Flaschback

Den här artikeln väckte obehagliga minnen till liv.....

Jag var 11 år och vaknade tidigt en morgon av att det gjorde ont. Magen och ryggen värkte så enormt att jag skrek rakt ut. Benen kändes som förlamade och jag var rädd. Det var mitt i vintern och fortfarande kolsvart. Jag låg i min säng i vardagsrummet och visste inte om pappa var hemma eller ej.

Jag var fullt förvissad om att bara pappa kom så skulle det onda gå över. Allt skulle bli bra igen. De sekunder som gick innan han dök upp och tände lampan kändes som timmar, men nu skulle det äntligen bli bra. Men så blev det inte. Värken gick inte över, den blev bara värre och värre. Till slut ringde pappa efter en taxi och vi for till sjukhuset. Efter timmar av väntan på akuten, där jag låg på en brits och skrek rakt ut av smärta, fick pappa nog. Han mer eller mindre hotade en läkare om jag inte fick något mot värken och det på momangen. Den lättnad jag kände när morfinen började ge effekt var enorm. Även om värken inte släppte så var den ändå uthärdlig.

Efter att förgäves ha väntat från 5 på morgonen fick vi vid 10 tiden besked om att vi skulle till Huddinge, då vårt sjukhus inte hade någon barnakut. Varför de inte lyckats lista ut de på de timmar som gått är en gåta. Efter som jag var såpass dålig blev det ambulanstransport och jag fick förtur till läkaren.

Där ligger jag, elva år gammal. Jag har ont och är livrädd. In kommer en kvinnlig läkare med sträng blick. Hon frågar om pappa är min far och vänder sig sedan till mig, frågar med barsk röst om hur många killar jag legat med. Jag förstår knappt frågan och viskar inga med tyst röst. Då höjer hon rösten än mer, säger åt mig att det är viktigt att jag talar sanning och ställer frågan igen med samma svar till följd. Pappa som först blivit helt perplex finner sig och frågar vad i helsicke hon håller på med. Till svar får han att flickor i min ålder är otroligt sexuellt aktiva och all symptom jag uppviser tyder på könssjukdom. Detta utan någon som helst undersökning!

Hon frågar efter pappas tillstånd att gyn undersöka mig och undrar om han vill vara med i rummet. Jag är snudd på panikslagen, förstår inte vad de pratar om och längtar efter att mamma ska vara där, hålla mig i handen och förklara. Men mamma bor inte hos oss längre, hon vet förmodligen inte ens om att jag är på sjukhus. Till min lättnad avböjer pappa att vara med, och en sköterska kommer in i hans ställe.

Jag undersöks på britsen med oömma händer, och mitt i undersökningen öppnas en dörr. In kommer ett helt gäng med unga tjejer och killar. De går på utbildning och jag har utvalts som försökskanin. Över mitt huvud förklarar läkaren mina symptom och konstaterar att det förmodligen är en venerisk sjukdom. Att mitt förnekande av sexuella kontakter förmodligen enbart är ett sätt för mig att skydda mig inför min far.

Trots att jag var så ung så förstod jag någonstans att jag blev kränkt och ifrågasatt, men jag hade inte modet att protestera. Utlämnad och ensam kände jag mig otroligt mycket mindre än mina tidigare så världsvana elva år.

Undersökningen visade att jag var orörd och någon tillstymmelse till venersik sjukdom fanns inte. Ett enkelt urinprov visade istället på njursten. En åkomma man helt sortarat bort, eftersom det var ovanligt bland barn. Att man kan göra fel kan jag förstå, men att bemöta ett barn på det sätt den här läkaren gjorde är oförlåtligt. Jag önskar bara att jag hade haft modet att protestera, eller att min far kraften att ifrågasätta och anmäla läkaren. Vem vet hur många fler barn hon skadade genom sitt yrke?

Absolut sista... för idag

Trollmor: Hallå, jag var hos er nyss och undrar om jag glömde min mobil där?
Affären: Ett ögonblick ska jag titta efter
....
Affären: Nej tyvärr, jag kan inte se någon mobil här.
Trollmor: Shit också!
Affären: Men Du, vart ringer Du ifrån nu då?
Trollmor: Oj... så tokigt...förlåt!

Oops... höll på att glömma!

Den manipulerande lilla skolfröken i mellantrollets klass har numera "punktbevakning"..... Även hennes mor verkar ha förstått att något bör göras. Mellantrollet har efter långa samtal på hemmafronten ägnat de senaste dagarna att leka med "offret" och de verkar ha hittat varandra. Har även försökt förklara för mellantrollet att den manipulativa damen kanske inte är den bästis som hon ska sträva efter, eftersom hon gör henne ledsen & arg. Det verkar som en del har gått igenom iaf. Men just nu är status uppåt! Dock är jag väl medveten om att Rom inte byggdes på en dag*... men jag ger inte upp!

* jag tror det tog 7 dagar och det är okej

Pausunderhållning!

Trollmor tänkte ta med sig Batbut och Butsaida för att fira lite bröllopsdag med Trollfar. 10 år har vi lyckats hänga ihop utan alltför mycket mankemang, även om det varit både och ned mellan varven. Men å andra sidan, hur kul är det att åka rakt fram på Autobahn när man kan ta sig en tur i Berg & dalbanan istället?

Så nu tänkte jag högaktningsfullt lämna er åt ert eget öde i några dagar. Vilket jag iofs har gjort den senaste tiden. Miserabelt dålig är jag på att gå på visit här i bloggosfären, och jag har inte ens hyffs nog att uppmärksama de gäster jag har! Skäms på mig! Som en klen ursäkt så har jag jobb i 180 just nu. Med otroligt meckiga och stökiga prylar. Lite stolt är jag dock, lyckades charma till mig lite anstånd hos Skatteverket (vilket de fixade på 30 minuter!!!) och även genomfört lite komplicerade förhandlingar som höll på att gå åt pipsvängen. Kan lugnt säga att jag varit lite busy! Fasiken, jag är nog duktig på mitt jobb trots allt *s*.

Så tänkte jag vila hjärnan lite, surfade runt för att se om det fanns något kul. Och så fastnade jag här! Och jag som inte ens gillar öl.....

Och med detta återgår jag till det verkliga livet, smyger mig ut ur bloggsfären på tysta små fötter (ja, jag har storlek 37 men otroligt snygga tår!) och önskar er alla en fröjdefull natt

Simsalabim!

Någon måste ha gjor fel! Vem kom på att jag skulle jobba med ekonomiska frågor? Något fel måste det blivit och jag vill veta vem som är ansvarig! Nu!

Det här jobbet är ju apjobbigt! Bara en massa papper hit och dit, frågor och ännu mer frågor. Hallå!! Jag har hamnat i fel kropp tror jag. Vem har tagit min?

Min riktiga varelse är en pigg, levnadsglad bohem som inte tar livet fullt så allvarligt. Någon som sett den svischa förbi? Ring mig isf! Hittelön utlovas!

ps: jag tror jag slog rekord i utropstecken....

Trollmor goes nuts!

Trollmor: Voine voine voine, vad det är stökigt nu. Allt blir bara knas
Batbut: Så ja lilla trollmor, skärp Dig nu. Det är inte Ditt fel!
Trollmor: Men mellantrollet har stökigt i skolan
Batbut: Jo, jag vet. Men Du gör Ditt bästa. Och Du är en bra mor!
Trollmor: Och trollmorfar har dubble hyror den här månaden, fast det har han glömt. Så nu måste jag ta hans sista pengar
Batbut: Jo visst, men det är inte Ditt fel. Och han har sparpengar.
Trollmor: Visserligen. Men ändå! Och så har brorsan det lite krisigt just nu.
Batbut: Och Du vill då lösa hans problem?
Trollmor: Men det är väl klart jag vill.
Batbut: Hallå, det är inte DITT problem. Eller DITT ansvar!
Trollmor: Jag vet, men ändå. Och så har jag en väninna som inte mår något bra. Jag måste ringa henne.
Batbut: Måste Du? Kan inte hon ringa?
Trollmor: Jo men...
Batbut: Trollmor! Skärp ihop Dig! Du kan inte rodda hela världen! Allt är inte Ditt ansvar. Så nu får det vara bra med det. Gå och lägg Dig. Läs en bok. Och koppla av! That's an order!
Trollmor: Jo men....
Batbut: Marsch pannkaka! Det finns säkert nya problem Du kan lösa imorgon. I säng! NU!
Trollmor: Jo men...
Batbut: I'm not talking to you!
Trollmor: Nehej, jaha. Ja ja, godnatt då!

Nattliga reflektioner

Jag sov inte så gott inatt. Gårdagens incident låg och malde runt i huvudet. Inte så mycket varför, för det har jag koll på. Utan snarare vad som jag kan göra för att undvika att det händer igen.

Jag och mellantrollet hade en solokväll hemma, vi myste och pratade en hel del. Om allt och ingenting, även om det som hände på dagen. Vad som framkom var iaf att tjejerna ägnar sig för fullt åt att spela ut varandra. "Om Du gör si får Du inte vara med, om Du leker med den så får Du inte vara med" osv. Ett riktigt jäkla intrigspel som mellantrollet inte kan spela, för hon förstår det inte. Utan blir arg och frustrerad. Hon är ganska "rak" i sina känslor och förstår inte det outtalade, manipulationerna osv. En klart bra egenskap när hon blir större, men inte så enkel i dagsläget.

Dock ursäktar det INTE på något sätt att hon slåss! Jag försöker inpränta i henne att den som tar till knytnävarna är alltid den som förlorar, och en del andra pedagogiska saker. Vi får väl se om det hjälper.

Det jag fastnade på i natt var hur enkelt en del föräldrar gör det för sig. Visst är det lätt att kasta skulden på mellantrollet, låta deras barn bli ett offer och sedan fortsätta som ingenting. Men situationen kvarstår. Våra barn ska gå i samma skola i kanske upp till 9 år. Ska det vara så under tiden? Är det inte bättre att vi försöker mötas, prata kring det som hänt och se om vi tillsammans kan hitta en lösning? Om det nu är så att gårdagens "offer" är lite påträngande, så bör hennes föräldrar se det och hjälpa henne att backa lite. Om något annat barn är lite väl dominant så bör hennes/hans föräldrar hjälpa till med det. Samtidigt så ska vi självklart använda oss av alla de knep som finns för att få henne att inte slåss. Men vi kan/får inte vara i skolan hela dagarna. Vi kan inte rycka in och stoppa slaget som eventuellt är på väg. Det kan däremot personalen. De måste och ska känna av den stämning som är i luften. Märka att nu är det något på gång. Vara beredda och gå in. Och då fullfölja. Inte bara stämpla ena barnet som offer och den andre som förövare, för oftast finns det en hel del bakom.

Gårdagens incident fick sin förklaring när jag hörde att "offret" hade övergett mellantrollet, när någon roligare kamrat dök upp. Mellantrollet har efter snacket hemma ägnat sig åt att bli kompis med "offret" och det har gått väldigt bra, ända till den dominanta tjejen i klassen insåg att hon tappade makt. Hon utmanade då mellantrollet genom att "kräva över" offret på sin sida. Och offret dumpade snabbt och glatt mellantrollet. För att därefter försöka styra henne, tala om vad hon fick och inte fick. Självklart blev mellantrollet ledsen, kände sig sviken och det brann till för henne. Jag förstår hennes känsla men jag accepterar INTE att hon slogs. Och det är upp till mig och trollfar att lösa.

Att enbart se sitt barn som förövare - offer är inte till hjälp för någon, definitivt inte för barnen. Men att se dem för de de är, att se de konflikter som uppkommer, att hjälpa dem i det sociala spelet - det hjälper dem. Barn som växer upp med "offerkåpan" på sig får det svårt, för de växer upp med känslan av att vad de än gör så är det någon annans fel. Och hur mycket de än försöker så spelar det ingen roll, för de är offer.

Samma sak gäller självklart barn som växer upp som förövare. De är inte alltid skyldiga, även om de är de som får skulden pga att de tappar kontrollen. De behöver hjälp med att hitta metoderna att hantera konflikter, frustrationer och liknande. Det är inte alltid de får den hjälpen på hemmafronten, för många väljer att blunda för problem. Att se problem ställer ju krav på att man måste agera och göra något. Blundar man kan man ge fasiken i det.

Att fostra barn är absolut inte lätt, vare sig man har utåtriktade eller introverta barn. Vare sig de är "offer" eller "förövare". Men att inte erkänna den problematik som finns, att inte orka ta sig tiden att bry sig, att sopa problemen under mattan är oacceptabelt. Det är barnmisshandel i högsta grad!

Vad ska jag göra?

Hämtar mellantrollet i skolan. Möts av "bästisen" som kommer och skriker över hela skolgården att mellantrollet är hos läraren och får skäll. För hon har slagit samma tjej som förra gången. Igen!

Mellantrollet är helt ur gängorna, det dåliga samvetet gör henne arg och hon omväxlande gråter / skriker. Tar ett snack med läraren och går sedan med mellantrollet till hennes "offer". Pratar igenom och mellantrollet ber om ursäkt, de kramas och allt är bra. So far so good!

Men.... "offrets" mor tror att mellantrollet är farlig, att det alltid hon som bär skulden. Tyvärr reagerar mellantrollet med att bli arg när hon känner sig hotad, utsatt eller stressad. Och hennes "offer" stressar henne väldigt ofta genom att "polisa" henne. Bästisen är lite avis på mellantrollet, för "hon har alltid mycker finare kläder". Och det tar sig ibland uttryck i små kommentarer som gör mellantrollet osäker.

Vi försöker på alla de sätt vi kan att inpränta i henne att det aldrig är okej att slåss - inte under några omständigheter. Men vi har inte lyckats. Inte än. Och skolan pratar. Men agerar inte! De vet att mellantrollet kan reagera fel under stress - men se då till att de är med på skolgården, i klassrummet osv. Låt inte ett gäng 7 åriga flickor själva försöka lösa sina problem, för det fungerar inte! Oftast är det någon som känner sig trängd och undanskuffad. Och oftast är det mellantrollet.

Just nu känner jag mig helt jävla maktlös. Tidigare var jag arg för att lilltrollet fick stryk av samme kille 3 ggr. Nu är jag förbannad för att mellantrollet har slagits med samma tjej 2 ggr. Och att det får gå så långt. Att skolan inte hinner med att ingripa innan. Läsa av situationen som är på gång och stämma i bäcken.

Så vad händer nu? Ska mellantrollet bli känd som en "slagskämpe", få stämpeln av en bråkstake eller vad? Hur ska vi få mellantrollet att fatta det sociala spelet som försigår. Att få henne att förstå att det inte är personligt. Hur i helvete ska jag göra?

Inte helt fläckfri

Mellantrollet: Jag älskar Dig mamma!
Trollmor: Och jag älskar Dig gumman
Mellantrollet: Jag tycker Du är söt mamma
Trollmor: Och jag tycker Du är söt gumman
Mellantrollet: Så det gör inget att Du är skrynklig!

Ny affärsidé?

Trollfar: Vi har fått en extremt hög elräkning och är lite frågande
Elbolaget: Jaså, ja då får vi titta på den.
Trollfar: Som ni ser har vi helt plötsligt 4 dubblat vår förbrukning under sommaren i år kontra tidigare år.
Elbolaget: Ja, det verkar ni ha gjort.
Trollfar: Det är lite mystiskt, med tanke på att denna sommar var otroligt mycket varmare och vi har inte skaffat några nya saker som drar ström.
Elbolaget: Då kanske det är fel på elskåpet
Trollfar: Ja, det var det vi trodde.
Elbolaget: Då kanske vi ska kontrollera det
Trollfar: Det vore bra
Elbolaget: Men om det inte är fel på skåpet får ni betala arbetskostnad för besöket!

Bra affärsidé - man låter kunderna stå för översynskostnaderna! När jag blir stor ska jag bli elbolagsdirektör!

Nu ska jag bada. Sedan ska jag glo på TV. Och sedan rumla runt med David igen. Vi hann liksom inte klart igår... Och sedan.... s o v a! Jag är trött som en utter!

Lång dags färd mot natt.....

Nu är jag hemkommen från föräldramöte! Puh.... Det har varit en lång och innehållsrik dag. Skulle jag ta hela blir det en smärre novell, så istället delger jag er dagen i punktform:

1. Gästspel i mellantrollets klass i väntan på skoldoktorn. Barnen fick gissa mitt yrke och det var inte helt enkelt. Tjejerna gissade på dagisfröken eller lärare, medan killarna tyckte jag såg ut som en vetenskapsman eller uppfinnare!
2. Mellantrollsbesiktningen godkänd. Inget återbesök behövs.
3. Jobba jobba jobba
4. Trevlig myslunch med en favvobloggare. Jag skulle vara medmänniska och lyssna, men det slutade med att käften min gick i ett. Nästa gång ska jag ha silvertejpen med mig! Men det var nice. Väldigt mkt nice.
5. Jobba jobba jobba - ett årsbokslut nästan klart!
6. Lite flirt och charm med Skatteverket. Trollmor hade gjort lite fel, men även herrarna på Skatteverket går att lirka med om man sätter den sidan till....
7. Föräldramöte.... i lilltrollets och mellantrollets klass - samtidigt! Inte ens min simultankapacitet grejade det, så trollfar tog hand om mellantrollets möte. Man kan väl säga att jag drog det längsta stråt! Kort och effektivt, medan det var otroliga curlingdiskussioner hos Trollfars grupp! Det var så jag blev mörkrädd. Törs inte föräldrar sätta gränser för sina barn? Det kom upp de mest bisarra frågor om vad vi skulle sätta regler för. Hallå! Hur vore det om föräldrar använder sitt sunda förnuft? Personligen tycker jag det vore ganska bra.....

Och vad hände med lilltrollets incident då? Både jag och trollfar hade ett mkt bra snack med skolan. Det fanns en bakgrund, som förklarade, men inte ursäktade incidenten. Killen ifråga har en bokstavsdiagnos, resurspersonen var på möte och överlämningen hade inte fungerat som den skulle!

När dagens händelse skedde upp så satte personalen hårt mot hårt. Killens föräldrar informerade (iofs redan efter första händelsen) och killen ifråga "punktbevakad" samt att han fick göra avbön. Vi känner att personalen är med oss i detta och håller koll. Men som vi sa till personalen, händer det igen - då ställer vi till ett sjujäkla liv! Oavsett eventuella diagnoser så ska inga barn behöva vara rädda för att gå till skolan och definitivt inte vår dotter!

Och nu väntar trollmors belöning - de sista rafflande minuterna med min senaste sängkompis, David Baldacci. Här väntas ROLLSPEL.......

Trollmor goes tigermamma!

Mitt lilltroll blev slagen igår i skolan. Av en kille i samma klass

Mitt lilltroll blev knuffad igår i skolan. Av samme kille

Mitt lilltroll blev sparkad på när hon låg ned. I skolan. Av samme kille

Idag avrundade han det hela med att spotta på henne.

Nu är det föräldramöte. Tror ni jag har något att säga?

Man lär så länge man lever

Fick ett kursprogram per mail. Innehöll mestadels gammal skåpmat, men en del nyttigheter dök upp... Undrar om det går att ta enstaka kurser? För trollfar alltså....

Kurs 5: Lär dig att hitta saker. Börja med att ställa dem på de rätta platserna istället för att gapa och vända hela lägenheten upp och ner. - Öppen forum
Kurs6: Att ge blommor till din älskade skadar inte din hälsa. - Bilder och ljudband
Kurs 7: Våga fråga efter vägen när du inte hittar. - Berättelser ur verkliga livet.
Kurs 8: Lär dig skillnaden på fru och mamma. - Rollspel
Kurs 9: Hur man lär sig att älska shopping? - Andningsteknik, meditation samt mental träning.
Kurs 10: Är det genetiskt möjligt att hålla tyst när frun kör bilen? -Körsimulator

It runs in the family....

Tidig morgon. Skol- och dagislämning av små trollkusiner. Trollmorbror är trött, men rutten sitter i ryggmärgen. Den nyblivne förstaklassaren kliver ur glad i hågen och vinkar hej då.

Färden fortsätter mot dagis. Väl framme beordras den lille herrn att knäppa upp säkerhetsbältet. Inte ett pip till svar. Attans då, tänker trollmorbror, nu har den lille morgontrötte slocknat igen! Han pratar lite högre, men inget svar.

Då vänder han sig om. Paniken utbryter. Baksätet är TOMT! Den lille trollkusinen är borta! Trollmorbror känner hur ångesten griper tag i honom. Han har glömt lillkillen hemma! Tvärvänder och kör med full careta mot hemmet. Väl där rusar han in för att hämta den lille, men huset är tomt!

Inser att det är bara att involvera trollmoster, så med skammen brinnande i kroppen ringer han. Stammar fram sitt ärende varpå Trollmoster brister ut i skratt!

Det var hon som skulle lämna på dagis....

Och vad säger vi om detta!

Määäh!

Ibland är väl människor bara för tykna? Hur tröttsamt är det inte med småsinthet? Varför inte låta människor få en chans innan man sågar dem? Men som min far brukar säga, man ska aldrig underskatta människors dumhet. Eller så kan man säga att den siste idioten är ännu inte född.

Sådärja, då var det sagt. Nu känns det mycket lättare. Då kan jag återgå till Grissom med gott samvete. Och med ett lättat sinne *s*.

Godnatt på er!

ps: och så har jag tränat, så nu förtjänar jag vila. Dock var småtrollen lite oroliga när jag skulle cykla utan hjälm. Trots att det var en motionscykel. Undrar vad de tror om sin mor egentligen?

Blondin på villovägar!

Idag var ingen bra dag! Eller, jo visst är det en bra dag men det är en trött dag. Det är ingen hit att hänga kvar vid valvakan till sändningen slutar, för att sedan bli väckt av mellantroll klockan 03.00 och sedan spetsa det med ett lite troll klockan 05.00. Trött? Det är bara förnamnet...

Kan väl säga som så att parkeringen utanför skolan var inte den snyggaste, efter 3 försök stod däcken lik förbaskat kvar på trottoaren. Men jag tröstade mig med att lilltrollets klasskompis pappa sa att det var okej - polis som han är! Fast snyggt var det inte...

Efter avlämning återstod mitt värsta, tankningen. Nu har jag kläm på det, men att börja morgonen med bensinlukt står inte högt på önskelistan. Dock blev det lite problem... Tanklocket hade gått i baklås och gick inte upp hur jag än försökte. Efter att ha meckat runt en stund, börjat bli lite lätt röd av ilska och stress så gav jag upp. Hivade fram telefonen och ringde stortrollet, som bad att få ringa upp på vilket jag formligen vrålade "N E J för i helsicke. Det är panik! Tanklocket har gått i baklås".

Trodde självklart att han skulle gå i taket han med, kasta sig på den vita springaren och komma för att rädda situationen. Men icke! Istället undrade han lite försynt

"har Du möjligen låst centrallåset? För då är också tanklocket låst"

Tänk så enkelt det kan vara ibland.....

Valdebatt i Trollskogen

Lilltrollet: Mamma, vad är det ni ska rösta om imorgon?
Trollmor: Om vilka vi tycker ska vara de som bestämmer i Sverige.
Lilltrollet: Men det gör väl mammorna och papporna?
Mellantrollet: Men det är ju hemma förstår Du väl. Sedan måste någon bestämma över mammorna och papporna. Det är som i skolan ungefär. Du vet, en rektor som bestämmer mest.
Trollmor: Ungefär så kan man säga att det är. Har ni pratat om det i skolan.
Mellantrollet: Litegrann. Vilka ska Du rösta på mamma?
Trollmor: Jag ska rösta på de som jag tycker vill bäst saker för familjerna och jobben.
Mellantrollet: Då är det inte de som bestämmer nu då?
Trollmor: Varför tror Du inte det för?
Mellantrollet: Men de vill ju bara ha massor med skatter.
Trollmor: Men hur vet Du det?
Mellantrollet: Det hör man ju på namnet
Trollmor: På namnet?
Mellantrollet: Ja, Skattedemokraterna!

Mea Culpa!

Fasiken, jag har haft fullt upp med att åka upp och ned i spiralen som en guttaperkaboll, perforera fingrarna och försöka styra upp tillvaron i Trollskogen. Och vet ni vad jag missat?

Det är V A L på söndag! Och Presidenten i Batbutistan har inte ens påbörjat sin valkampanj....

Herrejävlars vad dålig tajming. Nästan så att jag skäms. Men jag gör som jag brukar, kastar mig rakt ut och hoppas det går vägen. Den borne optimisten, men å andra sidan så löser det sig alltid. One way or another.

Men nu är jag på G. Det är bara att skriva BATBUT på valsedlarna på söndag så är vi på G. Ni som inte är helt övertygade kan jag snabbt dra vad Batbutistanerna står för:

1. Ett bra och värdigt liv för alla, så även våra äldre som ska ha rätt till omsorg och socialt umgänge
2. Barnens rätt i samhället, att få vara barn och ha tillgång till sina föräldrar
3. Hårdare straff för våldsbrott än ekonomisk brottslighet. Det ska fasiken kosta mer att våldta än att lura staten på mervärdeskattmiljoner!
4. Jobb skall man få på meriter och inte genom släktskap eller mygel
5. Inkomstbeprövat barnbidrag, vilket i sin tur innebär ökat för de som har behov och minskat för de som klarar sig utan
6. Ökade resurser till skolan och betygen skall återinföras i lägre klasser
7. Vägtullar javisst - NÄR kringlederna är byggda! Och enbart för att köra IN i stan, inte ut.
8. Nedrustning av fallskärmar! Istället för att de slentrianmässigt löses ut måste man förtjäna sin rätt till den.
9. Total översyn av taxeringsvärden och fastighetsskatt. Har man en gång köpt sin bostad ska man väl inte straffbeskattas för att man lyckas behålla den?
10. För att ta en plats i regeringen måste man ha minst 5 år ute i det verkliga arbetslivet.
11. Stenhårda straff för våldsbrott mot barn, kvinnor och utsatta. Fasiken, snudd på livstid!

osv osv osv

Har inte direkt filat på någon bra slogan, men spontant säger jag "In med logiken och ut med retoriken".
Lite mer moral, etik och sunt förnuft efterlyses.

Glömde jag säga att jag räknar med ensam majoritet?

Ännu mer upp.....

Eller hur man nu ska se det. För sju trappor är väl ganska högt upp? Det är iaf otroligt många när man måste GÅ upp för dem. MED matkassar. OCH två troll. Som visserligen går, men pratar konstant. Och förväntar sig svar. Jag kommer få kondition på kuppen!

Tror det var overkill att träna i måndags, för jag tränar varje dag numera. Vår hiss har sagt tack och godnatt, satt sig själv "on hold" vilket innebär att appostlahästarna får slita extra mycket.

Ska det fortsätta på det här viset lär jag bli av med hängrumpan på nolltid! Typiskt, nu när bikinisäsongen är slut. Å andra sidan kan jag ju alltid ha mamelucker under bikinin. Undra vad kunderna skulle säga då? Jag kanske lanserar ett nytt mode.....

Än så går det upp...

Spiralen är på väg upp! Har nått balansstadiet och det känns skönt. Att upptäcka att om jag vågar släppa taget, följa med i spiralen nedåt istället för att spjärna emot, så går resan fortare och blir mindre smärtsam. Visserligen blir det nattsvart en stund, men en snabb studs mot botten och så bär det uppåt igen. Och de svarta hålen blir grundare och grundare med tiden, intervallen längre och längre. Inser också att för de som inte känner mig kan jag förmodligen framstå som helhispig, antingen glad som en tok eller kolsvart i sinnet. Men jag lovar, jag är en ganska klok och balanserad person (oftast).

Lite svårt att blogga har jag dock. Inte för att orden och tankarna saknas, men jag måste skriva med pekfingrarna! Det blev ett litet missöde.... Gjorde debut i fusinglokalen idag, vilket var otroligt inspirerande. Jag hade kunnat hålla på hela natten. Det är fasiken bättre än sex!

Där höll jag på, skar och knackade cirklar och rektanglar så det stod härliga till. Och så svisch! Stor, spetsig glasbit rakt in i vänster pekfinger. Djupt så in i attan och ganska stort. Blodvite uppstod (äter man blodförtunnande blir det extra mycket av den varan). Fasiken, det såg ut som motorsågsmassakern där ett tag. Men nu är jag hemma i tryggt förvar, med ett väl införpackat pekfinger. Det kostar att ligga på topp!

Denna afton har jag vikt till nära samvaro med en av mina favoriter. Det var länge sedan för han har hållit mig på halster. Men ikväll så... Michael (Conelly), I'm all yours!

På väg upp!

Tror jag behövde "flippa" ut lite för att komma till sans. Min autopilot slog till och så grät jag ur mig en hel del som jag släpat runt på. Ömkade mig i litenhet och tyckte synd om mig själv, släppte på duktighetsprylen och tillät mig vara svag. Och det är först då som det går att ta nästa steg. Jag får se det som ett led i min utveckling...*s*.

Men det är tufft just nu, många praktiska saker att hålla ordning på och en hel del emotionella saker som grusar ordentligt. Pappas flytt till seniorboendet har gått perfekt, men jag insåg efteråt vilken ångest jag haft inför det. Tänk om han hade vantrivts och det blivit till det sämre? Det var mer eller mindre jag och syster som tvingade honom, av välmening men ändock.

Och så har mellantrollet haft en tuff period, som kulminerade i förra veckan med att hon var ordentligt elak mot en annan tjej, det var snudd på mobbing. Inte av medveten elakhet utan av oförstånd, men ändå inte alls okej. Det var jobbigt ur flera aspekter, dels att försöka få henne att förstå att beteendet var oacceptabelt och dels för att mina egna känslor från barndomen kom fram. Jag har varit i den sitsen som mellantrollets "offer" vilket gjorde att jag lätt kunde identifiera mig med hennes känslor. Samtidigt var det viktiga att jag utgick från mellantrollets perspektiv så att jag kunde få henne att förstå varför hon gjort fel. Visst går det att bestraffa så att det blir konsekvenser, men om hon inte förstår varför det är fel så lär hon hamna där igen. Vi är inte framme, men jag tror att vi har kommit en bit på väg. Idag fick jag höra att mellantrollet hade tagit tjejen i försvar när de andra var elaka mot henne. Det värmde mitt hjärta och jag blev stolt! Det gav mig även hopp, att vårt snack hade hjälpt.

Slutligen så har väl inte direkt kärleken legat på topp här hemma. Stortrollet står inför en tuff höst på sitt jobb och är otroligt fokuserad på det, samtidigt som hans emotionella närvaro har behövts extra mycket här hemma. Jag har känt mig sviken och ensam, utan en partner. Att känna sig ensam i en relation är en otroligt frustrerande känsla. När dialogen försvinner och allt handlar om logistik så är det inte så särdeles lätt att känna kärlek. Men vi jobbar på det. Hoppet finns för någonstans bortom allt praktiskt så finns mannen och kvinnan, och kärleken. Vi är inte där än, men vi har iaf skymtat vägen.

Kärlek är inte nog

Just nu värker det av tårar i mig. Jag känner mig otillräcklig, som om det inte spelar någon roll hur mycket jag än gör för det verkar bli fel iaf. Och jag anklagar mig. Visar jag min kärlek fel, är jag otydlig eller kanske jag helt enkelt inte räcker till?

Projicerar jag mina känslor? Förstorar jag något som kanske inte är så dramatiskt som jag känner det? Jag är helt enkelt lost och just nu känner jag mig inte värd att älskas. Jag känner mig som 5 år och vill ha mammas famn att krypa upp i. Bli klappad på håret och tröstad. Jag tycker gränslös och totalegoistiskt synd om mig själv. Samtidigt som jag desperat kämpar emot för att inte hamna i offerrollen igen. Shit, ibland är livet bara så jäkla svårt att leva.

Och jag vet, deppvarning i 180. Men sådan är jag just nu, pain in the but!

Still on hold...

PAUSBILD

Spiralen snurrar

och just nu har jag fastnat i nedåtspiralen. Ingen idé att kämpa emot utan jag tar mig en tur nedåt. Återkommer när jag tagit en tur och vänt uppåt igen. Kan bli tidigare än man tror, eller inte. Ett är säkert, den som lever får se.

C U later!

Solo i cyber?

Hallå??? Någon där? Känner mig alldeles ensam... inte en endaste liten kommentar på hela långa dagen... snyft....

Och när jag ändå är igång och beklagar mig kan jag lika gärna fortsätta. Kan någon förklara varför "dam med hatt" absolut måste sitta på det lediga sätet bredvid mig, där jag ställt mina kassar? När hela jäkla bussen är tom!!!! Demonstrativt ställer hon sig bredvid mig, spänner blicken och harklar sig högt. Och jag mitt dumma spån flyttar på väskan och kassarna! Fasiken, jag skulle totalnonchat henne. Vart det var? På Öfvre såklart!

Starquiz, The return of Butsaida

Kära Butsaida,
Jag har träffat den mest underbare man som finns. Han ser ut som Adonis, klär sig snyggt, är en stor estet och lagar underbar mat. Ordentlig, uppmärksam och allmänbildad. Hur skall jag bära mig åt för att fånga honom?
Bettutad But

Kära Bettutad But,
Lägg ned! Sådana karlar finns inte och gör de de så spelar de för andra laget!
Butsaida

Kära Butsaida,
Min stora dröm är att få sjunga. Jag har sökt till Idol men aldrig kommit med. Hur skall jag förverkliga min stora dröm?
Brittney But

Kära Brittney But,
Enkelt - fixa de tre B som behövs: Boobs, Botox och Bert!

Trollmors rätta jag kommer fram!

Jag brukar gilla de flesta barn, iaf upp till en viss ålder. Men så ibland stöter man på barn som dett inte går att ta till sig, hur mycket man än försöker. Visst, man måste inte älska alla och jag uppför mig ordentligt. Ger de barnen lika mycket attention som de andra, men ändå så finns där en känsla av "inte tycka om" längst inne i hjärtat.

Det går en sådan liten madam i yngsta trollets klass. En riktig liten dam, pimpinett och med åsikter om allt som hon förkunnar med högsta möjliga stämma, i gäll ton. Det riktigt skär genom märg och ben när hon sätter igång och jag anstränger mig för att hålla leendet på plats.

Men idag gick det knappast! Jag sitter och morgonmyser med lilltrollet, när piplisan kommer fram. Tittar på mig och frågar vem jag är, på vilket jag svarar "lilltrollets mamma". Hon tittar igen, snörper på munnen och går där ifrån. Kommer raskt tillbaka och tittar på mig igen, så säger hon "Jag tror Du luras, Du är nog hennes mormor".

Jag kommer aldrig mer att försöka tycka om henne!

Bloggstafetten

Från den otroliga Anne-Maj fick jag uppgiften att besvara frågan "Vilket av de fem sinnena kan jag tänka mig att offra?"
Inte en helt lätt fråga, även om jag understundom har fått den i diverse sammanhang. Svaren har växlat beroende på vart i livet jag befunnit mig. Jag är lyckligt lottad och har aldrig behövt sätta mig in i vad det egentligen innebär att vara utan ett av mina sinnen. Som många andra tar jag dem för givna och förstår nog inte att uppskatta dem som jag borde.

Skulle jag offra synen så får jag inte se mina små troll växa upp, förvandlas från söta små tjejer till kvinnor. Jag skulle aldrig mer få se dem skratta så att de kiknar, se deras ögon lysa av glädje. Jag skulle få offra bilden av stortrollet när han bekräftar vår gemenskap med en blick. Alla de stunder som talar till mig, utan att ord blir sagda. Nej, synen är ett sinne som jag är beroende av. Mycket av min energi kommer från de intryck mina ögon får, så den offrar jag inte frivilligt.

Tystnaden som skulle följa om jag offrade hörseln blir nog allt för svår. Att aldrig mer sitta på verandan i Trollskogen och njuta av stillheten, ackompanjerad av fåglars kvitter och barnens lek. Att inte höra hur musiken bejakar mitt inre, aldrig mer få höra "jag älskar Dig" med de röster som står mig nära.Nej, det är inte något jag vill leva förutan.

Att vandra i sandkanten och låta vattnet skölja över mina fötter, att vakna på morgonen av en gosig kram, att bli tröstad av en varm liten hand på min kind. Allt det och mycket mer skulle jag få vara utan om jag offrade min känsel. Och nej, det är jag inte redo för. Min kropp behöver den näring som känseln ger.

Smaken är nog det sinne som jag tar mest för givet. Som jag minst reflekterat över. Vad skulle det innebära att vara utan den? Att aldrig mer känna smaken av färskpotatis med smör på? Eller ett gott fylligt rödvin? Att inte känna det ljuva smaken av blåbärspussar från mina troll? Skulle jag kunna vara utan det? Jag tror inte det.

Då återstår bara ett och det är lukten. Som låter mig ta del av naturens återuppvaknande på våren, när blommorna sakta börjar spira och doften av vår fyller luften. Sommarvarmt hår som doftar av sol och saltvatten, lukten av nybakad äppelpaj. Ett sinne som förstärker de intryck som de övriga fyra ger och ändå är det nog det sinnet jag skulle offra. Inte lättvändigt och definitivt med största saknad, men ändock.

På tur efter mig i stafetten står en för mig okänd blogg, Amir Sariaslan . Den verkar dock nedlagd, så jag förmodar att näste på tur blir Karin Långström Vinge. Ämnet blir "Så skall vi utrota ungdomsvåldet"

Oups....

Med ett huvud igenkorkat av snor är tankeförmågan nere på noll, så inga dagsfärska rapporter här inte. Fast tyst kan jag inte vara, så jag har letat i minnenas arkiv och har följande anektdot att delge er från IT boomens tidiga barndom:

För över 20 år sedan jobbade jag ett ej längre existerande dataföretag, som då var en av de tre stora world wide. Mail och SMS var en framtidsprodukt, men vi hade föregångaren - EMS, Electronic Mail System.

Det var omgärdat av största hysch hysch och enbart speciellt utvalda fick prova på det. Jag tillhörde en av de lyckligt lottade och fick till uppgift av vara testpilot för vårt svenska kontor. Jag skulle skicka elektroniska brev över hela vida världen och rapportera eventuella brister. Och det gjorde jag, glatt och lyckligt. Kände mig väldigt viktig.

Dock kände jag mig mindre viktig när jag dagen därpå blev inkallad till den tekniske chefen. Han ville veta vad jag gjort. Och hur jag hade gjort det. Chefen hade blivit uppringd mitt i natten från sina amerikanska kollegor som lätt förgrymmade undrade "what in hell have you been doing over there?" För vad jag lyckats med var att radera hela adressregistret. Till företagets a l l a anställda. I hela vida världen! Behöver jag säga att jag efter detta inte längre var testpilot?

Määh!

Okej, dagisbaciller har jag hört talas om men vad i helsicke är pensjo baciller?

Efter att ha slitit häcken av mig i helgen har jag begåvats med en hejdundrande förkylning! Legionärssjukan vet jag vad det är, kanske det finns en svensk variant - pensionärssjukan?

M a o, jag är s j u k. Igen! Voine voine, men vad fasiken - det går över. Bara ni idkar mycket medlidande så att jag blir stärkt i själen *S*.

Funderar skarpt på att linda in näsan i silvertejp, vad tror ni om det?

Falsk marknadsföring!

Berättade härförleden om en bok jag skulle krypa i säng med. En riktigt tjock och maffig "tantsnuskroman". Några kvällar och 693 sidor senare kan jag bara säga - shit vad fel jag hade!

En tantsnuskroman ska, i mitt tycke, uppfylla följande kriteria:

1. Tjock
2. Lättläst
3. Förutsägbar intrig
4. Kärlek
5. Lyckligt slut

Inte fasiken ska boken sluta "utan slut". Med en hel massa frågetecken! Hjälten dör, hjältinnan sörjer och så var det "the end". Aldrig får man vara riktigt glad..... *s*

??????

Om man googlar på klok så hittar man mig. Hur fan gick det till?

ps: okej att det var en väldans massa träffar, men ändock....


"Resultat 1 - 10 av ungefär 9 860 vid sökning efter klok (0,32 sekunder)
Batbuts egen värld: I huvudet på en Batbut"

Goddag yxskaft!

Trollmor: Hej, jag ringer för att kolla hur det går med flytten av Trollmorfars telefon?
Glocalnet: Ett ögonblick....
Glocalnet: Jo jag ser att vi har den beställningen. Men vi måste skicka ut en tekniker
Trollmor: Men varför då? Ni har ju fått telefonnummer till tidigare lägenhetsinnehavare.
Glocalnet: Jo, men det är tydligen något som inte fungerar. Så det kommer en tekniker.
Trollmor: Jaha, när då? För han flyttar imorgon, och när vi beställde skulle ni höra av er om det inte fungerade.
Glocalnet: Ja men nu ringer ju Du istället.
Trollmor: Jo visst, men nu blir han utan telefon i 1 vecka. Han har trygghetslarm och för det behövs telefon.
Glocalnet: Men då får han klara sig utan i en vecka.
Trollmor: Tydligen, men han är 80 år och förvirrad. Han har en hjärntumör som gör att det inte fungerar som det ska.
Glocalnet: Ja det var tråkigt, men inget vi kan göra något åt.
Trollmor: Du kan inte få ut en tekniker till imorgon då?
Glocalnet: Nej, vi köper den tjänsten.
Trollmor: Kan Du inte prioritera honom då och begära att er underleverantör kommer ut imorgon.
Glocalnet: Nej, men så fungerar det inte. Det är vår underleverantör som bestämmer.
Trollmor: Que? Är det inte ni som är kund?
Glocalnet: Jo visst. Men nu är det så. Teknikern kommer nästa vecka. Han ringer innan.
Trollmor: Jaha, jag får väl nöja mig med det. Vem ringer han då?
Glocalnet: Din far
Trollmor: Jaså? På vilket nummer då?
Glocalnet: På det som ska flyttas
Trollmor: Han flyttar imorgon! Ni kan inte ringa honom
Glocalnet: Jo men vi måste ringa den som ska ha flytten, och göra upp med tid.
Trollmor: Förstår Du inte? Han flyttar imorgon och ringer teknikern på hans nummer är det ingen som svarar.
Glocalnet: Nehej.... oj då.... Ja, då fungerar det nog inte...

Typ inte alls! Kanske bättre Glocalnet la pengarna på personalutbildning istället för reklam.....

The bitchbut is back!

Jahaja, så länge fick ni inte vara ifred för nu är jag här igen! Ca 30 timmar efter senaste blogginlägget. Shit, hur ska jag då vet att ni verkligen saknat mig? *s*

OBS! Här kommer ego skryt i 180 så förnuftiga läsare slutar här! HÄR alltså! NU!

Snacka om att jag är effektiv. I torsdags packade jag ihop pappas hem. Han hade iofs fått ihop några kartonger innan. I fredags skedde själva flytten. Och idag är hans nya hem fit for fight (hm...kanske ett malplacerat uttryck). Allt är diskat och inställt i skåpen, golven dammsugade, ny säng införskaffad samt soffa & fåtölj. Alla tavlor uppspickade, frysen och kylskåpet har fyllts. Blommor och allmänt trivselpynt inköpt & utplacerat. Duschstång inköpt & monterad. Allt är uppackat och klart. Samt städat den nya lägenheten. Okej, jag var inte helt ensam. Stortrollet hjälpte till. Men ändå.... Nu är jag skitig och mör, men framförallt lycklig. Visst är det en del saker som inte fungerat (som telefon, avlopp och trygghetslarm) men i stort så är allt under kontroll.

Den här flytten har oroat pappa något så in i bäng. Att packa, flytta och komma till nytt. Pest och pina i hans värld, för hans gamla lägenhet var ju så trevlig. Trevlig? Typ not! Inte renoverad på 25 år och med klart inrökta tapeter, smutsig som fasiken. Jag har knappt velat åka dit för det kännts så ofräscht. Och nu har han ett större & ljusare lägenhet till samma pris, med nya fräscha prylar. Helt orökt lägenhet där allt är rent! Och pappa har börjat röka på balkongen!

Min emotionellt handikappade far är lycklig som en travhäst! Han stormtrivs och är tacksam för att hans barn hjälpt honom till ett sådant bra boende. När fan blir gammal blir han religiös! Själv var jag för första gången på över 20 år glad att komma hem till pappa! Så nu tänker jag ägna mig åt välförtjänt lördagsmys med de små trollen!

The End!

Som trogna läsare av bloggen vet så kan jag ibland reta upp mig på bagateller. Som när det uppenbara måste påpekas. Eller när det är sakfel i filmer såsom att en tjej går på bussen i brun kjol och kliver av i röd. Inte fasiken byter man väl kjol på bussen? Eller så kanske man ska det? Ska kanske prova någon gång.

Och appropå filmer - varför har de slutat med "The End" som alltid förr kom upp? Tänk om man inte hajar att filmen är slut utan sitter kvar och väntar på nästa? Då kan man ju bli sittandes för tid och evighet....

En annan sak jag (ibland) kan reta upp mig på är när jag snällt står vid kassadisken med mina varor och får kommentarer som;

"Ska Du ha den där?" - Nej, jag släpade bara hit den för att Du skulle få titta på den!
"Kan jag hjälpa Dig?" - Nej tack, jag står bara här och beundrar utsikten
" Var det allt?" - Nej tack, jag ska handla dubbelt så mycket men det orkade jag inte ta hit. Tänkte Du skulle hämta det åt mig!

Jag vet att jag är lite kinkig nu, egentligen är det väldigt trevligt. Men ologiskt! Eller så har vi ett andefattigt språk. Eller så är jag en bitch ibland? *s*

Såja, en liten morgonblogg presterad. Nu ska här hoppas i arbetsoutfiten, idag är jag flyttgumma! Och städerska! Och uppackerska! Och inredare! Och hemtjänst! Och dotter!

C U