Igår kände jag en skön harmoni. Så kom fullmåne. Och så inträffade det en del händelser, både värdsliga och emotionella, som gjorde att harmonin fick sig en törn.
Sorgen kom över mig. Ledsamhet över att livet ibland inte är så enkelt. Inte bara för mig utan för människor i min närhet. En närstående hamnade i emotionellt kaos. Igen. Och axeln hon lutar sig mot är min. Mellantrollet kämpar med sin identitet, att få vara annorlunda. Och det väcker känslor. Och mamma tröstar. Lilltrollet har ännu inte fått hälsan åter. Och det sätter sig på humöret. Även här stöttar mamma. En vän ska skiljas. Sorg och ilska. Min axel finns där. Och många fler sådana händelser.och jag finns där.
Det är mitt val. Min personlighet. Och jag vill inte ha det annorlunda. Det är stort att få det förtroendet. Och det är en gåva att kunna stötta.
Men ibland.... Så,blir jag ledsen. Tårarna trycker på. Av andras sorg, av egen. Av gamla minnen och nya. Och då saknar jag en axel. Att vila mig mot. Att få en tröstande klapp på huvudet. En öm smekning på kinden. Förtröstan om att det fixar sig. För det gör det. Och jag klarar mig utan trösten. Men det skulle vara skönt.
Kanske är det jag. Som har svårt att ta emot. Att släppa in. Visa att jag behöver vara liten. Svag.
Men nu är jag det. I alla fall en stund.
Just upptäckt Melissa Horn. Vilken gåva att kunna få utlopp för sina känslor genom sin musik. Tänk att kunna uttrycka känslor med ord på det sätt hon gör. Så vackert. Går rakt in i hjärtat. Hela de om än sorgset
Inlägg
6 timmar sedan
1 kommentar:
Jag inte heller haft någon axel att luta mig mot. jag finns där och har alltid funnits för alla. I bland så tror jag att jag har en lapp i pannan där det står: Kom och lätta ditt hjärta för mig. Det kan hända bland vänner men lika gärna när jag åker buss bland helt okända människor. Konstigt nog så orkar man vidare ändå. Det är nog så att vissa är gjorda enbart för att finnas till hand för andra
Kram
Skicka en kommentar