Kärlek är inte alltid lätt...

Jag älskar Mellantrollet. Det gör jag. Hon är en rolig tjej, med underfundiga tankar. En glimt i ögat och ett strålande leende. En empati som går utöver det mesta. Och hon är min dotter. Min lilla skruttiga fölbenta tjej, med tänder som står huller om buller. Som älskar att klä sig i så många färger som möjligt, på en och samma gång. Som bär sitt hårband à la Björn Borg och ser ganska lustig ut. Som kavat stolpar fram till biträdena i butiken och ber om hjälp. Som klipper svåra mattematiska ekvationer utan att blinka. Läser 1000 sidor Harry Potter på några veckor.

Men som samtidigt har ett totalt kaos i sitt rum. Och i sitt inre. Som är totalt oförmögen att hålla ordning. Som lägger rena och smutsiga kläder i en hög på golvet. Som städar genom att skyffla in allt under sängen. Som samtidigt alltid har ett motargument, även om situationen är akut. Som vägrar att göra något om hon inte känner för, även om situationen kräver det. Som har svårt att hantera sorg och ledsenhet, utan istället går till verbal attack. Som kan använda hårda ord och skrika ut sin frustration i stora folksamlingar. Som av ren ilska kan såra mig rejält.

Barn är små människor. Med samma känslomässiga register som vuxna människor har. Men de har ännu inte lärt sig att hantera alla de speglingar som finns. Det är vi vuxna som ska hjälpa dem med det. Ibland lyckas vi. Ibland lyckas vi och ibland inte. Idag var en sådan dag när jag inte lyckades. Ett emotionellt påverkat barn är inte alltid helt enkelt att hantera. Och är man dessutom ett barn med speciella behov är situationen än lite svårare. Det finns inga genvägar och är man inte på topp en dag så spårar situationen raskt ur. Som den gjorde idag. Och jag tappade humöret. Och lugnet.