Ordets makt...

Mänskligheten har blivit utrustad med förmågan att kommunicera med ord, vilket borde underlätta livet. Men hur ofta missbrukar vi inte det? Genom att använda orden för att såra, skapa konflikter eller till att inte använda dem alls. Vilket jag tycker än värre. Tystnaden. Att inte ha en dialog. Och tystnaden bred ut sig alltmer.

Sedan måste man självklart kunna leva i stunder av tystnad, vilket är vilsamt. En otvungen tystnad som ändå är fylld av värme och närhet. Men inte tystnaden där man inte längre har något att säga varandra. Där man inte längre är nyfikna på varandras tankar, funderingar, känslor,

Jag hörde någonstans att de ord vi har svårast för är; förlåt, jag gjorde fel och jag ångrar mig. Vet inte om det stämmer, men visst är det ord som kan ta emot för många. Att stå för att man faktiskt gör fel. Men vilken skön befrielse det ligger i orden när man kan säga dem högt och mena dem. Som en rening där man faktiskt gör sig av med ett bagage av skuld. För även om vi inte gärna erkänner våra fel så är vi oftast ändå medvetna om dem. Däremot är det inte många som tänker på vilken kraft det tar att försöka pressa undan den känslan. Så mycket otroligt negativ energi, bara för att tränga undan något som man både själv och omgivningen ändå vet - att man är mänsklig och felar!

För at inte tala om vilka signaler vi ger våra barn. Vi fostrar dem till att försöka göra sitt bästa, göra rätt och att säga förlåt när de gör fel. Att stå för sina handlingar. Utan att tänka på hur vi själva agerar. Och den gamla devisen "barn gör inte som vi säger utan som vi gör" blir återigen relevant.

Att vara förälder, partner, vän eller medmänniska är inte alltid lätt men det blir fan så mycket svårare när man har prestige i relationen. Istället för att se till relationen i stort, vad den behöver och mår bra av. Då kan man ibland kan göra avkall på sina egna principer och idéer för den goda saken skull. Att istället se till "The big picture".