Du börjar bli stor nu. Inte stor som i vuxen, utan ett stort barn med alla de tankar och funderingar som de brottas med. Borta är det naiva, den spontana glädjen som Du tidigare mötte dagen med. I dess plats har det kommit tankar och observationer, som ska analyseras och sorteras.
När mellantrollet hade det svårt fick Du stå undan. Hon tog, av förståeliga skäl, så mycket plats att Du sakta steg åt sidan. Och Du tog emot mycket av hennes känslor, lät hennes utbrott skölja över Dig. Men någonstans fastnade det. Och Du blev vaksam. Försiktig. Vi gav Dig så mycket tid och kärlek vi kunde. Men det var inte nog. Jag vet det. Du hade behövt mer. Och nu är det Din tur. Det är Du som är i fullt fokus, det är Din tur att ta plats. Stor sådan.
För Du har det inte lätt. En del av Dig vill vara kvar i den trygga, lilla världen som tidigare var Din. Den värld som bestod av lekar och skratt, kramar och lycka. Där konflikterna löstes snabbt, då de oftast var bagatellartade. En värld i vilken Du kände Dig hemma, bekväm och trygg. I vilken Du kavat klev ut som om det vore Ditt eget rike.
I dess plats har kommit en så mycket större värld, med så många fler utmaningar. Spännande, men även svåra att tackla. Relationer som skall byggas, där lojaliteterna svänger och gårdagens bästis plötsligt blir en ovän.
Du som vill alla väl, som ställer upp för en vän och slåss för rättvisan, Du har det tufft. För det är inte lätt att förstå det sociala spelet, inte ens för oss som är vuxna. När ni sedan inte får den stöttning ni har rätt till, blir det än svårare för er. Vad är rätt och vad är fel? Vad får man och vad bör man? Vilka regler är det som gäller? Vem kan man lita på?
När svaren på dessa frågor ständigt förändras så är det svårt att bli trygg. Men Du försöker. Du kämpar och Du är så cool. Du överser med elaka kommentarer, ler åt dumma påhopp och biter ihop. Du kaxar ifrån när det blir för mycket och låter ingen trampa på Dig. Men det tar på Dina krafter.
När Du kommer hem söker Du lugnet. Vilan och tryggheten. Helst vill Du bli riktigt liten igen. Somna i en vaggande famn, ackompanjerad av lugna, sövande sånger. Ditt skratt har dämpats, Din gnistrande blick har ersatts av en vaksam sådan. Du väntar, bidar Din tid. Och funderar.
Men jag finns där. Alltid. Med en famn och en obestridlig kärlek. Hos mig får Du alltid vara liten. När Du än behöver. För jag vill se Dina ögon glittra igen. Se den lilla tjejen som hälsar varje ny dag med glädje. Som fullkomligen sprudlar av energi och förväntan. Jag hoppas hon finns kvar därinne. Och att vi tillsammans kan locka fram henne igen.
För att ånyo möta världen med glädje. Tillsammans. Med Din varma lilla hand i min.
Älskar Dig mitt stora, Lilla troll!
7 timmar sedan
3 kommentarer:
Jaha, här sitter jag och grinar. Det är svårt att vara liten, på väg att bli större. Jag anar vad som ligger framför mig - oss - om något år eller två.
Du är nog den klokaste människa jag känner. Åtminstone när det gäller dina barn. ;-)
Oh vad vackert skrivet!
Det r ju detta jag försöker förmedla till min lilla stortjej...
tack för att du säter ord på mina tankar
Biggis, tackar. Jag suger i mig, även om jag inte riktigt tror på det :-)
Trollmor, tack själv - för att Du uppskattar det jag vill förmedla
Skicka en kommentar