speciellt för henne. När hon vuxit i sin klokhet och funnit tillit i sin djupa själ.

Och så länge jag finns kommer hon aldrig vara ensam. För jag är alltid med henne. I själ och hjärta. I tanke och handling. Nu och för evigt.

En titt i backspegeln

Idag var jag på mitt sedvanliga torsdagsbesök i min terapigrupp. Satt mest och lyssnade, iaktog och relekterade. Lät tankarna vandra och insåg hur långt jag kommit på min resa mot att leva, inte bara överleva. Och jag känner att jag är nog fasiken snart där, mitt kontrollbehov har släppt. Jag har en förmåga att våga lita på mig själv och min förmåga, att "go with the flow" och njuta av livet. I stort och smått. Och det känns så jäkla skönt!

Igår var det föräldramöte i Lilltrollets klass. Där det finns ett gäng mycket starka tjejer, som inbördes tävlar om vem som ska vara ledare. De inte fullt lika starka profilerna utsetts för en press och lojaliteterna testas hela tiden. Lilltrollet har blivit utsatt i viss mån, men inte alls i den utsträckning som det var för Mellantrollet. Och hon ber om hjälp när hon inte klarar av situationerna, så egentligen är jag inte orolig för henne. Men fan om jag stillatigande kommer se att samma situation utvecklas igen, även om Lilltrollet skulle klara sig undan.

Så igår öppnade jag munnen, högt och tydligt. Slog näven i bordet och förklarade för de naiva föräldrar som förklarade konflikterna med "att så gör ju tjejer", "det är nog inte så allvarligt" m.m att det är vårt förbaskade ansvar som vuxna och föräldrar att ta tag i det här. INNAN det har blivit en allvarlig konflikt, för redan idag ser vi ett mönster i det som sker. Det är samma 1-2 tjejer som orsakar konflikterna, och det är samma 2-3 tjejer som blir utsatta. Och det är INTE okej. Not at all!

Vi lyfte även på locket och drog historien med Mellantrollet. Exakt samma story som i Lilltrollets klass idag. Exakt samma diskussion som vi hade för över 1 år sedan. Och det vet vi ju alla hur den slutade. Det gick inte över, det blev värre. Vi väckte nog en och annan ur deras naiva Törnrosa sömn, att barn faktiskt kan vara elaka. Och att de är det.

Samt kanske det viktigaste av allt - vi kan inte lägga allt ansvar på skolan!Det är våra barn, och det är vi som fostrar dem till bra vuxna. Och vi är skyldiga att rycka in när vi ser saker som inte är okej, även om inte vårt eget barn är inblandat.

Idag har jag fått tack från många föräldrar och även från skolans personal. Att någon tog bladet från munnen, talade klarspråk och påvisade det ansvar som vi föräldrar faktiskt har. Sedan finns det förmodligen en och annan som tycker att jag är en bitch, men det är okej. För i det här fallet vet jag att jag har rätt!

Trollmor goes modelejon... not!

Idag var det svårt.... Fick 2 timmar över och beslöt mig för att skämma bort mig själv. Höstshoppa. Jag som inte gillar att handla kläder till mig själv. Böcker går bra, kläder till trollfar och trollbarn går bra. Men till Trollmor? Nej tack, jag vill hellre få hemleverans av en personal shopper fast då får jag nog spotta upp mig till en annan livsklass än den jag huserar i idag....

Vad shoppade jag då? INGENTING!

Varför? Enkelt. Antingen var kläderna fula och jag snygg. Eller så var kläderna snygga och jag ful. Oftast var det det senare.... Så om ni ser en medelålders kvinna hanka runt i skor av årsmodell 2005, iförda svarta utsvängda jeans modell-02 och med en lätt sliten (och ful) vindjacka så är det förmodligen mig ni ser. Vinka gärna!

The Telenor Story - the end (?)

Ja, jag är en envis jäkel och nej, jag ger inte upp! Rätt ska fan i mig vara rätt.

Förra veckan fick jag med 4 (ja just FYRA!) dagars mellanrum 2 påminnelser på mitt berömda (lite iaf, ni är ju några som läser) PC abbonemang. Jag fick TOKSPEL och den stackaren som svarade på Kundtjänst har förmodligen fortfarande fartränder i örongången efter min mycket laddade harang! Det var efter påminnelse 1. När påminnelse 2 kom var jag halvvägs ner till Kallekrona för att sittstrejka utanför Telenors HQ. Men det regnade så jag nöjde mig med att verbalt döda ännu en stackare på Telenors outsourcade kundtjänst. Den stackaren försöker förmodligen fortfarande klättra upp hur hålet jag mentalt tryckte ned honom i.

Men det lönade sig - idag har jag fått bekräftelse på uppsägningen OCH kreditering av den däringa fakturan de förra veckan tyckte jag skulle betala. Säger bara en sak:

DON'T MESS WITH ME, CAUSE I'LL NEVER GIVE UP WHEN I'M RIGHT!

I fablernas värld...

Jag börjar mer och mer inse att Mellantrollet är en skön blandning av Pippi Långstrump, Madicken, Nalle Puh och Mr Bean.

Pippi genom att hon alltid vandrar sin egen väg, iförd osannolika färgkombinationer. Strider för de svaga och håller hårt på rättvisan.
Madicken genom hennes förkärlek för långa, fina klänningar och genom att stoppa indianpärlor i näsan.
Nalle Puh genom det filosofiska draget och hennes underfundiga tankar.
Mr Bean och Mellantrollet har en hög gemensamhetsfaktor i sin fysik, deras förmåga att slå knut på benen och snubbla över sin egen skugga.

En sak har jag dock inte lyckats identifiera härkomsten av - suddgummi i örat! Vem brukar göra sådant? Eller är det en helt ny innovativ sida av Mellantrollet? Inte helt smart dock, för suddgummit sväller inne i örat, så nu är suddgummit större än när det kom in. Och det är stört omöjligt att få ut. Förhoppningsvis har doktorsns medikamenter gjort att det blivit uppluckrat till morgondagens läkarbesök och går att pilla ut. Annars väntar ett smärre ingrepp, vilket vi hoppas vi kan undvika.

Lite självgod blir jag....

Igår var det vernissage. Klart nervöst och pirrigt, att för första gången stå på egna ben. Bli bedömd av kända och okända ansikten, att höra människor tycka och tänka om det som ligger mig så varmt om hjärtat. Men det gick bra! Människor tyckte om det, blev berörda av det och ville gärna se mer. Och det var så otroligt skön bekräftelse, att det jag brinner för kan jag lyckas förmedla till andra. Idag fick jag ett mail som värmde mitt hjärta och i ett anfall av högmod så delar jag med mig:

"Så här ett dygn efter att jag besökt ditt vernissage så är jag märkligt
berörd av hur dina skålar/fat lever kvar i mina fingrar. Vad jag menar är
att glas oftast är ett material så skört att det i min värld mest vänt sig
till synsinnet för betraktelse. Men efter att ha små tafsat och strykit med
fingrarna på, hållit i och vänt upp och ner på dina fat blev upplevelsen så
mycket mer fysisk än jag tidigare varit med om.
Tyngden och det lena materialet efter faten finns kvar som ett minne i mina
händer. Det låter kanske löjligt men jag har fått en ny upplevelse av glas. Det är som dina fat ropar efter beröring, och jag är glad att jag hörde det ropet."

Jag tror aldrig att jag fått en vackrare komplimang!

Lite osmart kanske....

När jag var i 10 fick jag en skiva signerad Jimi Hendrix skiva.
Den bytte den mot något mer lättsmält. Utan autograf.

Det var förmodligen en mycket dålig affär.....

Please help me!

Hur i hela helsefyr ska jag lyckas bli av med mitt abbonemang på PC kort hos Telenor????

Jag har skickat snigelpost, jag har mailat, jag har faxat och jag har pratat med en livs levande person på kundtjänst.

Brevet har de inte fått, telefon och mail gills inte pga att de inte ser någon namnteckning och faxet har försvunnit ut i tomma intet.

Kanske det är är deras nya affärsidé? Att göra sig totalt oåtkommliga och fortsätta skicka fakturor. Hoppas att kunderna värderar sin arbetstid högre, så att de slutar försöka säga upp sina avtal.

Jag kan väl säga som så -fick jag leva om mitt liv skulle jag ALDRIG bli kund hos Telenor iaf. Nu kan jag tydligen inte sluta......

The revival

Det var, som trogen läsare av denna blogg vet, förra året vid den här tiden började det knaka rejält för Mellantrollet. Från att varit en glad sprudlande tjej med glimten i ögat, som älskade att gå i skolan så blev hon slockna alltmer. Glädjen försvann och ersattes med ilska och frustration, slag och skrik. Men framförallt så försvann orden, så det tog lång tid innan vi fick reda på sanningen bakom hennes förvandling.

Idag är det en tjej som går till skolan med förväntan och glädje. Som inte längre är rädd för vad som ska möta henne. En tjej som vet att hon har vänner som bryr sig, som ställer upp på henne när det förflutna jagar ikapp henne och försöker trigga igång hennes dåliga sidor. Alla hinder är inte övervunna, men hon är trygg och hon har börjat bejaka livet igen.

Att som föräldrar kunna lämna i skolan utan oro för vad dagens ska innebära, att kunna hämta utan att vara rädd för vad som ska rapporteras känn som en befrielse. En stor bonus utöver den lycka jag känner över att ha fått tillbaka mitt Troll!

Lilltrollet goes knock out!

Lilltrollet: Mamma, har Du mjölk kvar i brösten?
Trollmor: Nej gumman, den är slut för länge sen.
Lilltrollet: Aha, det därför Dina bröst ser så tomma ut

Oh shit..

Snart är det skarpt läge. Och jag pendlar mellan hopp och förtvivlan.
Tänk om det inte kommer en endaste en?
Tänk om det kommer några få vilsna själar med höga förväntningar och de blir djupt besvikna?
Tänk om det kommer fullt med folk och de tittar med förfärade blickar, säger "Oh shit, vad är det här?"

Det är ju nu en av mina drömmar ska testas. Om den håller eller inte. Om den är flygfärdig eller om den faller platt till marken. Det är inte bara det jag gör, det är även den jag är som på sätt och vis står på spel.

Visst, det går fler tåg men om jag missar det här vet jag inte om jag har kraften eller modet att satsa på ett nytt.

Just nu önskar jag bara att det hela vore över. Så att jag vet..... Bära eller brista?

Kärlek är inte alltid lätt...

Jag älskar Mellantrollet. Det gör jag. Hon är en rolig tjej, med underfundiga tankar. En glimt i ögat och ett strålande leende. En empati som går utöver det mesta. Och hon är min dotter. Min lilla skruttiga fölbenta tjej, med tänder som står huller om buller. Som älskar att klä sig i så många färger som möjligt, på en och samma gång. Som bär sitt hårband à la Björn Borg och ser ganska lustig ut. Som kavat stolpar fram till biträdena i butiken och ber om hjälp. Som klipper svåra mattematiska ekvationer utan att blinka. Läser 1000 sidor Harry Potter på några veckor.

Men som samtidigt har ett totalt kaos i sitt rum. Och i sitt inre. Som är totalt oförmögen att hålla ordning. Som lägger rena och smutsiga kläder i en hög på golvet. Som städar genom att skyffla in allt under sängen. Som samtidigt alltid har ett motargument, även om situationen är akut. Som vägrar att göra något om hon inte känner för, även om situationen kräver det. Som har svårt att hantera sorg och ledsenhet, utan istället går till verbal attack. Som kan använda hårda ord och skrika ut sin frustration i stora folksamlingar. Som av ren ilska kan såra mig rejält.

Barn är små människor. Med samma känslomässiga register som vuxna människor har. Men de har ännu inte lärt sig att hantera alla de speglingar som finns. Det är vi vuxna som ska hjälpa dem med det. Ibland lyckas vi. Ibland lyckas vi och ibland inte. Idag var en sådan dag när jag inte lyckades. Ett emotionellt påverkat barn är inte alltid helt enkelt att hantera. Och är man dessutom ett barn med speciella behov är situationen än lite svårare. Det finns inga genvägar och är man inte på topp en dag så spårar situationen raskt ur. Som den gjorde idag. Och jag tappade humöret. Och lugnet.

Bonjour!

Idag ska jag nog praktisera som Ringaren i Nõtre Dames. Mina likheter med Quasimodo är slående;

- håret står åt alla håll
- ögonen smala som springor
- blicken förvirrad
- högerbenet släpar betänkligt
- iförd en stor svepande morgonrock
- ryggen har intagit formen av ett uppåtnedvänt U
- rösten är skrovlig
- humöret är ...inte på topp kan vi väl nöja oss med.

Sedan undrar jag varför det heter GOD morgon, GOOD morning, BONjour, BUENOS dias GUTEN morgon osv? Vem har sagt att morgonen är GOD???????? Not me!

Dåligt samvete....

Nu skäms jag. För att jag skrev sådär om Benjamin i tidigare inlägg. Fast det egentligen inte är honom som person jag tycker är skrämmande. Men barn som är alltför välpolerade ger mig ändå en mysko obehagskänsla. Och det kan bero på:

1. Bra intuition (men vi hoppas jag har fel)
2. Avundsjuka (för riktigt så är inte mina barn inte *s*)
3. Räddsla för det okända (se ovan)

Å andra sidan, looks who's talking! Jag har en dotter som går omkring och säger "Je suis une omelette du fromage" hela dagarna.......

Lite scary...

Lilltrollet fullkomligen avgudar Benjamin (ni vet, Hej Sofia).
Själv tycker jag han är lite skrämmande. Eller kanske inte han själv som person direkt. Mer det intryck han ger. Så otroligt välformulerad, uppför sig så världsvant, totalt hemma i rollen som stjärna. Och då är han bara ett barn. Kan det verkligen vara nyttigt.

Kundtjänst???

Välkommen till Telenors kundservice du pratar med XX. Var vänlig uppge ditt mobilnummer, namn och ärende.
Hej, det gäller 2 mobilnr: 1234567 samt 89101112 - Batbut för företaget BLuff och Båg. Det sistnämnda nr är uppsagt och ersatt av det förstnämnda Jag har fått påminnelse för det sistnämnda abbonemanget för en faktura avseende juli. Det nya abbonemanget beställde jag i början av juni, men ni skickade USB minnet fel och jag fick det inte förrän i slutet av juli. Då skicakdes det första tillbaka tillsammans med ett brev där jag förklarade att jag inte fått det i tid för att kunna säga upp juli månad
Har inte hört något och inte heller fått ngn faktura, men däremot en påminnelse. Vad ska jag göra?
Hur menar du att du har sagt upp abonnemanget?
Jag har sagt upp det dels brevledes i slutet av juli MEN när jag beställde det nya abbonemanget var det under förutsättninga av att jag skulle ha det i början av juli vilket tjejen i telefon sa skulle fungera
Jag kan inte se att vi har fått in någon uppsägning av det abonnemanget
PC kortet postades den 25 juli till er enligt den adress jag fick av er kundtjänst... och jag frågade om jag inte skulle lämna in det i butik för att det inte skulle försvinna. Det behövdes INTE enligt henne.
Frågade även om jag skulle skicka rek, vilket inte heller behövdes eftersom man måste ha mobilnr och kod för att kunna aktivera det
När jag beställde PC kort första gången fungerade inte det varför jag fick skicka det i retur och även det kom inte heller fram till er....
Vår adress är: Telenor Sverige AB, 371 80 Karlskrona.
Och det är dit det är skickat, men eftersom jag skickat innan och det heller inte fungerat så misstänker jag att problemet ligger hos er. Jag gjorde exakt som er kundtjänst sa och mer än så kan jag inte göra Jag har heller inte fått några fakturor avseende det abbonemanget sedan den som avsåg perioden fram till 5 juli...
Har du tilgång till en fax?
Nej, tyvärr inte idag.
Du har betalt fakturan med fasta avgifter till den 5 augusti?
Stämmer adressen ?
Nej, jag har betalat fakturan fram till den 5:e augusti
Ja, den stämmer
Sorry, skrev fel - jag har betalat fakturan som avser perioden fram till den 5:e juli
Ok, men det har kommit in betalning för fakturan med fasta avgifter för den 5 juli - 4 augusti
Okej, sorry. Då såg jag fel, men vad är det jag har fått påminnelse för? Och som jag skrev innan - egentligen är jag mkt emot att jag ska betala för den perioden med tanke på att ni skickade USB till fel adress. Vid beställningen bad jag att få det skickat till sommaradressen...
Så dels har jag betalat 574:- för ngt jag inte borde ha fått, nu vill ni även att jag ska betala 574:- för ngt jag sagt upp?
Vi kan endast skicka terminalerna till företagets registrerade adress, pga bedrägeririsken
Då borde jag å andra sidan ha blivit upplyst om det
Ja
Så vad gör jag? Ska jag glatt betala 1000.- för ngt jag inte vill ha???
Jag kan tänka mig att ta bort fakturan, men de behöver du skicka in en uppsägning av abonnemanget
Men det har jag ju gjort! Tillsammans med abbonemanget. Var exakt samma historia när jag sa upp ett mobilabb för några år sedan. Fick skicka in uppsägningen 4 ggr!!
Det har inte kommit in någon uppsägning
Det är postat och jag har kopia. Och historiskt sett så brukar det här problemet dyka upp hos er..... Så frågan är; vad gör jag?
Förra gången postade jag, mailade och skickade per fax men den försvann ändå! Tilll slut tog min kompis som jobbar hos er med sig den och gav den i handen till rätt person. Först då fugnerade det
För att avsluta abonnemanget behöver du skicka in en uppsägning, via brev eller fax
Se min kommentar ovan!
Utan en uppsägning kommer inte abonnemanget att avslutas
Men hallå!!! Såg Du inte vad jag skrev ovan, hur ska jag få det att fungera. Jag har ju skickat in den! Vad är det som säger att det fungerar om jag skickar in den den här gången då? Varför kan inte detta räknas som en uppsägning?
Eftersom jag inte får din underskrift
Och vad är det som säger att det inte blir samma historia som sist; flera uppsägelser per telefon och per fax, men först när den fysiskt lämnades till ert kontor i Stockholm så fungerade det . Säg bara vart jag ska faxa det på måndag så kommer det en uppsägning. Men blir det något som helst problem efter det så kommer jag garanterat säga upp alla mina abbonemang.
Vårt faxnummer är: 0455-xxxxxx
Vad händer sedan med den här fakturan som jag fåt tpåminnelse om; 123456789?
Den plockas bort
Okej, då får jag väl hoppas att det fungerar den här gången. Men jag måste dock säga att ngn nöjd kund är jag inte!
Ok, vill du göra på något annat sätt?
Eftersom det enligt Dig tydligen inte fungerar så är jag ju tvungen... Annars anser jag att jag 1. har sagt upp per den 25:e juli och 2. att jag borde egentligen ha kompenserats för den extra månad jag fick betala pga att ni skickade USBt till fel adress
Vad har du betalt för den månaden?
Jag har betalat 574:-
När då? Inte på det nya abonnemanget
Det nya abbonemanget var 3 månader kostnadsfritt, dock längst t o m slutet av augusti så det är ingen faktura skickad för det
Ja, det stämmer, det är därför jag undrar var du får 574 kr ifrån
Du skrev ju själv att det var betalat för perioden 5 juli - 5 augusti 574:-. En period jag inte skulle ha haft OM USBt hade skickats till rätt adress....
Ok, då är jag med på hur du menar
Det var en stund sedan jag hörde av dig, är du fortfarande kvar?
jag är kvar, jag trodde Du skulle återkomma ang min senaste kommentar. Men vet Du vad, nu vill jag "fira fredag" så jag gör som så:
1. Faxar uppsägning på måndag
2. Ni "nollar" faktura 123456789
Så fortsätter jag att vara kund till dess att mina avtal löper ut
Ok, då säger vi så
Nöjd är jag inte, jag tycker det alltid är en hel massa strul. Men som sagt, jag är kvar till avtalen löper ut.
Trevlig helg !

Måste säga att jag blev helt matt.... och trött..... Jag har tagit bort alla tider för det blev långt ändå...

Men va f......n?

Jag som sköter mig så eminent. Ickerökare, klämmer ett stort glas C vitaminer var dag, är ute i friska luften. Äter (oftast) frukost, lunch och middag var dag. Svär inte i kyrkan, reser på mig för äldre, skrämmer inte barn. Tuggar med stängd mun och har aldrig hatt inomhus. Inga vita skor på hösten och aldrig knästrumpor i nylon! Ni ser, ett fulländat exemplar av god människa och så drabbas jag av detta!

Förkylning. Igen. Bara 3:e gången sedan "sommaren" tog slut. Hur ska detta sluta? Det har ju inte ens blivit kallt.... Nästa vecka bara måste jag vara pigg och fräsch som en nyponros. Det är bara till att ta fram silvertejpen igen. Strama upp och strama åt, ansiktet klär jag in i glad-pac och målar en snygg tjej på. Eller kanske printar ut en fin liten bild på Greta Garbo och sätter dit. Värre är med hur jag fixar rösten? Får nog bli en högtryckstvätt med honungsvatten. Nu kryper jag till kojs igen. Ska inte sova mig snygg den här gången, jag nöjer mig med att sova mig frisk!


ps: förmodligen har det drabbat mig som en följd av att jag "skojade" med en vän igår (fast det var egentligen mest elakt. Fy skäms på mig!)

Morgonstund har guld i mun

Somliga människor är sådär odrägligt morgonpigga. Däribland Trollfar. Och Lilltrollet. Varevigaste dag skuttar de piggt ur sängen, sliter upp rullgardinen och ser ut som om världen utanför var belagd av guld. Sedan kvittrar de glatt medan de tar itu med morgonbestyren. Okej, Trollfars läten kanske inte ska benämnas som kvitter men något åt det hållet iaf. Ni vet, ungefär som ett tryffelsvin på jakt. Inte för att Trollfar ser ut som ett sådant, tryffelsvin alltså. Men han låter lite grann så. Utom på nätterna. Då låter han mer som en strandad val. Han ser inte ut som en val heller, han bara låter så.

Mellantrollet och jag tillhör den mer relaxade sorten, som gärna ligger kvar i sängen fram till lunch. Gärna med frukosten serverad och största, möjliga tystnad. Så ligger vi där och fililurar, läser en stund. Det kan t o m hända att vi somnar om. Och vi låter inte! Vare sig när vi sover eller är vakna. Som små söta Törnrosor ligger vi där och sover så stilla. Och när vi är vakna skrider vi stilfullt fram, talar med lågmälda, kloka röster.

Som scenariot är upplagt är oddsen för krig på morgonen inte alls höga. Det räcker med att Lilltrollet kommer kutande som Kalle Kula, vilt ylandes någon Markolioo låt och med en tvärnit kastar hon sig ned framför fötterna på en. Med hög röst deklarerar hon "GOD MORGON MAMMA". Hela mitt inre vibrerar av nervositet, hade jag varit häst hade jag nog varit en arab tror jag. Ni vet, en sån däringa ståtlig sak men som får tokspel om ett löv faller. Jag är dock vuxen så (ibland) lyckas jag behärska mig, tvingar fram ett glatt (?) leende och säger ljuvt godmorgon tillbaka. Men när samma scenario drabbar Mellantrollet, som fortfarande är inne i John Blunds värld så blir det totalkaos. Mellantrollet ylar i högan sky "jag sover ju fortfarande" medan Lilltrollet högt deklarerar "men jag säger ju bara godmorgon".

Sedan brukar trollfar förgylla den här stunden genom att omvandla morgonkramen till en kittlingsattack. Något som Lilltrolllet uppskattar i allra högsta grad. Mellantrollet brukar acceptera det. Undertecknad dock får totalt spel och låser in sig i badrummet! Där stannar jag till familjen är påklädd och tryggt parkerad vid frukostbordet. Då smyger jag mig sakta in, kastar mig över kaffekoppen som om en junkie över sitt gift. Efter halva koppen har blodsockret stigit, blodtrycket kommit över svimningsnivån och jag kan titta utan att se stjärnor framför mig. Då, och först då kan jag ärligen säga God Morgon!

En klok kvinna!

Läste Britta Svensson idag, i mitt tycke Sveriges absolut vassaste skribent. Det hon skriver om mobbing är så starkt, så otroligt bra. Dock tycker jag hon inte trycker på föräldraansvaret tillräckligt. Föräldraansvaret hos de barn som mobbar. De föräldrar som gärna blundar, skyfflar över ansvaret på den mobbade eftersom hon/han är lite annorlunda. För det är lättast så.

Självklart har skolan ett stort ansvar. Efter det gångna året har jag mer än väl märkt att skolan inte gärna tar det. I vårt fall hände det ingenting förrän vi gick till högsta hönset och i princip hotade med Skolverket. Läraren i klassen var feg, det var lättare att utnämna Mellantrollet till syndabock och göra sig impopulär hos oss, än att ta itu med de 5-6 elever som ledde mobbingen. Sådana människor ska inte vara lärare, för de förstår barnen mer än de någonsin kan lära dem.

Nu har vi lyckats få bort mellantrollet från den här klassen, men problemen kvarstår. Mobbarna törs inte längre gå på Mellantrollet, för då får de ögonen på sig. Dock har de lite smått börjat närma sig Lilltrollet. Men då kan jag lova att jag kommer skrika och föra ett sjuhelvetes jävla liv!

Tänk va bra!

Det går att köra bil med bara en sidospegel!

Den högra råkade ut för en smygattack av ett cykelstyre. Kom körandes där i lugnan ro, ett gäng cyklar stod snyggt parkerade vid trottoarkanten. Och kadunk så hoppade en cykel ut ur gruppen och attackerade min sidospegel. Bara så där... Sedan smög den sig den tillbaka och gömde sig bland kompisarna i klungan. Fegis!

Själv fick jag köra därifrån med sidospegeln hängades som en bling bling attiralj. Kanske blir ett nytt mode?

När jag blir stor....

Väldigt ofta kommer tanken upp i mitt huvud "att när jag blir stor så...", sedan rullar olika scenarion upp i mitt huvud. Om platser jag vill åka till, jobb jag skulle vilja ha, saker jag skulle vilja uppleva.

Sedan tränger sig verkligheten på, barn som behöver uppmärksamhet. Ett nödvändigt om än inte alltid roligt jobb som ska göras. Praktiska ting som behöver uträttas. Och jag är genast tillbaka i det förlovade fiskbullarnas land. Där verkligheten är avsevärt mindre glamorös än i mina drömmar.

Ibland vill jag bara fly verkligheten, ta alla de där chanserna jag faktiskt fick men inte tordes ge mig hän till. Göra något annorlunda. Strunta i att trygghetsknarka, kasta loss och våga ha tomt på bankkontot. Att stänga dörren till den relativt trygga tillvaro jag har idag. Bejaka bohemen i mig, sälja plasman och tordas satsa på min dröm.

Men något håller mig tillbaka, så istället kompromissar jag. Försöker göra båda samtidigt och tiden räcker aldrig till. Men drömmen finns kvar, och nu har jag tagit några steg närmare den. Så kanske... kanske.... en vacker eller regnig dag. Vem vet?

Mina gener????

Vet ni hur mycket shampo som krävs för att få bort slime ur håret?

Det är iaf fler än 3 tvättar!

Livet är orättvist!

Maken dricker spriten och jag får huvudvärken. Hur gick det till?