Några dagars kontemplation. Mycket musik och filosoferande, sömn. Och sedan vänder allt igen. Och jag är glad, tacksam förmatt jag har den läggning jag har. Att jag kan lägga sorger bakom mig, gå vidare och se det som är bra.

Jag har insett med mig själv att jag på ett sätt använder sorgliga, melankoliska upplevelser som en form av bränsle. Jag upplever dem, till fullo med vidöppna spjäll. Känslorna går rakt in och rör om. Det gör ont, tårar bränner och det känns som lyckan aldrig ska besöka mig igen. Sedan kommer dagar, ibland veckor av stillhet. Trötthet. Där både kropp och själ får vila.

Och sedan lägger sig sorgen. Styrkan ochbglädjen kommer åter, oftast starkare än förr. För upplevelsen har varit emotionell, berikande och det ger kraft. Lärdom för framtiden. Och jag blir starkare. Att inte låta det sorgliga bli en börda,utan en erfarenhet. Ibland ett minne och många gånger en läxa, om vad som är viktigt i livet. Om vad jag vill. Att leva. Fullt ut. Med öppna spjäll och stort hjärta!