Jag är ingen vän av kyla. Förmodligen för att min kropp värker och lederna ömmar. Det är något jag lidit av i hela mitt liv och är således imte bara åldersrelaterat,

Trots denna aversion mot kylan så njuter jag ändå av det väder som är ute. Den kalla, höga luften. Den skirt blå himllen. Frosten som bäddar in allt i skimrande vackra kristaller. Det är så ömtåligt vackert, så nytt. Orört. En friskhet som är renande och väcker förhoppning om en bra dag. Och morgondag,

Har just tillbringat en stund på balkongen. Inlindat i tjock filt satt jag en stund. Njöt av stillheten. Det vackra. Lät tankarna vandra sina egna vägar. Svaren som kommer då brukar bli som bäst. När jag inte styr. När jag låter intuitionen leda mig. Följa det känslan visar.

Vart det tar vägen är okänt. Vad färden innebär är även det något att upptäcka. Samtidigt, det är det som är att leva. Att vandra nya vägar. Hitta nya mål. Och att ändra sig på vägen. Huvudsaken är att vi fortsätter att gå. Och inser att promenaden, det är livet.