Mina älskade troll

Läste Aftonbladet om en liten tjej som blivit våldtagen. Ett barn! Såg även kollumnen i Metro och jag förstår ingenting. Hur är människor funtade? Hur kan man medvetet eller omedvetet skada ett barn? Det finaste vi har, vår framtid, oskyldiga tillitsfulla barn. Världen är ingen bra plats ibland.

Visst lever vi i en förhållandevis liten fiskdamm, och är förskonade från mycket. Kanske just därför reaktionen blir så mycket större än när man läser om övergrepp som pågpr dagligen i andra länder. Men självklart är världen hemsk även för dessa barn.

När jag ser er två, sommarblonda och lite lätt fräkninga, springa runt på tunna små ben och jubla över varje maskros som dykt upp fylls jag av välbehag. Det är så här barndomen ska se ut, glada barn med spring i benen och förmåga att glädja sig åt de små tingens under. Att ha förmånen att fylla dagarna med en skogspromenad för att leta efter obefintliga smultron, plocka vackra stenar på vägen hem från dagis, avsluta med glasskalas på balkongen.

När ni somnat igår, efter en ganska busig dag, satt jag länge och såg på er. Era fridfulla och oskuldsfulla ansikten. Fylldes av kärlek, men även oro. Hur länge kommer ni få ha kvar er tilltro till världen och människorna? Hur länge till kan jag omhuda er med omsorg och skydda er från ont? Hur länge kan min kärlek kompensera er för de oförträtter ni en dag riskerar stöta på? Jag vill stanna tiden, låta er vara kvar i er harmoniska barndom och likt Astrid Lindgrens Bullerbybarn se varje dag som en ny spännande tid, fulld av glada äventyr.

En liten Madicken och Lisbeth i egen tappning. Fulla av bus och upptåg, trotsiga ibland och t o m lite elaka ibland. Man aldrig onda! Och alltid älskade bortom sans och vett. Det finaste jag har!