På väg upp!

Tror jag behövde "flippa" ut lite för att komma till sans. Min autopilot slog till och så grät jag ur mig en hel del som jag släpat runt på. Ömkade mig i litenhet och tyckte synd om mig själv, släppte på duktighetsprylen och tillät mig vara svag. Och det är först då som det går att ta nästa steg. Jag får se det som ett led i min utveckling...*s*.

Men det är tufft just nu, många praktiska saker att hålla ordning på och en hel del emotionella saker som grusar ordentligt. Pappas flytt till seniorboendet har gått perfekt, men jag insåg efteråt vilken ångest jag haft inför det. Tänk om han hade vantrivts och det blivit till det sämre? Det var mer eller mindre jag och syster som tvingade honom, av välmening men ändock.

Och så har mellantrollet haft en tuff period, som kulminerade i förra veckan med att hon var ordentligt elak mot en annan tjej, det var snudd på mobbing. Inte av medveten elakhet utan av oförstånd, men ändå inte alls okej. Det var jobbigt ur flera aspekter, dels att försöka få henne att förstå att beteendet var oacceptabelt och dels för att mina egna känslor från barndomen kom fram. Jag har varit i den sitsen som mellantrollets "offer" vilket gjorde att jag lätt kunde identifiera mig med hennes känslor. Samtidigt var det viktiga att jag utgick från mellantrollets perspektiv så att jag kunde få henne att förstå varför hon gjort fel. Visst går det att bestraffa så att det blir konsekvenser, men om hon inte förstår varför det är fel så lär hon hamna där igen. Vi är inte framme, men jag tror att vi har kommit en bit på väg. Idag fick jag höra att mellantrollet hade tagit tjejen i försvar när de andra var elaka mot henne. Det värmde mitt hjärta och jag blev stolt! Det gav mig även hopp, att vårt snack hade hjälpt.

Slutligen så har väl inte direkt kärleken legat på topp här hemma. Stortrollet står inför en tuff höst på sitt jobb och är otroligt fokuserad på det, samtidigt som hans emotionella närvaro har behövts extra mycket här hemma. Jag har känt mig sviken och ensam, utan en partner. Att känna sig ensam i en relation är en otroligt frustrerande känsla. När dialogen försvinner och allt handlar om logistik så är det inte så särdeles lätt att känna kärlek. Men vi jobbar på det. Hoppet finns för någonstans bortom allt praktiskt så finns mannen och kvinnan, och kärleken. Vi är inte där än, men vi har iaf skymtat vägen.