En titt i backspegeln

Idag var jag på mitt sedvanliga torsdagsbesök i min terapigrupp. Satt mest och lyssnade, iaktog och relekterade. Lät tankarna vandra och insåg hur långt jag kommit på min resa mot att leva, inte bara överleva. Och jag känner att jag är nog fasiken snart där, mitt kontrollbehov har släppt. Jag har en förmåga att våga lita på mig själv och min förmåga, att "go with the flow" och njuta av livet. I stort och smått. Och det känns så jäkla skönt!

Igår var det föräldramöte i Lilltrollets klass. Där det finns ett gäng mycket starka tjejer, som inbördes tävlar om vem som ska vara ledare. De inte fullt lika starka profilerna utsetts för en press och lojaliteterna testas hela tiden. Lilltrollet har blivit utsatt i viss mån, men inte alls i den utsträckning som det var för Mellantrollet. Och hon ber om hjälp när hon inte klarar av situationerna, så egentligen är jag inte orolig för henne. Men fan om jag stillatigande kommer se att samma situation utvecklas igen, även om Lilltrollet skulle klara sig undan.

Så igår öppnade jag munnen, högt och tydligt. Slog näven i bordet och förklarade för de naiva föräldrar som förklarade konflikterna med "att så gör ju tjejer", "det är nog inte så allvarligt" m.m att det är vårt förbaskade ansvar som vuxna och föräldrar att ta tag i det här. INNAN det har blivit en allvarlig konflikt, för redan idag ser vi ett mönster i det som sker. Det är samma 1-2 tjejer som orsakar konflikterna, och det är samma 2-3 tjejer som blir utsatta. Och det är INTE okej. Not at all!

Vi lyfte även på locket och drog historien med Mellantrollet. Exakt samma story som i Lilltrollets klass idag. Exakt samma diskussion som vi hade för över 1 år sedan. Och det vet vi ju alla hur den slutade. Det gick inte över, det blev värre. Vi väckte nog en och annan ur deras naiva Törnrosa sömn, att barn faktiskt kan vara elaka. Och att de är det.

Samt kanske det viktigaste av allt - vi kan inte lägga allt ansvar på skolan!Det är våra barn, och det är vi som fostrar dem till bra vuxna. Och vi är skyldiga att rycka in när vi ser saker som inte är okej, även om inte vårt eget barn är inblandat.

Idag har jag fått tack från många föräldrar och även från skolans personal. Att någon tog bladet från munnen, talade klarspråk och påvisade det ansvar som vi föräldrar faktiskt har. Sedan finns det förmodligen en och annan som tycker att jag är en bitch, men det är okej. För i det här fallet vet jag att jag har rätt!