Lite självgod blir jag....

Igår var det vernissage. Klart nervöst och pirrigt, att för första gången stå på egna ben. Bli bedömd av kända och okända ansikten, att höra människor tycka och tänka om det som ligger mig så varmt om hjärtat. Men det gick bra! Människor tyckte om det, blev berörda av det och ville gärna se mer. Och det var så otroligt skön bekräftelse, att det jag brinner för kan jag lyckas förmedla till andra. Idag fick jag ett mail som värmde mitt hjärta och i ett anfall av högmod så delar jag med mig:

"Så här ett dygn efter att jag besökt ditt vernissage så är jag märkligt
berörd av hur dina skålar/fat lever kvar i mina fingrar. Vad jag menar är
att glas oftast är ett material så skört att det i min värld mest vänt sig
till synsinnet för betraktelse. Men efter att ha små tafsat och strykit med
fingrarna på, hållit i och vänt upp och ner på dina fat blev upplevelsen så
mycket mer fysisk än jag tidigare varit med om.
Tyngden och det lena materialet efter faten finns kvar som ett minne i mina
händer. Det låter kanske löjligt men jag har fått en ny upplevelse av glas. Det är som dina fat ropar efter beröring, och jag är glad att jag hörde det ropet."

Jag tror aldrig att jag fått en vackrare komplimang!