Burr sa Kasper...

Stortrollet är just hemkommen från ett föräldramöte. Han är helt matt! Som vanligt blev det en hel massa svammel, allt för att undvika att ta i de ömma punkterna. Ett i mitt tycke ganska vanligt fenomen, och då inte enkom på föräldramöten.

Jag upplever att vi är otroligt konflikträdda generellt sett. Kanse det beror på att vi inte vill sticka ut, är rädda för att bli impopulära eller att vi är alldeles för influerade av "men inte ska väl jag" tänket. Men hur i helskotta ska vi kunna åstadkomma förändringar om vi inte törst vara obekävma?

Okej, nu ska man inte ändra för ändrandes skull men vi får inte glömma bort att förändringar är liksom en förutsättning för utveckling. I helgen hade vi en ganska häftig diskussion om mindre samhällen i vårt avlånga land. Bl a kom Södertälje på tapeten, en stad som har förändrats otroligt de senaste 20-30 åren och inte enkom i positiv riktning om man får lyssna på de åsikter som kom fram.

Då sa en mycket klok person något i stil med "Men hellre det, ett samhälle där det pyser av missnöje och oro för om man bara rider ut den stormen på rätt sätt så händer det iaf något. Och chansen att det är en positiv utveckling är stor. Det är det som leder till framåtskridande". Som jämförelse gjorde han en parallell med samhällen där alla har det bra, alla är nöjda och livet lunkar på till dess att bensinen/gnistan/energin tar slut.

Att med några få ord rekapitulera ett helt samtal är svårt, men jag hoppas kärnpunkten kom fram. Tänk bara vad den här Södertälje politikern (som jag glömt namnet på och jag orkar inte googla just nu) har lyckats åstadkomma! Ställa sig upp i FN och sätta hårt mot det stora, starka USA. Få iaf några av dem att skämmas och har nu fått igång ett utbyte som förhoppningsvis kan leda till något bra.

Och då för att återgå till dagens föräldramöte. Att försöka dölja problem och konflikter genom att undvika att prata om dem, förringa eller förneka dem är ingen bra lösning. Det går åt helvete till slut och priset får våra barn betala!

Jag önskar att någon hade ställt sig upp, tagit bladet från munnen och sagt
"Just nu struntar jag i metodik och pedagogik. Jag är en orolig förälder som reagerar på det som möter mitt barn i skolan - och här skall då en lång lista med incidenter spaltas upp i punktform. Jag vill veta följande;
1. Vet ni föräldrar om vad som händer och sker?
2. Varför inser ni i skolan inte allvaret i detta?
3. Vad kan vi gemensamt göra för att lösa detta?"

Jag hoppas och vill gärna tro att jag hade haft det modet om jag varit där. Och för att förtydliga så ingen blir orolig, Mellantrollets klass fungerar hur bra som helst. Det är i Lilltrollets klass som det saknas en riktig styrning vilket leder till att det blir lite "Flugornas Herre" över det hela. Om det inte finns ett klart ledarskap så är det lätt hänt, även bland små barn. Eller kanske särskilt bland små barn.

Nu klipper jag här, för annars riskerar jag dels att jaga upp mig så att jag börjar skicka massmail över hela skolan (okej, liite överdrivet) och dels för att jag inte ska bli alltför långrandig.

Hur som, slutklämmen blir en fråga;

Vad är det som är så fasligt läskigt med konflikter (civiliserade sådana alltså)?

Och appropå konflikter... det är 2 ynka veckor kvar att få tyst på rösten! Och mitt mål är långt ifrån uppnått.... veckans snuspengar har hamnat där, kanske ni också har något att bidra med?